En blogger-undran!

Det tar emot att börja blogga igen, trots att det finns en blogglängtan som bankar i mitt bröst.
Jag känner att det är vissa saker jag måste överbrygga, komma förbi, och de sakerna är framför allt två, eller så inbillar jag mig åtminstone det.

Blogga tar tid.
Inte så mycket det att lägga ut egna poster, men att hålla sig à jour med vad bloggvännerna lägger ut, läsa och kommentera - det tar tid. Läser man inte andras bloggar, och kommenterar dessa, så känns inte det egna bloggandet ett dugg roligt.

Efter ett halvårs uppehåll så märker jag att det har hänt saker sedan sist i bloggvärlden.

Det har dykt upp en typ av ordverifiering som är till för att mota spamkommentarer antar jag.
Så himla tidsödande, och så totalt humorlöst.
När började det här eländet, undrar jag?
Vissa har som tur är tagit bort tjänsten, men andra har den kvar, kanske helt ovetande om dess existens?

När jag kroknade och slutade blogga i september förra året kunde ordverifieringen hos Blogger se ut så här t ex:

...vilket fick mig att skamset småle och tänka på alla mus-hushåll som vi renoverade bort i den Stora Kökssaneringen på stationen när det begav sig.

Bloggvännen Annika har gjort en liten saga om det här, något av det roligaste jag har läst på en blogg. Den hittar ni här.

Nu när jag alltså återvänder till bloggvärlden ser det inte lika roligt ut på verifieringsfronten, jag har svårt att tänka mig att Annika skulle kunna få till en story på de små elaka alkoholstinna tecknen som numera är synliga, och som ser ut så här:

Jag känner mig redan trött innan, och gud ska veta att jag känner mig trött när min blick faller på de här små elaka sakerna. Jag får ingen lust att fortsätta kommentera, vad är egentligen meningen?
Att kommentera ska vara så lätt och så roligt som möjligt tycker jag, nu blir det precis tvärtom.

Nummer två är att jag inte hittar någon ruta att kryssa i att jag vill ha uppföljningskommentarer på Blogger.
Nu har jag ingen aning om om någon har svarat på mina kommentarer, och då känns det genast lite meningslöst att ge dem, och framför allt skriva svar på den egna bloggen.  Ingen lär få veta att jag har svarat.
Har jag missat något, har jag blivit blind? Finns rutan på något annat ställe än där jag var van att titta efter den?

Ett livstecken från stationen

Foto: Eva

Jag har tänkt skriva ett nytt inlägg jag vet inte hur länge, men det har aldrig blivit av sedan....när var det nu igen....september! Jisses!
Jag har tappat blogglusten av någon anledning som jag inte har en aning om. Outgrundligt och konstigt känns det.

Kanske lusten dyker upp i vår? Samtidigt med tulpanerna...

Jag ber om ursäkt att jag inte har svarat på kommentarer, jag har inte rört min mapp i mailinkorgen dit alla bloggkommentarer automatiskt är delegerade.

Jag vill bara ge ett litet livstecken från mig, och använder mig av en bild som vännen Eva tog i stationsköket (jag har glömt bort hur man länkar - ni ser) för någon vecka sedan.
Jag skivar upp lufttorkad anka och sex hundar, alla med rescuebakgrund, följer varje rörelse jag gör...

Jag önskar att stationsköket alltid såg ut så här.

Mailväxling med kinesisk pressfotograf - på kinesiska

Foto av Xuesong Kang. Bildstämpeln har jag pluttat dit i Ps.

Jag ska fortsätta att berätta om de sista dagarna i Beijing, men först tänkte jag visa ett fotografi som jag köpte i en liten butik i det stora loppmarknadsområdet PanJiaYuan i utkanten av Beijing.
Butiken innehöll originalfoton av en och samma fotograf, Xuesong Kang, och Karin och jag blev fast länge, länge och bara tittade och bläddrade i fotoarkiven. Så många fantastiska bilder, och de kostade bara en hundring styck.

