Tågsläpp i Nora

Ungefär som man släpper ut kor på grönbete, så släpper man ut tåg och vagnar i Nora på våren.
Idag var det tågsläpp hos NBVJ; Nora Bergslags Veteran-Järnväg och vädret var tyvärr kallt och ruggigt, så alla gick och huttrade men vi som var där njöt i alla fall.

 Bilderna ovan är plåtade med ajfånen med en app som heter Pinhole HD som jag gillar skarpt...

...och dom här är plåtade med appen Hipstamatic.

Napoleon - min drömbil alla kategorier.

En gammal kämpe fastfrusen på en skogslägda utanför Burträsk 2009

Bilden ovan föreställer mitt första möte med Napoleon och det var sannerligen inte kärlek vid första ögonkastet.
Jag stod på en skogslägda utanför Burträsk tillsammans med Claes och stirrade på ett fastfruset vrak och undrade vad jag gjorde där, och ångrade djupt vad jag hade utsatt gode vännen för på den här bilhämtarturen.
Jag kände mig inte lite galen.

Utanför stationen 2011

Napoleon, som är döpt efter en tidigare ägare som faktiskt hette Sixten Napoleon i förnamn, blev hämtad förra våren med trailer av Eje och Bosse från Västergötland. Nu skulle Napoleon få vård och ansiktslyft nere i Claes verkstad. Min tacksamhet känner ingen gräns.

Bosse kollar Napoleons underrede och tackar diskret nej till eventuellt svetsjobb...förstår inte varför?

Några timmar senare befinner sig Napoleon i ett ombyggt hönseri i Hova bredvid en Edsel -59:a ...

...men kan heja på en artfrände i motsatta hörnet, en Peugeot 301 från 1935. Tryggt.

I vintras såg det ut så här i Claes verkstad, det gamla hemmabyggda träflaket är avskalat och dumpat, karossen har blivit vaxad, en ny tjusgrill fyndad i Karlskoga monterad och Claes har satt ihop en motor av två:

Håkan, jag och Il Maestro stärker oss med varsin screwdriver (vodka och apelsinjuice) efter lite skruvdragande tillsammans. I Claes verkstad blir både bilar och folk ompysslade.

I helgen som gick så såg det ut så här. Nya plåtlämmar på flaket och kapellbågar monterade. Vi har fyndat ett originalkapell i Täby till en 404 pick up som med smärre justeringar passar till 403:an.
Kapellet är sytt av sån där gammal presenning som fanns förr, jag tänker 'pappa' , det står liksom Bengt över hela presenningen.

Här står den lilla lastbilen som heter 'camionette' på franska. Camion betyder lastbil och camionette betyder liten lastbil - och det är precis vad den är.

Nu har Napoleon fått sällskap av en riktig skönhet, en Ford Fairlane -56 i den mest underbara färg jag kan tänka mig, emeraldgrön. Till och med klädseln går ton i ton.

Verkstadsmästaren själv avnjuter en kall pilsner.

Nu har jag åkt dit...

Valross, tecknad av min schweiziska motspelare Max

Jag har alltid varit så tacksam att jag inte har trillat dit på dataspel, men nu har jag åkt dit med råge.
Är det någon som kommer ihåg det gamla sällskapsspelet Pictionary på den tiden då internet inte fanns?
Jag älskade det, men jag hittade nästan aldrig någon som ville spela det mot mig för dom trodde att det handlade om hur bra man var på att teckna.
Ingenting kunde vara mer fel.

Lådan med spelet Pictionary har legat och samlat damm i många år nu men så för en vecka sedan laddade jag ner appen 'Draw Something' och upptäckte att det var ungefär som gamla Pictionary, fast ännu roligare.

Det går ut på att försöka illustrera ett ord växelvis så gott det går, så att medspelaren gissar rätt. Man får tre svårighetsgrader och kan vinna max tre guldpengar. Lyckas man få ihop 240 slantar så kan man köpa till ytterligare färger, och jag kan rekommendera gråskalan om någon frågar vilken palett som är bäst.

