onsdag, juni 03, 2009

...och vidare till Uppsala!


Vi har känt varandra länge Pirkko och jag, och nu fyller hon 50.
På lördagen styr jag bilen mot Uppsala för att fira med finska gänget, Pirkkos närmaste vänkrets.
Pirkko vill inte vara med på bild, men jag tillåts ta ett foto på T-shirten hon har på sig dagen till ära.
Enligt Pirkko står det ungefär så här:
Gammal, men still going strong!


Pirkko och jag lärde känna varandra på 80-talet, då vi båda hade släthåriga foxterriers...t o m två kullsyskon.
Det var inte bara hundar som förenade oss, Pirkko gillar att teckna och fotografera också.


Flera semestrar tillbringade vi tillsammans på en öde ö i Torsö skärgård i Vänern, hundarna lösa hela tiden och Pirkko och jag levde Robinson-liv några veckor varje år.

Det är Pirkko som har tagit bilderna från ön.


Förutom 50-årspresenten så har jag med mig förra årets present som hon ännu inte har fått.
Jag har inte velat skicka den med posten, för det är en urna i stengods som jag har tillverkat till Pirkko, att förvara askan i efter Minor (foxterrier). Som det nu är ligger Minor i en pappkartong.




Väl framme så ställer sig Poppan på gästerna. Här är det Kristina som har hamnat underst.


Båda pälstjejerna chillar och finner sig väl till rätta...


...och matte blir serverad en Hemingway, vilket gör att hon finner sig synnerligen väl till rätta, uj uj uj.

Finskornas version av Hemingway:

2 cl lime
2 cl blodgrape
8 cl rom ( finskorna använder Bacardi Razz )
Några tsk råsocker efter smak
Is


Innan maten är det dags att rasta pälstjejerna, och Tuija följer med och hjälper till.
Vi vandrar förbi Sveriges första radhus, byggda runt 1910, helt otroligt charmiga.




Sen bjuds det på klyftpotatis, en helt ljuvlig trattkantarellsås och marinerade stekta fläskfiléer.
Det här är marinaden, och tro mig, det smakade mumma!

2 msk soya
1 msk Hoisinsås
2 msk olivolja
1 tsk socker
1/2 tsk salt


Här ligger Poppan och gosar med Ekku...


...medan Gaia spanar ut i trädgården på festdeltagare som röker.


Det blir en lååååång sovmorgon på söndag, och strax innan jag åker hem igen, så föräras jag degen Herman.

Att få en Herman är både roligt och förpliktigande.
Herman ska skötas som ett skötebarn i hela tio dagar, vissa dagar ska han motioneras, vissa dagar har han tråkigt och behöver uppmuntran, andra ska han matas...och så där håller det på.

Den nionde dagen ska man choppa upp Hermann i fem delar och ge bort fyra.
Man kan nämligen inte köpa en Herman, bara ta emot en Herman som gåva.

Den tionde dagen ska man tillsätta äpplen och kanel och gud vet vad, och sen förvandlas Herman till en kaka...påstår de.

Idag har jag motionerat Herman två gånger, och han bubblade så glatt och luktade syrligt och gott.

32 kommentarer:

Elisabet sa...

Och nu .., 00.35 sitter jag här och läser om Pirkko och Ekku och blir så glad och lycklig.

Nu mot sängen!

Cicki sa...

Vad härligt det verkar att du kan ta med dig pälstjejerna så där överallt och de bara finner sig till rätta. Vilken otroligt vacker urna du gjort. Förstår att du ville överlämna den personligt istället för postens hantering.

Eva H-höjden sa...

Herman sprider sig! Jag har redan tidigare känt till honom ;-)
Fina bilder som vanligt! Och vilken god sås!!!!!!!!!!!!!

Kesu sa...

Men mänska, kan du tillverka urnor också? Hur arbetar man i stengods??? Älskar lilla hunden på toppen! Fantastiskt!

Och så säger jag som Cicki, underbart att Poppan och Gaia bara hänger på och hänger med. No problem! Lelle R hade hoppat ihjäl sig efter allas uppmärksamhet. Se på mig!!!

Härliga bilder, inte minst fönsterbilden - eller hur Elisabet? - och roligt skildrat. Det känns som att jag var med på hela resan.

Cicki sa...