Fotot av den gamla kvinnan med den pigga och vakna blicken och den lilla hundvalpen, fångade mig så fort jag steg in i butiken, och det var också den bilden jag slutligen valde att köpa.
Att bilden ser ut att vara tagen i en liknande bergsby som den vi just hade besökt gjorde inte saken sämre, och grädden på moset var den lilla valpen av samma typ som de jag hade beundrat så mycket.

När jag kom hem från resan funderade jag på hur jag skulle göra för att få visa den här fina bilden på bloggen.
E-postadressen till fotografen stod i en liten folder som jag hade fått med, så jag skrev ett mail dels på engelska och sen tog jag hjälp av Google Översätt och skrev även på kinesiska - med tecken.

Det dröjde några dagar, sen damp det ner ett mail från herr fotografen - enbart med tecken.
Jag klistrade in tecknen i Google Översätt och simsalabim så förstod jag att han tyckte det var roligt att jag gillade bilden, men samtidigt undrade hur och i vilket syfte jag hade tänkt använda bilden. Hade jag en privat webbsida eller en kommersiell?

Jag skrev och berättade - med tecken.
Jag knåpade också ihop en namnstämpel i Photoshop som jag satte på bild-filen som jag skickade med, så att han skulle förstå att det var seriöst.
Efter lite mailväxling fick jag grönt kort, han gillade särskilt namnstämpeln.
Säga vad man vill om Google Översätt/Translater, men jag tycker det är helt otroligt att jag lyckades kommunicera med herr Kang på hans eget språk!

Xuesong Kang är född i Beijing 1964, och har jobbat som pressfotograf och inte överraskande hämtat hem en rad utmärkelser och priser, bland annat i "The International Photography Exhibition",  "Nikon Cup",  "Canon Cup".
Det förvånar mig inte ett dugg.

Kina - den tolfte dagens eftermiddag

Jag brottas fortfarande med mycket jobb och lite ledighet, så jag hinner inte runt hos bloggvänner som jag skulle vilja. Orken tryter liksom, men jag vill ändå göra klart den här reseberättelsen, så det får bli som det blir.

När vi åkte ner från bergsbyn, ner till dalgången, så stannade vi och gick runt i ännu en by med vackra trähus.
Byn låg vid en flod, så för att komma dit var man tvungen att ta sig över en hängbro...

En av bergsbyarnas vackra och självständiga hundar låg och svalkade sig i vattnet på andra sidan, men kände sig besvärad när jag närmade mig, reste sig upp, ruskade på sig och försvann.

Det här är inga hundar som kommer fram för att bli klappade, de har stor integritet.

Jag minns en dubbel 8 film från där jag var liten, kanske sisådär en 3 år gammal. Det är vinter och jag stultar fram i en vit vinteroverall mot en hund jag vill klappa, den flyttar misstänksamt på sig ett par meter i snön, jag stultar efter, den flyttar sig, och så där håller vi på...
Nu som vuxen har jag lärt mig, så jag låter den försvinna utan att besvära den med fler försök till närmanden.
Att tycka väldigt mycket om på avstånd...det får bli min lott i det obefintliga umgänget med dessa underbara hundar.

Byn har helt otroliga trähus. Allt verkar pluggat med träkilar, och jag kan inte se en enda spik.

När jag ser kinesiska fönster, så funderar jag på hur det kommer sig att våra gamla svenska glasverandor, dörrar och fönster har liknande spröjsar?
Jag har googlat lite men hittar inget som befäster min upplevelse av att vi måste ha tagit inspiration härifrån.
Någon som vet?

Två Yao-kvinnor i vackra folkdräkter samspråkar i en gränd och väntar på att sälja textilier till hugade turister.

Husen är helt underbara...

...liksom dörrarna.

Vacker spröjs...

 ...och ännu mer vacker spröjs.

En typisk representant för bergshundarna glor in i "sitt" hus där det ligger en massa taktegel uppradat på gårdsplanen utanför.

Det byggs överallt, och det är spännande att se hur stommarna till ett hus ser ut.
I de här trakterna finns det fantastiska timmermän, det är ett som är säkert.

