Söndagsbestyr...

Dagen börjar med att åka och rösta naturligtvis, och det här fotot förenar min känsla för nationaldagen med EU-röstningen ;)
Snyggt på alla sätt och vis Benny, och det menar jag uppriktigt! Du har alltid verkat väldigt skärpt och mogen.

Sen får jag mail från en vän att hon sticker till Italien i en månad med sin familj. En månad!!!
Jag tittar på Gaia vars huvud sticker upp och gamar vid köksbordet.

- Jag ska sälja dig och Poppan på Blocket, hotar jag Gaia, sen åker Håkan och jag till Italien.

Gaia ser rätt bister ut, mungiporna åker ner och hon iakttar mig uppmärksamt.
Det ser inte ut som hon tror mig riktigt, och hur rätt har hon inte!


Idag har Herman långtråkigt och vill se sig om, så jag fixar lite turbulens med slickepotten...runt...runt går det, tills Herman blir helt vimmelkantig och yrslig.


Sen går jag ut i trädgården och skördar hur mycket rädisor som helst. Vädret har varit så kylslaget på sistone så jag har knappt varit ute i trädgården...annars hade mer än hälften varit uppätet vid det här laget.

Lite om stengods och om Herman...

Under förra inlägget frågade Kesu så här i en kommentar:

Hur arbetar man i stengods???

Signaturen Vårdagjämning undrar också:

Urnan är väldigt vacker, vilken fin tanke att göra den och ge. Kan du inte berätta lite kort hur du tillverkat den? Undrar hur man arbetar med stengods och den är så fantastiskt fin.

Ser du har svarat Kesu om stengods, men om du orkar gärna lite mer. Undrar hur ytan blir så där jämn och fin med lyster. Och formen.

Eftersom jag bara fuskar i det här, kollade jag med Bi som är keramiker och kan det här. Det är Bi ni ser på fotot ovan, taget när hon håller på att göra handtag på temuggar.

Bi berättar att stengods består av den lera som ligger kvar vid moderberget, som hon brukar uttrycka det.
Lera är ju finmald sten, och stengodslera är ren och oförorenad.

Lergodslera däremot, det är lera som förts iväg med vattendrag och blandats med järn, kalk och en massa annat.

Stengodslera kan därför brännas i en högre temperatur än lergods, över 1200° medan lergods bränns vid ca 1020°.

Stengods blir tät, och håller vatten även om det är oglaserat. Lergods (som våra blomkrukor är gjorda av) är genomsläpplig och måste glaseras för att hålla vatten.

Man arbetar med stengodslera precis som med vanlig lera. Man kan dreja, tumma, kavla, ringla...ja, man kan forma leran hur som helst egentligen. Det finns knep naturligtvis, och Bi har helgkurser där hon lär ut olika tekniker. På sin hemsida har hon lagt ut information om sina kurser och ett trevligt och inspirerande bildspel.

Här fäster Bi en hänkel på en mugg. Jag vet ingen som kan dreja lika tunt och jämt som Bi, klicka på bilden vad ni gör!


Det är lika bra att visa proffsarbeten först. Här står bl a finurliga vitlökskrukor som Bi har drejat, men inte glaserat ännu. Som lock har krukorna små vitlöksrivare och på maggen har de en liten vitlöksrelief som har ventilationsspringor mellan klyftorna.

Så där påhittig är Bi.


Poppan och Gaia passar på att gosa lite med Bi, på det sättet kommer de upp i höjd att spana ut genom fönstren också. Man får inte vara dum inte...


Jag har gått på kurs hos Bi, och hon är en suverän pedagog.
För första gången i mitt liv fattar jag hur jag ska centrera en lerklump på drejskivan.
Detta är nästan det viktigaste momentet, är inte leran centrerad ordentligt så blir det man försöker dreja bara skevare och skevare och vobbligare och vobbligare.

Här kom akvarellmålaren och naturpoeten Erik förbi och förevigade mina händer medan jag svettas med centreringen.


När föremålet man har drejat har torkat lite över en natt är det tid för beskickning. Leran ska vara läderhård, som man säger, inte kruttorr.