Min medspelare Riva gissar rätt på min teckning av en bödel

En trevlig grej som tog ett tag att fatta, det är att man inte spelar mot varandra, utan med, bara en sån sak!
Det gäller att samla ihop så många poäng tillsammans som möjligt, och jag bara älskar några av mina favoritmedspelares kreativitet och uppfinnigsrikedom.
Man behöver alltså inte vara det minsta bra på att teckna, utan det gäller att vara påhittig.
Så här illustrerades t ex det engelska ordet 'belt' av min medspelare från Tyskland:

Vi kör ofta med pilar, det kanske är lite fusk, men vadå!

Nu spelar jag som värst med en från Tyskland, en från Schweiz och en från Jakarta, Indonesien.
Om det är någon som vill ta en omgång så är det bara att skicka ett meddelande och berätta vad ni har för användarnamn :-)

Någon som minns Ebro?

Ebro och Peo på besök i november, Ebro äskar att släpa omkring på skor när han blir riktigt glad.

Någon av er som läser här kanske minns Gaias bror Ebro, hunden som vi hjälpte till att omplacera från Stockholm till landet Halland.
Ebro, eller E-bror som vi brukar kalla honom, var här en sväng i vintras med sin husse och hälsade på.
Det var ett kärt återseende kan jag tala om, och Ebro viftade frenetiskt med svansen, kollade alla sina gamla ställen som hastigast, pussade på pälstjejerna och sen var det bra med det. Sen var det bara husse Peo som gällde.
Det var så uppenbart att de två hade alldeles speciella band sinsemellan. Det kan liksom inte bli bättre.

Nu i påskas så fick vi en film som Peos son Alexander har filmat, och jag fylls bara av en så stor glädje och värme när jag ser hur Ebros liv ser ut i dag.
Filmen är hela 7 minuter, men det är de sista minuterna som är bäst när Ebro sitter i vagnen och hans små fina öron guppar i takt med hästen Toppens trav, så häng kvar!



I ett mejl från i somras skriver Peo så här till en bild han skickar:

"Måste bara skicka denna bild på Ebro, Toppen och Peo Vi är på väg till vagnen för att koppla på och köra ut.

Ebro lös och ledig hänger med Toppen som också går helt lös. Tre gamla gubbar som inte har några
koppel eller grimskaft eller andra krav ....
Det var allt för denna gång.

Ebro Toppen och Peo"

Vilket gäng!

En blogger-undran!

Det tar emot att börja blogga igen, trots att det finns en blogglängtan som bankar i mitt bröst.
Jag känner att det är vissa saker jag måste överbrygga, komma förbi, och de sakerna är framför allt två, eller så inbillar jag mig åtminstone det.

Blogga tar tid.
Inte så mycket det att lägga ut egna poster, men att hålla sig à jour med vad bloggvännerna lägger ut, läsa och kommentera - det tar tid. Läser man inte andras bloggar, och kommenterar dessa, så känns inte det egna bloggandet ett dugg roligt.

Efter ett halvårs uppehåll så märker jag att det har hänt saker sedan sist i bloggvärlden.

Det har dykt upp en typ av ordverifiering som är till för att mota spamkommentarer antar jag.
Så himla tidsödande, och så totalt humorlöst.
När började det här eländet, undrar jag?
Vissa har som tur är tagit bort tjänsten, men andra har den kvar, kanske helt ovetande om dess existens?

När jag kroknade och slutade blogga i september förra året kunde ordverifieringen hos Blogger se ut så här t ex:

...vilket fick mig att skamset småle och tänka på alla mus-hushåll som vi renoverade bort i den Stora Kökssaneringen på stationen när det begav sig.

Bloggvännen Annika har gjort en liten saga om det här, något av det roligaste jag har läst på en blogg. Den hittar ni här.