Vi sätter oss i bilen igen och Liu kör oss på slingriga serpentinvägar till staden Guilin några timmars färd därifrån.
Under resans gång så ser jag bergshundar som dyker upp och traskar på den lilla, lilla remsan som finns i ytterkanten av de smala bergsvägarna där bilar och lastbilar dundrar förbi i hisnande fart, antingen remsan mellan vägen och bergväggen, eller den som vetter mot stupet.
Mitt ute i ingenting ser vi människor som odlar små tegar, och hundarna är antagligen på väg mellan dem och byarna.

Här slutar Karins och mitt rese-äventyr med vår kinesiske bror Shu, och hans trevliga och generösa vän Liu.
Karin och jag ska övernatta på flygplatshotellet som syns i bakgrunden, för att själva resa till Beijing tidigt morgonen därpå.
Det känns både sorgligt och vemodigt att skiljas åt.  Efter att ha kamperat ihop så gott som dygnet runt under två veckor så är det lite som att klippa av en kinesisk navelsträng...om ni förstår hur jag menar.

Tack Shu, tack för en fantastisk och oförglömlig resa!
Tack för att du tog så väl hand om oss, och tack Liu för att du gav av din tid till helt okända människor!
Beijing nästa....!
Fortsättning i nästa post...som kommer att handla om dagarna i Beijing och en stor och spännande loppmarknad.

Kina - den tolfte dagens morgon

Longji, Guangxi

Nu när hösten har kommit krypande börjar jag så smått få tillbaka blogglusten.

En del av er har antagligen för länge sedan tröttnat på att vänta på en fortsättning på Kina-resan, men  en del tålmodiga bloggläsare vill veta vad som hände efter den där elfte dagen då bloggen gick och tvärdog.

Det finns även läsare som undrar vad det egentligen blev av den där ICA-kassen med Nora Pershyttan BK. Höll den, och framför allt - var är den idag? Lever den?

Jag känner mig verkligen glad att det finns de som fortfarande är intresserade, så jag fortsätter där jag slutade, på morgonen den tolfte dagen i Kina då vi vaknade upp i den lilla bergsbyn med de terrasserade risodlingarna som även kallas Drakryggen. När himlen speglas i tegarnas vattensamlingar ser det ut som en jättelik drakrygg med fjäll och allt.

Byn sjuder av liv och det traskar människor med bärkorgar på ryggen överallt i de branta gränderna.

Familjepensionatet vi bodde på

När vi kommer ner i allrummet på morgonen sitter Liu redan till bords och bjuder oss på Mantou, ett slags ångkokade bröd.

När vi ätit klart så reser vi oss för att ta en rundtur i byn, men först säger Shu att han vill visa oss husets gamla kök som de äldre familjemedlemmarna i huset fortfarande använder sig av.
Vi följer med Shu och plötsligt upphör tiden att existera, vi står i ett stort men mörkt rum där två gamla tanter huserar runt en eldstad mitt på golvet.
Från taket svävar en bambuställning med en massa korvar och köttskånkor och jag känner att jag är med om en tidsresa.

Det som hänger på bambuställningen ser gudagott ut, mörat och rökt.

Efter besöket i gammtanternas kök så följer vi med Shu och Liu på en rundvandring i byn.

Sedan 1200-talet har minoritetsfolket Zhuang brukat jorden här uppe bland bergen, och byggt terassodlingar. De har utnyttjat varje kvadratdecimeter, och byggt terrasser för att odla ris.

Här kommer en video som visar först en Zhuang-kvinna som kommer uppför en bergsstig med ett nyskördat bambuskott i näven.
Sen filmar jag två två Yao-kvinnor som har världsrekord i långt hår. De övertalar Karin och mig att betala 15 kronor för att se dem veckla ut allt sitt hår, och vi går motvilligt med på affären.
Så här efteråt är jag glad att jag gjorde det, för håret är helt fascinerande, och Shu samtalar med dem och gör att inget känns mer pinsamt än det behöver.

