Japansk papperstillverkning - washi

Skiss av pappersarbetare, Shikoku

När jag var några och tjugo hamnade jag på ön Shikoku, den minsta av Japans fyra huvudöar. Jag tror man kan jämföra Shikoku med Västergötland, ett landskap som har stått lite stilla och som turisterna antingen rundar eller swischar förbi utan att ta någon större notis.
De veta icke vad de går miste om.

Hur som helst så tog jag ett stort banklån för att ha råd att följa med mina två vänner, Koji och Leif, på en fem veckors lång resa runt hela Japan.
Jag är ingen expert på papperstillverkning, så ta det jag skriver med en nypa salt. Jag nosade bara i utkanten av en värld som verkar oändlig.

Sedan gammalt har Shikoku varit hemvist för små pappersbruk. För att göra handgjort papper krävs ett ständigt flöde av rent vatten, och det finns det gott om på Shikoku.

Eftersom jag reste med bl a en japansk konstnär fick jag uppleva allt som jag hade drömt om.
Koji hjälpte mig så att jag t ex fick vistas några dagar hos familjen Ikeda som drev ett litet familjeföretag uppe bland bergen i närheten av samhället Takaoka på ön Shikoku.
Pappersbruken är traditionellt småskaliga i Japan, men tyvärr dör de undan ett efter ett medan de stora pappersfabrikerna tar över.

På bilder ovan så står paret Ikeda vid sin lilla innerträdgård. Till vänster står en liten mullbärsbuske av en sort som man brukar för tillverkning av papper.

Papperet började tillverkas av kineserna och kom till Japan på 600-talet, och först 600 år senare fattade vi västerlänningar poängen och hängde på. Än i dag blir man mållös över skillnaderna hur man gör papper i öst och väst. Vi är fortfarande så otroligt bonniga när det kommer till teknik och snits.

Råmaterialet är alltså mullbärsplantan vars bark man tar vara på. Det är den innersta vita barken som man bereder pappersfibrerna av, och detta papper har en fantastiskt tålighet jämfört med det västerländska.

Man kan vika ett japanskt papper nästan hur många gånger som helst utan att det går sönder, och när det brann förr i världen så hivade man helt sonika ner hela biblioteket i brunnen. Efteråt var det bara att fiska upp och torka - det blev som nytt igen.

Man nyttjar tre olika slags plantor,  ganpi som inte kan odlas utan växer vilt. 

På bilden ovan så visar Herr Ikeda hur ganpin växer på bergsluttningarna runt pappersbruket. 

Kozo är den vanligaste plantan inom papperstillverkningen, och den odlas stort.

Sen har vi mitsumata-plantan och den syns till vänster i bilden som visar paret Ikedas innerträdgård, plantan med de ljusgula blommorna.

Det som skiljer det österländska sättet från vårt, det är i mitt tycke det fantastiska limmet som man blandar i pappersmassan i Japan. 

I väst så lägger man varje ark mellan filtar, och sedan ska hela härligheten in i en press. Det är oerhört omständligt och fodrar mycket material och doningar.

I Asien så blandar man ett slags lim, neri,  som man utvinner från en rot, tororo-aoi, i pappersmassan.

Detta gör att man kan lägga nygjorda blöta fjärilstunna pappersark på varandra utan att de klibbar ihop. 

Bilden nedan föreställer mig när jag försöker torka de här fjärilstunna papperen på en trekantig uppvärmd järnhäll. Det var inga problem vad jag minns med att borsta ut arken, men att få tag i ett och dra loss det från den blöta högen som syns i bakgrunden - det ni!!!

Jag tog så försiktigt som jag bara kunde men fick bara en blöt fibertuss i näven varje gång, så de papper jag hade torkat kändes igen genom att det fattades en bit på varje ark.

En stor bit.

Snabbskiss av en kvinna som torkar pappersark, Shikoku

Fortsättning följer...