Kesu: Jag glömde skriva hur våra pappisar hade gjort. Tina hade lagt sig i ett hörn och surat och Dronning hade spelat pajas som vanligt.....:-)

Galleri Dalhem sa...

Tack för en fin 50 års dag ! / Erik

PGW sa...

Nämen har du varit i Uppsala! Nästa gång får du tjoa så vi hinner med en fika!! Nu var jag visserligen på Fältet och jobbade, men jag är ju inte alltid här.

Christina sa...

Elisabet: Vilken nattuggla du är :)
Sover du förresten fortfarande på savannen?

Cicki: Det är en stor lättnad att ha så många vänner som tar emot två stora hundar med öppna armar :)

Nej, att skicka urnan med posten vågade jag helt enkelt inte, man vet ju aldrig hur mycket de dänger med paketen...

Eva H-höjden: Idag var Herman hungrig, och som tur var hade jag det han ville ha hemma ;)

Ja, såsen var toppen...hon har citron i den, vilket gör susen!

Kesu: Jag har gått på stengodskurs hos Bi, som är en utmärkt krukmakare och pedagog :)
Jag brukar hyra in mig hos henne då och då, och hålla på med stengods, det är så himla roligt.
Att jobba med stengods skiljer sig inte sådär värst från vanlig lergodskeramik, det är bara det att stengods bränns vid en högre temperatur och blir oerhört starkt och vattentätt.

Bi har regelbundet helgkurser, bara ett tips, blink, blink ;)

Ja, det är skönt att hundarna är så lätta att ta med, men du måste ha missat bilden där Poppan står på Kristina...jag tror Lelle R och Poppan kan ta varandra i tass ;)

Erik: :)

PGW: Det var svårt att hinna med allt den här gången, men nästa gång jag kommer till Uppsala är förhoppningsvis tempot lägre. I så fall hojtar jag till :)
Det skulle vara kul med en fika och diskutera pingviner!

Vårdagjämning sa...

Hej! Kul att läsa om Herman, din blogg väcker ofta minnen till liv. Herman fick jag för låt säga 20 år sedan, hade fullt sjå att ge bort de andra delarna som man ska, ingen bakade på den tiden. Så en ingenjör på sjukhuset tog emot en del, ställde degbunken på sina ovanskåp i köket och glömde den. Den blev stor den degen kan jag tala om:-). Sedan kom en kollega som jag inte hade så mkt kontakt och frågade försynt om hon kunde få receptet(hade jag inget). Hon hade bakat det färdigt och tagit med brödet eller kakan, tror det blev två, på bilresa ned till Spanien,som hon kommer ifrån, och det gjorde succé, det godaste släkten någonsin smakat:-). Jag minns jag hade nötter till allt det andra i, det blev väldigt gott och lite knaprig yta. Och Uppsala är trevligt, är född utanför och har lantställe där, och bodde i Uppsala under hela studietiden och 10 år till. Ha det riktigt trevligt där!

Vårdagjämning sa...

Urnan är väldigt vacker, vilken fin tanke att göra den och ge. Kan du inte berätta lite kort hur du tillverkat den? Undrar hur man arbetar med stengods och den är så fantastiskt fin.

Vårdagjämning sa...

Ser du har svarat Kesu om stengods, men om du orkar gärna lite mer. Undrar hur ytan blir så där jämn och fin med lyster. Och formen.

Petra sa...

Vilken underbar urna, blev nästan tårögd när jag såg den. Du borde tillverka sådana "på sidan om" när/om du har tid.
Tänk att få vara på en ö där hundarna kan springa omkring som de vill. slippa oro för trafik, andra hundar och djur och framförallt sura tvåbeningar.
Lycka till med Herman!

Moster Ma sa...

Urnan med lilla vovven var så underbar att se, tårögd som Petra blir man.

Herman har träffat och han är dryg, fet och en riktig goding!

Turtlegirl sa...

Men å vad jag föll för bilden på hunden som kikar ut genom fönstret!

Ljuvlig!

Ljuset och färgerna!

Pangförtjust i den bilden!

Evas blogg sa...

Herman träffade jag för några år sedan, en goding :) Men vilken vacker urna! Kan du dreja också? Och jättefin vovve på. Jag gillar verkligen att läsa om dina resor, så levande med alla bilder!

Christina sa...