Nu när jag alltså återvänder till bloggvärlden ser det inte lika roligt ut på verifieringsfronten, jag har svårt att tänka mig att Annika skulle kunna få till en story på de små elaka alkoholstinna tecknen som numera är synliga, och som ser ut så här:

Jag känner mig redan trött innan, och gud ska veta att jag känner mig trött när min blick faller på de här små elaka sakerna. Jag får ingen lust att fortsätta kommentera, vad är egentligen meningen?
Att kommentera ska vara så lätt och så roligt som möjligt tycker jag, nu blir det precis tvärtom.

Nummer två är att jag inte hittar någon ruta att kryssa i att jag vill ha uppföljningskommentarer på Blogger.
Nu har jag ingen aning om om någon har svarat på mina kommentarer, och då känns det genast lite meningslöst att ge dem, och framför allt skriva svar på den egna bloggen.  Ingen lär få veta att jag har svarat.
Har jag missat något, har jag blivit blind? Finns rutan på något annat ställe än där jag var van att titta efter den?

Ett livstecken från stationen

Foto: Eva

Jag har tänkt skriva ett nytt inlägg jag vet inte hur länge, men det har aldrig blivit av sedan....när var det nu igen....september! Jisses!
Jag har tappat blogglusten av någon anledning som jag inte har en aning om. Outgrundligt och konstigt känns det.

Kanske lusten dyker upp i vår? Samtidigt med tulpanerna...

Jag ber om ursäkt att jag inte har svarat på kommentarer, jag har inte rört min mapp i mailinkorgen dit alla bloggkommentarer automatiskt är delegerade.

Jag vill bara ge ett litet livstecken från mig, och använder mig av en bild som vännen Eva tog i stationsköket (jag har glömt bort hur man länkar - ni ser) för någon vecka sedan.
Jag skivar upp lufttorkad anka och sex hundar, alla med rescuebakgrund, följer varje rörelse jag gör...

Jag önskar att stationsköket alltid såg ut så här.

Mailväxling med kinesisk pressfotograf - på kinesiska

Foto av Xuesong Kang. Bildstämpeln har jag pluttat dit i Ps.

Jag ska fortsätta att berätta om de sista dagarna i Beijing, men först tänkte jag visa ett fotografi som jag köpte i en liten butik i det stora loppmarknadsområdet PanJiaYuan i utkanten av Beijing.
Butiken innehöll originalfoton av en och samma fotograf, Xuesong Kang, och Karin och jag blev fast länge, länge och bara tittade och bläddrade i fotoarkiven. Så många fantastiska bilder, och de kostade bara en hundring styck.

Fotot av den gamla kvinnan med den pigga och vakna blicken och den lilla hundvalpen, fångade mig så fort jag steg in i butiken, och det var också den bilden jag slutligen valde att köpa.
Att bilden ser ut att vara tagen i en liknande bergsby som den vi just hade besökt gjorde inte saken sämre, och grädden på moset var den lilla valpen av samma typ som de jag hade beundrat så mycket.

När jag kom hem från resan funderade jag på hur jag skulle göra för att få visa den här fina bilden på bloggen.
E-postadressen till fotografen stod i en liten folder som jag hade fått med, så jag skrev ett mail dels på engelska och sen tog jag hjälp av Google Översätt och skrev även på kinesiska - med tecken.

Det dröjde några dagar, sen damp det ner ett mail från herr fotografen - enbart med tecken.
Jag klistrade in tecknen i Google Översätt och simsalabim så förstod jag att han tyckte det var roligt att jag gillade bilden, men samtidigt undrade hur och i vilket syfte jag hade tänkt använda bilden. Hade jag en privat webbsida eller en kommersiell?

Jag skrev och berättade - med tecken.
Jag knåpade också ihop en namnstämpel i Photoshop som jag satte på bild-filen som jag skickade med, så att han skulle förstå att det var seriöst.
Efter lite mailväxling fick jag grönt kort, han gillade särskilt namnstämpeln.
Säga vad man vill om Google Översätt/Translater, men jag tycker det är helt otroligt att jag lyckades kommunicera med herr Kang på hans eget språk!

