Komatillstånd på stationen

Sedan i julas har jag knappt slagit på datorn, utan unnat mig en total ledighet som nästan kan liknas vid ett komatillstånd.


Stationen är inbäddad i den bländvitaste av snö som bara finns på landet och utetermometern har slagit rekord i köldgrader.
Det har varit helt underbart att bara såsa omkring, mikra några lussebullar, läsa en massa böcker, pulsa ut och fylla på fågelbordet och titta på ovanligt bra långfilmer på teve.

Kravlös vila.


Ebro har gjort fantastiska framsteg för varje år vad gäller smällare.
Hör han någon enstaka så stannar han upp, lystrar men drar inte hysteriskt för att komma hem utan fortsätter sedan promenaden. Han står ut, "min" tappra lilla prins.

Här gör han det stora.


Och här spanar han in Stora Gården i byn. Vilka vackra dagar vi har haft nu ett tag.


Det kan knappt bli vackrare än så här på vintern.


Här busar Ebro med mig, han tar tag i sitt koppel, ruskar och morrar och skuttar omkring som en liten fullblodshäst.
Han är den enda av pälsgänget som är frusen och behöver ett vintertäcke, vilket ytterligare förstärker intrycket av en liten häst.


Gaia fäller upp sina flygplansöron till podencostuk när hon spanar på Stora Gården.


Det är inte lätt att manövrera en kamera samtidigt som man håller i hundkoppel.
Poppan är rena kryssningsmissilen och håller på att fälla mig så fort jag tar upp kameran, det är en ren bedrift att jag inte tappar den rakt ner i snön..


Gaia vid gavelgrinden till Stora Gården.


Åh vad jag älskar färgen på den här hunden...


Den nedåtgående solen kastar ljusskuggor på Stora Gårdsdammen och det enda ljud som hörs är brusandet och porlandet när dammvattnet kastar sig förbi dammluckorna ut i Ringshyttebäcken.


Lite försenat passar jag på att önska alla som läser här ett riktigt
Gott Nytt År!
Tack för alla jättefina jul- och nyårshälsningar!

Själva firade vi nyår hos våra vänner Bo och Bi i gamla skolan där vi blev trakterade med gratinerad hummer och sedan en ljuvlig lammstek på det.
Bi's stackars katt, Sture, fick dra ut i kylan när vi anlände för att lämna plats åt hundflocken. Bi försäkrade att det inte gick någon nöd på honom, han låg säkert och tryckte under huset någonstans.


Här övervakar Poppan när Bi gör fruktsallad.
Poppan är inte ett dugg skotträdd, medan Gaia och Ebro uppsökte mörkret och tystnaden i badrummet ibland. Vi lämnade dörren på glänt så att de fick komma och gå som de ville.
Ebro vankade oroligt omkring med en toffla i munnen vid tolvslaget, istället för snuttefilt, men värre var det inte.

Vi ett-tiden på natten gjorde plötsligt Gaia ett blixtsnabbt och rasslande utfall från badrummet direkt mot ytterdörren och vi förstod att den arma Sture hade försökt gå in genom kattluckan.
Katten som försökte komma in från kylan.


Det var flera som fastnade för den vackra genombrutna julstjärnan som jag visade för några inlägg sedan.
Här har jag tagit en bild för att försöka visa att den är gjord av trä.
Det är snälla bloggvännen Tuvstarr och hennes Ralf som skickade den till oss.
Den kommer numera vara ett stående inslag i vårt juldekorerande, var så säker.

Under tiden som jag har skrivit det här inlägget har jag njutit av Placido Domingo som har sjungit spansk opera, sk Zarzuela. Det är en annan snäll bloggvän, Petra, som har skickat skivan tillsammans med en inspelning av konserten som gick på julafton med de tre tenorerna.
Jag älskar Domingo, och på andra plats kommer Carreras som Petra berättar att hon har fått en kindpuss av en gång när hon bodde i Barcelona.
Är jag avundsjuk eller är jag avundsjuk?

Tänk vad man lär sig av bloggandet. Jag som verkligen tycker om opera hade aldrig hört talas om Zarzuela innan Petra förklarade.