Vårdagjämning: Tanken svindlar, tänk om min Herman är genetiskt besläktad med din Herman som du hade för tjugo år sedan!!!
Idag ville Herman ha föda, så jag matade honom och funderade på hur gammal han kan vara ;)

Det bådar gott att din spanska kollega gjorde en sådan succé med Herman i sitt hemland.
Nu ser jag fram emot att göra en kaka av Herman.
I papperet som följde med står att man ska tillsätta rivna äpplen, blockchoklad och hackade nötter innan han ska in i ugnen.
Jag undrar om man kan spara en bit av degen Herman i frysen?

Du frågar om stengods, liksom Kesu.
Jag ska göra ett speciellt inlägg om det, så håll utkik de närmaste dagarna!
Min granne Bi är keramiker och har helt fantastiska helgkurser... och övernattningsmöjligheter om du skulle vara intresserad:)

Petra: Hundurnor kanske vore en idé att sälja, för vem vill ha askan efter en älskad hund i en pappkartong?

Sommarveckorna på den öde ön i Vänern var nog det underbaraste både jag och Pirkko har varit med om, för att inte tala om jyckarna :)

Synd att du inte bor närmare, för annars hade jag prackat på dig en bit av Herman ;)

Moster Ma: Ännu en som har relationer till Herman, jag blir mållös, jag som aldrig har hört talas om surgubben förut ;)

Turtlegirl: Gaia har så häftigt stuk på öronen när hon spanar ;)

Eva: Ännu en Hermankännare, jag baxnar!

Nja, jag drejar, men inte som Bi som är proffs :)
Den här hundurnan kanske man borde starta en produktion på...

Vårdagjämning sa...

Googlade på surdeg och tittade då på vad Leila Lindholm skriver. Surdeg kan bli mycket gammal, i Finland går den i arv i generationer!! Så våra kakor kan ju vara släkt:-). Fantastiskt! Hon sparar en bit i kylen, tar fram i rumstemperatur och börjar om. Man skulle kanske starta en själv, undrar om det måste vara rågmjöl? Det måste det nog och vatten. Sen är det bara att fortsätta med Herman tror jag. Om jag testar ska jag berätta hur det går. Men kanske det är något magiskt med att få den:-)

helen sa...

Vilket trevligt inlägg!

Urnan var underbart fin, hade något sakralt över sig, passande nog...

Och jag blir alltid så glad att se bilder på Gaia och Poppan, som verkar trivas även utanför sitt hem.

Hermans liv och leverne har jag aldrig hört talas om tidigare, och som sagt, vad man får lära sig mycket bland bloggarna!!!

Ha en bra dag!
Kram
Helen

mossfolk sa...

Så härligt ni ser ut att ha haft det!
Massor med fina bilder (kul att få se husen!) och vilken vacker urna! Verkligen alldeles lagom passande till ändamålet.

Men den där Herman verkar vara ett stort ansvar. Lycka till :)

londongirl sa...

Åh vilken fin urna! En sån med en Briard på.... min älskade Briard- kille ligger i en träask med en klisterlapp på....i ett skåp ute på ön.

Såna urnor skulle du absolut kunna sälja och dessutom göra en god gärning. :-)

Herman verkar vara en trevlig bekantskap.

Christina sa...

Vårdagjämning: Så intressant! Det jag framkastade som ett skämt kan vara rena rama sanningen ;)

Hur man startar just en Herman vet jag inte, men jag har förstått från den här här bloggen att man kan sätta surdeg av både råg och vete.
Berätta gärna om dina erfarenheter om du sätter igång en Herman på egen hand!
Visst är det en trevlig idé att det skulle innebära ngt magisk att få degen Herman ;)

helen: Roligt att du också gillade urnan, jag börjar fundera på ett samarbete med grannen och vännen Bi som är keramiker ;)

Jag rapporterar om Herman så småningom, idag har han fått motion eftersom han kände sig lite stel...

mossfolk: Så virrig som jag är så glömmer jag hela tiden Herman. Jag kan vakna mitt i natten och tassa ner och ge honom lite föda eller motion.

londongirl: Det låter som du behöver en urna du med, en Briardurna.
Om man skulle starta en tillverkning, tror du att det måste vara "rätt" sorts hund på locket, eller nöjer man sig med en hund som symbol för alla hundar tror du?

Lotta sa...

men herreguuud, vilken fin, vacker urna. vilken underbar present!underbart det lät på den där ön*drömmer mig bort*mycket vackra kort..ääälskar det där på hundarna på ön och utkiken på feströkarna:)

Staffan H sa...