Xuesong Kang är född i Beijing 1964, och har jobbat som pressfotograf och inte överraskande hämtat hem en rad utmärkelser och priser, bland annat i "The International Photography Exhibition",  "Nikon Cup",  "Canon Cup".
Det förvånar mig inte ett dugg.

Kina - den tolfte dagens eftermiddag

Jag brottas fortfarande med mycket jobb och lite ledighet, så jag hinner inte runt hos bloggvänner som jag skulle vilja. Orken tryter liksom, men jag vill ändå göra klart den här reseberättelsen, så det får bli som det blir.

När vi åkte ner från bergsbyn, ner till dalgången, så stannade vi och gick runt i ännu en by med vackra trähus.
Byn låg vid en flod, så för att komma dit var man tvungen att ta sig över en hängbro...

En av bergsbyarnas vackra och självständiga hundar låg och svalkade sig i vattnet på andra sidan, men kände sig besvärad när jag närmade mig, reste sig upp, ruskade på sig och försvann.

Det här är inga hundar som kommer fram för att bli klappade, de har stor integritet.

Jag minns en dubbel 8 film från där jag var liten, kanske sisådär en 3 år gammal. Det är vinter och jag stultar fram i en vit vinteroverall mot en hund jag vill klappa, den flyttar misstänksamt på sig ett par meter i snön, jag stultar efter, den flyttar sig, och så där håller vi på...
Nu som vuxen har jag lärt mig, så jag låter den försvinna utan att besvära den med fler försök till närmanden.
Att tycka väldigt mycket om på avstånd...det får bli min lott i det obefintliga umgänget med dessa underbara hundar.

Byn har helt otroliga trähus. Allt verkar pluggat med träkilar, och jag kan inte se en enda spik.

När jag ser kinesiska fönster, så funderar jag på hur det kommer sig att våra gamla svenska glasverandor, dörrar och fönster har liknande spröjsar?
Jag har googlat lite men hittar inget som befäster min upplevelse av att vi måste ha tagit inspiration härifrån.
Någon som vet?

Två Yao-kvinnor i vackra folkdräkter samspråkar i en gränd och väntar på att sälja textilier till hugade turister.

Husen är helt underbara...

...liksom dörrarna.

Vacker spröjs...

 ...och ännu mer vacker spröjs.

En typisk representant för bergshundarna glor in i "sitt" hus där det ligger en massa taktegel uppradat på gårdsplanen utanför.

Det byggs överallt, och det är spännande att se hur stommarna till ett hus ser ut.
I de här trakterna finns det fantastiska timmermän, det är ett som är säkert.

Vi sätter oss i bilen igen och Liu kör oss på slingriga serpentinvägar till staden Guilin några timmars färd därifrån.
Under resans gång så ser jag bergshundar som dyker upp och traskar på den lilla, lilla remsan som finns i ytterkanten av de smala bergsvägarna där bilar och lastbilar dundrar förbi i hisnande fart, antingen remsan mellan vägen och bergväggen, eller den som vetter mot stupet.
Mitt ute i ingenting ser vi människor som odlar små tegar, och hundarna är antagligen på väg mellan dem och byarna.

Här slutar Karins och mitt rese-äventyr med vår kinesiske bror Shu, och hans trevliga och generösa vän Liu.
Karin och jag ska övernatta på flygplatshotellet som syns i bakgrunden, för att själva resa till Beijing tidigt morgonen därpå.
Det känns både sorgligt och vemodigt att skiljas åt.  Efter att ha kamperat ihop så gott som dygnet runt under två veckor så är det lite som att klippa av en kinesisk navelsträng...om ni förstår hur jag menar.

