Komatillstånd på stationen

Sedan i julas har jag knappt slagit på datorn, utan unnat mig en total ledighet som nästan kan liknas vid ett komatillstånd.


Stationen är inbäddad i den bländvitaste av snö som bara finns på landet och utetermometern har slagit rekord i köldgrader.
Det har varit helt underbart att bara såsa omkring, mikra några lussebullar, läsa en massa böcker, pulsa ut och fylla på fågelbordet och titta på ovanligt bra långfilmer på teve.

Kravlös vila.


Ebro har gjort fantastiska framsteg för varje år vad gäller smällare.
Hör han någon enstaka så stannar han upp, lystrar men drar inte hysteriskt för att komma hem utan fortsätter sedan promenaden. Han står ut, "min" tappra lilla prins.

Här gör han det stora.


Och här spanar han in Stora Gården i byn. Vilka vackra dagar vi har haft nu ett tag.


Det kan knappt bli vackrare än så här på vintern.


Här busar Ebro med mig, han tar tag i sitt koppel, ruskar och morrar och skuttar omkring som en liten fullblodshäst.
Han är den enda av pälsgänget som är frusen och behöver ett vintertäcke, vilket ytterligare förstärker intrycket av en liten häst.


Gaia fäller upp sina flygplansöron till podencostuk när hon spanar på Stora Gården.


Det är inte lätt att manövrera en kamera samtidigt som man håller i hundkoppel.
Poppan är rena kryssningsmissilen och håller på att fälla mig så fort jag tar upp kameran, det är en ren bedrift att jag inte tappar den rakt ner i snön..


Gaia vid gavelgrinden till Stora Gården.


Åh vad jag älskar färgen på den här hunden...


Den nedåtgående solen kastar ljusskuggor på Stora Gårdsdammen och det enda ljud som hörs är brusandet och porlandet när dammvattnet kastar sig förbi dammluckorna ut i Ringshyttebäcken.


Lite försenat passar jag på att önska alla som läser här ett riktigt
Gott Nytt År!
Tack för alla jättefina jul- och nyårshälsningar!

Själva firade vi nyår hos våra vänner Bo och Bi i gamla skolan där vi blev trakterade med gratinerad hummer och sedan en ljuvlig lammstek på det.
Bi's stackars katt, Sture, fick dra ut i kylan när vi anlände för att lämna plats åt hundflocken. Bi försäkrade att det inte gick någon nöd på honom, han låg säkert och tryckte under huset någonstans.


Här övervakar Poppan när Bi gör fruktsallad.
Poppan är inte ett dugg skotträdd, medan Gaia och Ebro uppsökte mörkret och tystnaden i badrummet ibland. Vi lämnade dörren på glänt så att de fick komma och gå som de ville.
Ebro vankade oroligt omkring med en toffla i munnen vid tolvslaget, istället för snuttefilt, men värre var det inte.

Vi ett-tiden på natten gjorde plötsligt Gaia ett blixtsnabbt och rasslande utfall från badrummet direkt mot ytterdörren och vi förstod att den arma Sture hade försökt gå in genom kattluckan.
Katten som försökte komma in från kylan.


Det var flera som fastnade för den vackra genombrutna julstjärnan som jag visade för några inlägg sedan.
Här har jag tagit en bild för att försöka visa att den är gjord av trä.
Det är snälla bloggvännen Tuvstarr och hennes Ralf som skickade den till oss.
Den kommer numera vara ett stående inslag i vårt juldekorerande, var så säker.

Under tiden som jag har skrivit det här inlägget har jag njutit av Placido Domingo som har sjungit spansk opera, sk Zarzuela. Det är en annan snäll bloggvän, Petra, som har skickat skivan tillsammans med en inspelning av konserten som gick på julafton med de tre tenorerna.
Jag älskar Domingo, och på andra plats kommer Carreras som Petra berättar att hon har fått en kindpuss av en gång när hon bodde i Barcelona.
Är jag avundsjuk eller är jag avundsjuk?

Tänk vad man lär sig av bloggandet. Jag som verkligen tycker om opera hade aldrig hört talas om Zarzuela innan Petra förklarade.

Christian försöker hypnotisera Poppan...

...enligt Kenny Craigs metod (Little Britain) - resultatet blir en puss.

Det sörplande ljudet i bakgrunden är Håkan som dricker kaffe - nä'rå, det är Ebro som dricker vatten.

God Jul till er från oss!

Tack för alla underbara överraskningar i både fysisk brevlåda som digital! Ingen nämnd och ingen glömd.
Vilka raringar ni är allihop! Pälsgänget har också fått julpost och snaskar förnöjt.


Ikväll klädde vi granen, the same procedure as last year...