Urnan du gjort var mycket vacker och känns helt rätt till en älskad hunds sista vila.

Vidare tycker jag mycket om fotot på den spanande Gaia.

Herman har jag aldrig hört talas om tidigare, men ska det vara nötter i kan den bekantskapen kvitta eftersom jag är allergisk.

Emma R sa...

Underbara soumi dagar!!!

Verkar ha varit trevligt, du är en riktig Sverige trotter jhu!

Foxrarna är så vackra! Är en av dem kuperad eller kan de ha så kort svans? Var det alltså så ni lärde känna varandra genom kullsyskonen?

Vad fint av dig att göra en så vacker urna till din väns avlidne hund...

Vore roligt att veta lite om Foxrarna. Var de liksom terrjiga i temperamentet? Vad man nu menar med det i och för sig...

Tuffa? Hårda? Roliga? Envisa? Mjuka? Keliga?

Kanske jobbigt att prata/skriva/tänka på/om förresten.?

I allafall får man återigen tacka för fina bilder och trevlig läsning!

Kram till dig Christina!

londongirl sa...

Jag vet inte....den där lilla hundfiguren uppe på locket gör ju så otroligt mycket...den är så fin.
Men på något sätt skulle det kännas konstigt att lägga askan efter en lurvig, stor briardkille med en liten terrier eller tex. tax på locket....som om han krympte ihop på något vis.
Hoppas du förstår hur jag tänker.

Jag har ju ingen aning om hur svårt det här är att arbeta i...men OM du funderar på det så borde det väl finnas en hel del hundraser som liknar varandra? Eller?


Kanske är det lättare att göra en bild och inte i tredimensionellt på locket eller så?

Du hör ju att jag inte vet hur svårt eller så det är ...

Men urnan ÄR så fin....vi är nog flera som skulle behöva en.


http://tankevagor.blogspot.com/2006/06/sorgligt.html

om du kopierar och kollar länken så kommer du till ett inlägg om den natten min Briardkille gick bort....

Cicki sa...

Du har något att hämta inne hos mig.

Monet sa...

Sällar mig till alla andra kring det här roliga och innehållsrika inlägget med roliga hundbilder, en t-tröjebild som fick mig att garva högt och så surgubben Herman som du ger olika omgångar.

Hoppas du haft roligt, det låter verkligen så!!

Kesu sa...

Hej igen!

Nu har jag läst alla kommentarerna och jag baxnar också. En klonad Herrman med minst 20 år på brödnacken. Fantastiskt! VIlken gåva! Jag är så nyfiken på resultatet. Är övertygad om att det blir gott när du är i farten. Jag räknar på fingrarna och kommer fram till att det borde bli på söndag (valdagen) eller möjligen måndag som han ska delas. Nu har du många bloggare som hänger med tungan och håller fingrarna redao att knappa in till Stribergs station.

Herman får mig att tänka på yoghurtkulturen som var så populär att dela med sig på, tja, var det 70-talet? Nån som minns? Den vandrade från kylskåp till kylskåp, kanske Herman är en avknoppning av samma idé.

Ah, så man kan alltså dreja stengod? Jag undrar som någon annan här hur man får ytan sååå slät och len. Men det kommer säkert ett inlägg om det.

Helgkurser hos Bi. Låter inte dumt. Då kanske man kan få sig några nospussar också ...

Det fanns en kille som sålde pappurnor/askar och annat för djurbegravningar. Tänkte skriva om honom, men sedan såg jag att hans företag gått i graven. Men fina hundurnor tror jag nog det finns en marknad för. Om hunden på knopptoppen inte ser alltför rastypisk ut - om du förstår hur jag menar - tycker jag inte det spelar så stor roll. Om man tydligt ser att det är en mops, skulle det kanske kännas lite konstigt att lägga askan efter en älskad afghanhund i den. MEn om det är en söt hund som ligger ihoprullad funkar det säkert.

Christina sa...

Lotta: Hmmm, så roligt att det är så många som gillar idén med en hundurna :)

Ja, livet på ön var helt underbart!