Tack Shu, tack för en fantastisk och oförglömlig resa!
Tack för att du tog så väl hand om oss, och tack Liu för att du gav av din tid till helt okända människor!
Beijing nästa....!
Fortsättning i nästa post...som kommer att handla om dagarna i Beijing och en stor och spännande loppmarknad.

Kina - den tolfte dagens morgon

Longji, Guangxi

Nu när hösten har kommit krypande börjar jag så smått få tillbaka blogglusten.

En del av er har antagligen för länge sedan tröttnat på att vänta på en fortsättning på Kina-resan, men  en del tålmodiga bloggläsare vill veta vad som hände efter den där elfte dagen då bloggen gick och tvärdog.

Det finns även läsare som undrar vad det egentligen blev av den där ICA-kassen med Nora Pershyttan BK. Höll den, och framför allt - var är den idag? Lever den?

Jag känner mig verkligen glad att det finns de som fortfarande är intresserade, så jag fortsätter där jag slutade, på morgonen den tolfte dagen i Kina då vi vaknade upp i den lilla bergsbyn med de terrasserade risodlingarna som även kallas Drakryggen. När himlen speglas i tegarnas vattensamlingar ser det ut som en jättelik drakrygg med fjäll och allt.

Byn sjuder av liv och det traskar människor med bärkorgar på ryggen överallt i de branta gränderna.

Familjepensionatet vi bodde på

När vi kommer ner i allrummet på morgonen sitter Liu redan till bords och bjuder oss på Mantou, ett slags ångkokade bröd.

När vi ätit klart så reser vi oss för att ta en rundtur i byn, men först säger Shu att han vill visa oss husets gamla kök som de äldre familjemedlemmarna i huset fortfarande använder sig av.
Vi följer med Shu och plötsligt upphör tiden att existera, vi står i ett stort men mörkt rum där två gamla tanter huserar runt en eldstad mitt på golvet.
Från taket svävar en bambuställning med en massa korvar och köttskånkor och jag känner att jag är med om en tidsresa.

Det som hänger på bambuställningen ser gudagott ut, mörat och rökt.

Efter besöket i gammtanternas kök så följer vi med Shu och Liu på en rundvandring i byn.

Sedan 1200-talet har minoritetsfolket Zhuang brukat jorden här uppe bland bergen, och byggt terassodlingar. De har utnyttjat varje kvadratdecimeter, och byggt terrasser för att odla ris.

Här kommer en video som visar först en Zhuang-kvinna som kommer uppför en bergsstig med ett nyskördat bambuskott i näven.
Sen filmar jag två två Yao-kvinnor som har världsrekord i långt hår. De övertalar Karin och mig att betala 15 kronor för att se dem veckla ut allt sitt hår, och vi går motvilligt med på affären.
Så här efteråt är jag glad att jag gjorde det, för håret är helt fascinerande, och Shu samtalar med dem och gör att inget känns mer pinsamt än det behöver.

De här Yao-kvinnorna klipper sitt hår endast två ggr i sitt liv, en gång när de är runt 18 år och den andra gången när de gifter sig. De sparar klippt hår och tillför en lösfläta till den överdådiga frisyren.
Bamburören som folk sitter och roterar i filmen är en maträtt. Bambun fylls med klibbigt ris, sötpotatis, morötter och fläskkött, och roterar ca en halvtimme över öppen eld...
Sen kommer en scen med två busiga unghundar av den typ som var allmänt förekommande i de här bergen. Jag skulle inte ha någonting emot att ha en sån hund.

Överallt där vi går sitter det små tanter och flätar små bastskor...

Shu steppar ut på drakryggen.

Drakryggen.

På olika ställen i byn kan man bli fotograferad i etniska festkläder, och här är en liten flicka som poserar med silverkrona med bergen som fond.

Ännu en tant som gör bast-tofflor...

Överallt bygger man...

 ...och överallt pratar folk i mobiltelefoner.
Från att aldrig tidigare ha haft telefonlinje, till att ha mobil men internet - vilken otrolig revolution.