...så även i soffan där Håkan och hans syster fick sitta i fåtöljer medan jag och Christian delade soffa med hela knähundsgänget.

Pälsgänget har kul i snön

Idag har vi fått fart på värmen inomhus igen, och ute visar termometern minus 6°. En härlig vintersöndag med andra ord.
Pälsgänget har jagat varandra som galningar i snön, nu när det är lite skönare att vara ute.

Håkans bildgåta

Håkan söker namnet på ett föremål, ett gammaldags föremål som vi önskar oss i rätt storlek.
Bilden från i kväll kan fungera som en rebus.

Jag kanske ska tillägga att orsaken till att vi har det så pys-mysigt är att pelletspannan inte fungerar som den ska. Ute har det varit - 23° som lägst och inomhus 15°. Då är man glad att man har en fungerande kakelugn.

Sukiyaki - recept

Flera har frågat mig om recept på Sukiyaki, en klassisk japansk rätt som helst ska tillredas vid bordet.
Det finns massor av varianter av Sukiyaki, enligt många recept tillreds Sukiyakin genom att ingredienserna först steks och sedan puttrar i några matskedar buljong. Detta sättet uppfattar jag som en betydligt enklare variant, en billighetsupplaga. Det behövs ingen järngryta, ingen bordsbrännare och mycket lite buljong.

Ska man tillreda Sukiyaki på klassiskt vis, som på bilden ovan, tycker jag att man behöver alla de här attiraljerna. Ett stycken bordskök med medföljande gasoltub, en stycken Sukiyakigryta i gjutjärn. Den sistnämnda kostar ca 500 kr på Japanska Torget i Stockholm.
Jag har investerat i en för några månader sedan och ångrar mig inte det minsta.

Mitt första möte med Sukiyaki var när jag på 80-talet reste runt i Japan med två goda vänner varav en japansk konstnär, bosatt i Stockholm.

På bilden ovan så blir vi bjudna på Sukiyaki hemma hos herr Nakamura som jag träffade på en båtfärja, han ville öva sin engelska. Jag introducerade honom för mitt ressällskap, och vi blev alla bjudna hem till honom och hans vänliga fru.


Dagen därpå skulle vi fara vidare, och då gick herr Nakamurasan ut i bambuskogen bakom sitt hus och högg några färska bambuskott tidigt på morgonen.


Precis innan vi steg in i bilen, så kom fru Nakamura med de alldeles färskkokta bambuskotten och serverade på en liten lackbricka. Det smakade alldeles utsökt och är ett minne för livet. Tänk så vänliga människor det finns!


Så här gör jag Striberg Sukiyaki till 4 personer:

4 - 5 hg entrecote som jag köper i ett stycke, fryser i 4 timmar och sedan skivar så tunt jag kan. Antingen med vass kniv eller skärmaskin.
10 champinjoner eller shiitake (som man i så fall skär ett kryss i hatten på med en vass kniv). Champinjonerna skär jag annars i halvcentimeter-tjocka skivor.
1 purjolök som jag skär skivor av på diagonalen.
1 litet kinakålssalladshuvud som jag skär i breda strimlor.
150 gr glasnudlar som jag lägger i varmt kranvatten i 10 min innan användning.
200 gr tofu om man gillar det. Skär i så fall i tärningar.

Lägg upp allt det här på serveringsfat.

Koka ihop:
3 dl japansk soya
3 dl mirin (smakar som flytande nektar och finns på ICA och Coop numera).
3 dl vatten + 2 tsk japanskt buljongpulver kallat dashi no moto. Pulvret är ett extrakt av torkad fisk, sjögräs och japansk svamp.

Till varje person:
1 skål med ett rått uppvispat ägg
1 skål med klibbigt ris

När buljongen har kokat upp häller jag över den i Sukiyakigrytan och sätter på bordsköket.
När buljongen sjuder är det dags att lägga i av köttet, glasnudlarna och alla grönsaker. Det tar inte många minuter innan ingredienserna är färdigkokta och då plockar man till sig och lägger först i skålen med ägget, sedan i skålen med riset. Avjnut.




Den buljong som blir över brukar jag sila och frysa in. Det går hur bra som helst.

Shu målar akvarell

Nu känner jag verkligen för att presentera min och Karins vän Shu som är utbildad på konstakademi i Kina.

Jag träffade honom första gången på Sergels torg, på plattan, där han hade hängt upp en filttavla på en pelare under Öhrström-fontänen. På filttavlan målade han kalligrafiska tecken med vatten som blev mörka och distinkta som tusch, men som sedan torkade bort och kunde ersättas med nya penseldrag. Kinas svar på griffeltavlan.
Jag stannade och pratade, eftersom jag alltid har varit intresserad av kalligrafi och även gått en kurs på Östasiatiska muséet i kinesisk kalligrafi för Tien Lung en gång i tiden.