Staffan: Ja, det ska vara hackade nötter i Herman på slutet, men det gör man som man vill med, det är inget som är nödvändigt för slutresultatet. Det blir nog smaskigt ändå...hoppas jag ;)
Det kan ju bli världens äckligaste också...med eller utan nötter ;)

Emma: Oj, jag tror att jag får skriva ett särskilt inlägg, bara om foxarna, för om dem kan man säga mycket :)
Helt kort kan jag i alla fall berätta att alla tre på bilden är kuperade och hade lika långa/korta svansar. Jag tror att Minor vinklar sin så att den ser kortare ut än den var.

Tre dygn efter att min hanhund hade fötts, ringde jag uppfödaren för att be henne att inte kupera honom, men då hade hon precis gjort det. Det var ju så på den tiden.
Gudskelov att det är förbjudet idag!

Deras temperament var kaxigt. De började aldrig ett gruff, men de tackade heller aldrig nej om någon försökte mucka.
Släthårsfoxar är roliga hundar med mycket humor och de vill vara med på allt.
Min tik var en enastående klok och underbar hund som jag är så glad över att ha fått levt nära i 16 år.
Hanhunden var också himla trevlig, men inte lika skärpt och lojal. Hans huvudintresse var kylskåp.

En annan grej med släthår är att det är en väldigt frisk ras, mina var nästan aldrig sjuka.

Kram Emma!

londongirl: Först måste jag kommentera ditt inlägg om din briard Cyrano.
Tårarna började faktiskt rinna när jag läste det, och kände en sådan sorg, vilken fruktansvärd natt ni måste ha haft.

Den hund jag hade innan pälstjejerna, dog i just magomvridning när hon bara var 10 år.
Jag hade aldrig hört talas om tillståndet innan, det kom som en chock.
Om jag har förstått rätt så är utgången nästan alltid dödlig, man hinner inte in till ett djursjukhus i tid, förloppet går så fort.
Det här är ett fruktansvärt sätt att förlora en hund på, och jag känner mig så ledsen för er skull. Cyrano såg ut som en underbar hund.
Hur gammal blev han?

Jag är väldigt noga numera att inte utfordra hundarna innan de motioneras. Så resonerade jag instinktivt med Pärlan också, men det hemska hände ändå.

Pärlan var en blandning av Dobermann, Dalmatiner och Rottweiler, och som du skriver så är det hundar som är högresta och med djupa bröstkorgar som särskilt drabbas.

Angående hundurnan förstår jag precis hur du tänker, det här tål att fundera vidare på. Varmt tack för dina synpunkter!

Cicki: Tack snälla Cicki!

Monet: Ja, det var en hektisk men himla trevlig helg. Vid såna tillfällen önskar jag att dygnet hade 48 timmar ;)

Kesu: Visst är det häftigt att min Herman kan vara samma Herman som Vårdagjämning hade en gång i tiden!
Det som Vårdagjämning skrev gör att jag tror att kakan blir god :)
Du räknade rätt, det är på måndag han ska choppas upp ;) Jag tror faktiskt att jag ska vara så fräck att jag fryser ner en femtedel, bakar av en och ger bort tre. Undrar om en sån egoism straffar sig på något sätt?

Jodå, jag minns alla kefirsvampar etc man hade i kylskåpet på 70-talet :)
Jag hade t o m en rumänsk kompis som hade en alldeles äkta Volga-svamp i en hink i köket. Hon hade fått den av en faster, och man bytte vatten på den då och då. Det vatten som svampen hade legat i ett dygn drack man till maten. Det smakade ung som citronsaft, jättegott.
Fast så fort man tittade ner i hinken och såg den stora läbbiga manet-liknande svampen tappade man aptiten förstås ;)

Nu har jag skrivit ett inlägg om stengods, hoppas att det kan ge svar på några av frågorna.

Ja, helgkurs och nospussar hör intimt ihop ;)

Tack för infallsvinklar när det gäller hundurnor. Jag var inne på samma spår, att göra en hund som inte ser ut som någon speciell ras...om man nu skulle försöka sig på att tillverka för försäljning.
Jag tänkte att Bi och jag kunde samarbeta, hon drejade vackra urnor och jag skulpterar en vilande hund som vi gör en gjutform på...jag bara spånar ;)

Mira sa...

Det var den vackraste urna jag sett. Tanken på att en älskad vovve skulle få sova i en sådan, gör mej alldeles varm i hjärtat. Varm, trasig och gladhjärtad på samma gång.

Christina sa...

Mira: Oj, så glad jag blir av din kommentar, tack :)
Det märks att du har hund ;)

Emma R sa...

Kul med infon! :-)

Kramellikram!