Här har jag satt en kruka i en gipscylinder och centrerat alltihop med små lerklumpar.
Nu kan jag ta en rasp eller annat verktyg och jämna till krukan på yttersidan och ge den sin slutgiltiga form.
Till sist beskickar jag botten också som ni kan se på bilden.


Här har jag drejat en urna med lock i en rödbrun stengodslera, som när den blir bränd antar en sandgul färg.
Jag har latjat lite, och gjort ett relifmönster med hjälp av ett verktyg som ser ut som en platt trådögla. Det är som att skära i kylskåpskallt smör.


Så här ser samma kruka ut när den är glaserad och klar. Jag har doppat den i glasyr upp till halsen, där ville jag att det skulle vara oglaserat.

Ni kan se vilken vacker sandfärg leran får som bränd.


Här är några andra saker som jag har gjort hos Bi. Jag kan verkligen rekommendera hennes helgkurser, det är makalöst roligt!


Är man som jag road av japansk matlagning, så är det kul att göra sina små såskrus själv. Signaturen Vårdagjämning undrade över hur ytan på hundurnan kunde ha en så jämn och fin lyster - svaret är helt enkelt glasyr.

Såskruset har jag t ex doppat så att den rena leran är blottad uppe vid halsen.




Ett till krus att ha tempurasås i :)


Man behöver ju nödvändigtvis inte dreja, här har jag knåpat ihop en ihålig trädgårdsdrake. Det är meningen att jag ska dra en liten vattenslang upp genom magen och sedan ska draken ha munstycket i det öppna gapet...ja, sen behöver Håkan bara gräva en liten trädgårdsdamm till draken och mig...


Surgubben Herman är inne på sitt sjunde dygn hos oss, och han bubblar och står i.
Idag kände han för att träna lite, så jag gav honom en rejäl omgång imorse.
På måndag är det dags att ge bort 4 femtedelar av Herman.

...och vidare till Uppsala!

Vi har känt varandra länge Pirkko och jag, och nu fyller hon 50.
På lördagen styr jag bilen mot Uppsala för att fira med finska gänget, Pirkkos närmaste vänkrets.
Pirkko vill inte vara med på bild, men jag tillåts ta ett foto på T-shirten hon har på sig dagen till ära.
Enligt Pirkko står det ungefär så här:
Gammal, men still going strong!


Pirkko och jag lärde känna varandra på 80-talet, då vi båda hade släthåriga foxterriers...t o m två kullsyskon.
Det var inte bara hundar som förenade oss, Pirkko gillar att teckna och fotografera också.


Flera semestrar tillbringade vi tillsammans på en öde ö i Torsö skärgård i Vänern, hundarna lösa hela tiden och Pirkko och jag levde Robinson-liv några veckor varje år.

Det är Pirkko som har tagit bilderna från ön.


Förutom 50-årspresenten så har jag med mig förra årets present som hon ännu inte har fått.
Jag har inte velat skicka den med posten, för det är en urna i stengods som jag har tillverkat till Pirkko, att förvara askan i efter Minor (foxterrier). Som det nu är ligger Minor i en pappkartong.




Väl framme så ställer sig Poppan på gästerna. Här är det Kristina som har hamnat underst.


Båda pälstjejerna chillar och finner sig väl till rätta...


...och matte blir serverad en Hemingway, vilket gör att hon finner sig synnerligen väl till rätta, uj uj uj.

Finskornas version av Hemingway:

2 cl lime
2 cl blodgrape
8 cl rom ( finskorna använder Bacardi Razz )
Några tsk råsocker efter smak
Is


Innan maten är det dags att rasta pälstjejerna, och Tuija följer med och hjälper till.
Vi vandrar förbi Sveriges första radhus, byggda runt 1910, helt otroligt charmiga.




Sen bjuds det på klyftpotatis, en helt ljuvlig trattkantarellsås och marinerade stekta fläskfiléer.
Det här är marinaden, och tro mig, det smakade mumma!

2 msk soya
1 msk Hoisinsås
2 msk olivolja
1 tsk socker
1/2 tsk salt


Här ligger Poppan och gosar med Ekku...