De här Yao-kvinnorna klipper sitt hår endast två ggr i sitt liv, en gång när de är runt 18 år och den andra gången när de gifter sig. De sparar klippt hår och tillför en lösfläta till den överdådiga frisyren.
Bamburören som folk sitter och roterar i filmen är en maträtt. Bambun fylls med klibbigt ris, sötpotatis, morötter och fläskkött, och roterar ca en halvtimme över öppen eld...
Sen kommer en scen med två busiga unghundar av den typ som var allmänt förekommande i de här bergen. Jag skulle inte ha någonting emot att ha en sån hund.

Överallt där vi går sitter det små tanter och flätar små bastskor...

Shu steppar ut på drakryggen.

Drakryggen.

På olika ställen i byn kan man bli fotograferad i etniska festkläder, och här är en liten flicka som poserar med silverkrona med bergen som fond.

Ännu en tant som gör bast-tofflor...

Överallt bygger man...

 ...och överallt pratar folk i mobiltelefoner.
Från att aldrig tidigare ha haft telefonlinje, till att ha mobil men internet - vilken otrolig revolution.

Kina - den elfte dagens eftermiddag

Vi for med Liu vid ratten rakt upp i bergen, två timmars bilresa på sepentinvägar.
I Guangxi finns många minoritetsbefolkningar, och det var till några av de byar vi begav oss i Long Sheng-området.
Från sockertoppsbergen började landskapet mer och mer påminna om hemmavid, om svenska susande granskogar och älvar.

Här försöker Jiáo-kvinnor fånga upp oss redan vid inträdet till reservatet.

Minoritetsbefolkningarna bor i naturreservat, som är skyddade och där man som besökare måste betala inträde till området som sådant. Det kändes genast väldigt turistigt, men vad kan man förvänta sig som turist på 2000-talet?
Som det nu är så är detta en inkomstkälla för människor som verkligen har levt på existensminimum förut. Jag vet inte vilka negativa effekter turismen kan ha, men gissar att det är några stycken.

Byns kvinnor vill bära vår packning, och hur gör man? Vad är rätt eller fel?

Vi betalade naturreservatavgift och när vi kom fram så stod småväxta kvinnor med korgar på ryggen på kö för att bära vårt bagage.
Vi bar själva, men när vi skulle åka hem så mötte vi några bybor som släpade på tunga flygplansväskor åt ett par unga vältränade västerlänningar, packningen lastade på ryggkorgarna.
Jag tror både Karin och jag skämdes, och vi väste åt varandra:
- Kolla, två hallos! (hallos = se tidigare post).

Liu ( som jag tidigare har kallat för Leo - Liu ska det vara),  stannade och pratade med barnen i byn.

Från parkeringen var det en lång sträcka att gå innan vi kom fram till byn där vi skulle övernatta. Både Karin och jag ångrade nästan att vi hade axlat våra ryggsäckar. Vi hade kunnat ta med det viktigaste och låtit resten stanna kvar i bilen.

Ett fantastiskt ställe. Trähus så långt ögat nådde, bergssidor med vindlande terassodlingar...

Vi tog in på ett litet familjepensionat, det till vänster.

 

Här har alla roligt åt teven.
Till vänster sitter Liu, Karin står bredvid och förevigar pensionatungarna som skrattade så det gurglade om det.

 

Här förevisas familjens nytillskott, iklädd bastanta kläder minsann.

Shu intog pensionatets kök som den självklaraste sak i världen. Han fräste upp rester från dagen innan, och hade även fått tag på åsnekött....

 

...och de mest mjälla små bambuskott jag någonsin har smakat.

Karin och min förkylning gick i vågor, men här vi bergsbyn kulminerade den nog. 

 Ljuvligt sköna rum med en vidunderlig utsikt när vi vaknade nästa morgon...

Fingermålar-film

Jag har varit bortrest hela förra veckan och nu försöker jag komma ifatt med jobbet.
Tyvärr hinner jag varken runt till bloggvänner eller lägga ut någon ny post om Kinaresan på ett tag.

För att det ska hända något på den här sidan lägger jag ut en liten fingermålning så länge.

Ajfån - målningar av Poppan

Fingermålning i iPhone

Fingermålning i iPhone

Fingermålning i iPhone