Pratstunden blev till vänskap, och jag bjöd in Shu till vår frilansgrupp där jag jobbade och delade rum med Karin.


Ja, sen knöt vi band som varar än idag, och jag blev verkligen väldigt glad att Shu kom med hit i helgen, se föregående inlägg.


Alla akvareller i det här inlägget har Shu målat, och vad ni gör så klicka på bilderna!
Den översta är från Gamla Stan i Stockholm, Österlånggatan om jag inte tar fel, och resten från Flen där Shu bodde på flyktingförläggning under sin första tid i Sverige.

Första brännugnen öppnad!

Vid lunchtid idag hade brännugnen svalnat så pass att Bi kunde öppna den.
Gissa vem som mer var med?
Just det - jag stod och flåsade henne i nacken ;)

Allt är fortfarande inte bränt. De stora faten t ex återstår att bränna.
Den här första ugnen innehöll så mycket att det är omöjligt för mig att plåta allt och lägga ut här.
Jag tar istället ett axplock och visar.

Bilden ovan är en liten ask som Lisette har gjort.På locket ligger något som ser ut som en präktig kalamataoliv i stengods.

Glöm inte att klicka på bilderna!


Ännu ett alster av Lisette...



...och ett till.


Det här Lisette-fatet är gigantiskt, men det kommer inte fram riktigt i bild hur stort det är.


Det här är Kesus hemlighetsfulla skål med en överraskning i botten. Kesu har gjort skålen av två olika sorters leror, vilket syns tydligt på bilden.
Vad som döljer sig i botten av skålen överlåter jag till Kesu själv att visa.


Här är ännu en Kesu-skål...


...som även den har en grej i botten - en marinblå kula.


Lena från Nora gjorde halssmycken som för tankarna till en monter på Historiska Muséet.


En Lenabägare.


Jag tror att det här var Lenas också, men är inte helt säker.


Det här var nog allas favorit - Karins djurskål.


Karins ask med en groda på locket.


Den här bägaren har också Karin gjort. Karin var nog den som lyckades bäst med sina glasyrer.


En pippi-vas gjord av Karin.


Här är det jag som har varit i farten.


Min podenco-vas.


Detalj av podencovasen.


Mina tre tvålfat som Shu har dekorerat de två närmast kameran.
Det var nog ingen räka på det vänstra, som jag trodde först. Det ser mer ut som en guldfisk och så en krabba på det högra fatet.

Keramikkurs i Striberg

I lördags dök de alltså upp, se förra inlägget, och på kvällen kom även Bi och Bo upp till stationen och vi åt middag tillsammans, Striberg Sukiyaki. Jag kommer att lägga ut recept senare, för det här är middagsmat som sköter sig självt och som dessutom är himla gott.
Innan hade vi hunnit med ett besök nere i keramikverkstaden för att titta på de skröjbrända sakerna som vi hade åstadkommit förra gången vi samlades i Bis verkstad..

Här diskuterar Kesu och Lisette en kalligrafi som jag har tagit fram för att visa vad Shu kan för något. Den vackra kalligrafin som han har målat till mig föreställer tecknet för häst, eftersom jag är född i hästens år, enligt den kinesiska zodiaken.


Här har jag snott en bild från Lisette, som fotograferade Shus kalligrafi vid middagsbordet.


Efter Sukiyakin blev det fransk ostbricka, en total kulinarisk misch-masch som uppskattades av Poppan om inte annat ;)


Nu undrar vän av ordning igen - vad finns egentligen i botten av Kesus hemlighetsfulla skål som hon håller så ömsint? Va va va!!!?
Det är inte dags att avslöja gåtan ännu. Sorry!


Karin dekorerar en liten tillbringare och Shu tittar på.


Här är Kesu i glasyrtagen, och häller glasyren "Hugo" på ett stort fat.


Lisette är helt fokuserad på att sätta färg på brushanen "Bruce".


Jag har gjort tre stycken tvålkoppar, och jag låter Shu glasera och dekorera två stycken eftersom han ser så sugen ut. På en målar han snabbt en krabba, och på den andra en räka.
Skönt att se att han också behöver läsglasögon ;)


Här står Lena från Nora, och funderar på hur hon ska få fram texturen på en liten vas som hon har doppat i glasyr som har blivit lite för tjock. Hon löser det genom att helt sonika skrapa bort det hon inte vill ha.
Hon tipsar mig även om några keramiker på Gotland som har helt underbara hemsidor.


Sen hamnar Lenas vas här bland allt annat som vi har gjort, och som väntar på den slutgiltiga bränningen.