...medan Gaia spanar ut i trädgården på festdeltagare som röker.


Det blir en lååååång sovmorgon på söndag, och strax innan jag åker hem igen, så föräras jag degen Herman.

Att få en Herman är både roligt och förpliktigande.
Herman ska skötas som ett skötebarn i hela tio dagar, vissa dagar ska han motioneras, vissa dagar har han tråkigt och behöver uppmuntran, andra ska han matas...och så där håller det på.

Den nionde dagen ska man choppa upp Hermann i fem delar och ge bort fyra.
Man kan nämligen inte köpa en Herman, bara ta emot en Herman som gåva.

Den tionde dagen ska man tillsätta äpplen och kanel och gud vet vad, och sen förvandlas Herman till en kaka...påstår de.

Idag har jag motionerat Herman två gånger, och han bubblade så glatt och luktade syrligt och gott.

Pensionat H-höjden, dag 2

På fredag blir det sovmorgon, hundpromenad i strålande sommarväder och sedan frukost på Evas balkong.

Poppan är lite ängslig att jag ska försvinna igen, så hon håller sig nära, nära och sticker upp sin nos så att jag inte kan hålla i DN utan att det blir en stor toppig buckla i mitten.
Svårt att läsa DN i det skicket kan jag tala om...


Så här vackert är det i Hammarbyhöjden.


Sen kastar jag mig ut på shoppingrunda i city. Det är en utmattande historia och jag hinner aldrig runt till alla ställen jag vill till.

Jag börjar med Cordon Bleu där jag köper en sån där fransk brödkorg som man jäser deg i. Den är snordyr, men det visste jag från början, så det blir bara en för att testa.

Sen bär det iväg till Masters på S:t Paulsgatan för att köpa mårdhårspensel. Jag bestämmer mig för en Raphaël nr 7, och lämnar butiken 475 kr fattigare.
Naturligtvis lyckas jag slarva bort kvittot så att jag inte kan dra av penseln, attans också!


Sen, i Götgatsbacken, upptäcker jag att Gateau har hela sitt skyltfönster fullproppat med såna där fantastiska långa surdegsbröd som jag snodde med mig från förlagsfesten.
Min lycka är fullständig, och jag köper med mig ett som sedan räcker under hela helgen, så drygt är det.

Det fina fotot ovan är en pressbild från Gateau.


Sen svänger jag förbi min gamla arbetsplats FOX illustration och hälsar på mina gamla kollegor och vänner.

Här sitter Karin med ateljéhunden Ylle, Tobias och Jessica vid fikabordet.
Jag har köpt fem flaskor suveränt god palestinsk olivolja genom Karin, som jag passar på att hämta, så jag förenar nytta med nöje.

Gänget på Fox är väl det jag saknar mest från Stockholmtiden, men man kan ju aldrig få allt här i livet.

Det är inte illa att ha två pälstjejer som arbetskamrater heller...


Så här trevligt ser det ut på Fox. Karin sitter på min gamla plats, och har en härlig utsikt över parken och allén.


Här sitter Jessica, och man fastnar lätt framför hennes anslagstavla med alla sina roliga och finurliga saker.


Jag hajar till när jag ser vilken hedersplats den något kymiga tavlan har fått. Tavlan som jag hittade på Myrorna och inte kunde motstå, och som Jessica fick i födelsedagspresent för många herrans år sedan.



När jag till slut, något mör, återvänder till Evas lägenhet, ja då är det hundar precis överallt. Jag ser knappt golvet för alla ryggar, och det känns som om jag simmar bland delfiner...

Det är Evas kompis Petra som är på besök med sina tre irländska greyhounds som kommer härifrån.

Vilka vackra hundar...men giriga. De hittar snart alla fodersäckar i lägenheten, inklusive pälstejernas, och serverar sig själva.
Under tiden sitter jag, Eva och Pertra och fikar på balkongen i godan ro.

Evas son Otto kommer ut och varnar och jag hinner precis rycka den uppgnagda foderpåsen ur käftarna på en mycket förtörnad greyhound som just har lagt sig till rätta på "min" säng med påsen mellan tassarna. ;)


En stund senare ser jag hur Gaias öron har pejlat in något intressant, och hon står som fastfrusen.
Det är Håkan som kommer, och bägge hundarna känner igen motorljudet och spanar från balkongen.

- Kolla, husse är här!!!

Svansarna går som pendeln på en metronom som ökar takten hela tiden.


Jag vet ingen hund som är så lik en surikat som Poppan, eller vad tycker ni?

Hemma igen!

I torsdags åkte jag till Stockholm för att gå på Bonnier Carlsens förlagsfest tillsammans med min vän Catharina.
Nu när jag bor på landet så blir det sällan av att jag går på förlagsfester, inte är jag något vidare på att mingla heller, men när jag väl kommer iväg på någon så är det ofta väldigt trevligt...och väldigt gott ;)


Hemma hos Eva i Hammarbyhöjden har jag alltid en bäddad säng och Eva insisterar dessutom att vara chaufför under mina besök.

Så här såg det ut i hallen när Eva skulle skjutsa ner mig till Bonnierhuset. Snacka om övergivna hundar, speciellt två långnosade pälstjejer som aldrig hade varit i Evas nya lägenhet förut ... och som nu skulle bli övergivna uhu...!


När vi med tjutande fläktrem passerar Globen så ropar jag högt av förtjusning:
- Åh, kolla, huset på månen!!!


Eva stannar bilen så jag kan gå ut och leka Kapten Zoom.
Läs mer om konstnären Mikael Genberg och hans fantastiska månstugeprojekt här.

Åh, vad jag gillar sådan här konst som gör människor på gott humör. Den lilla stugan ser helt osannolik ut där den klamrar sig fast som en liten snytbagge på stora, stora Globen.


Vi fortsätter in mot stan och himlen öppnar sig plötsligt.
Bussiga Eva erbjuder sig att hämta upp Catharina som kommer med pendeltåg till Centralen, så jag slår en signal på mobilen.


Här hoppar Catharina in i bilen och sedan skjutsar Eva oss ända fram till förlagsporten, så när vi glider in på festen är vi helt torra, gudskelov! Tack Eva!


Efter en fantastiskt god buffé minglar jag runt och hamnar ute på balkongen. Plötsligt kommer en författare som heter Lotta Olivecrona fram och presenterar sig, och jag blir helt paff.
Det visar sig nämligen att jag har suttit barnvakt åt Lotta i Fagersta när hon var i 7-årsåldern. Eftersom jag är tio år äldre än Lotta skulle jag ha varit 17 år, men jag minns ingenting, det är helt blankt.

Men Lotta minns, och det är lite av en solskenshistoria det hon berättar.
Hon skrev och hittade på redan som liten, och jag hade tydligen suttit och tecknat bilder till hennes historier. Hon minns speciellt alla fina lösa ritpapper jag hade haft med mig den gången och hur kul alltihop hade varit.

Och här står vi nu på samma förlagsfest, Lotta som författare och jag som illustratör, och pratar minnen från Fagersta-tiden.
Tänk vilket märkligt sammanträffande...och roligt.


Och sen kommer en person fram som jag länge har velat träffa, men bara pratat med i telefon förut.
Det är tecknaren Mattias Adolfsson , det är han som står längst till höger på bilden ovan.
Mattias är en otroligt skicklig och kreativ tecknare uj uj uj.
Klicka på namnet och ta en titt på hans hemsida vetja!


Lika självklart som Eva har skjutsat mig till festen kommer hon och hämtar mig också.
När Catharina och jag lämnar Bonnierhuset på Sveavägen så vem står utanför på trottoaren i duggregnet om inte Eva med Maggie och ...Poppan!!!

Vi släpper av Catharina vid Centralen och fortsätter sedan hem till Eva och festar vidare i mer avslappnad klädsel.
Eva har rastat pälstjejerna så jag kan bara slå mig ner i soffan och ta emot ett glas rött och njuta av tillvaron.
Som tilltugg till vinet har vi några stora skivor av ett sagolikt gott vedugnsbakat surdegsbröd som de serverade till osten på Bonnier-festen. Några skivor hamnade som av en slump i min väska, fattar inte riktigt hur det gick till.