Till personalen på mammas boende

I mammas rum på äldreboendet hängde en liten skogsakvarell som jag målade under den första sommaren jag tillbringade i mitt skogstorp nere i Västergötland.
Att vandra i den omgivande skogen var som att vandra i en dröm den första tiden.
Varje kväll satt jag och målade små minnes-intryck i akvarell. Jag var så uppfylld av skogen.

Personalen på mammas boende tyckte mycket om den lilla tavlan, så när mamma dog så gav jag dem en inramad triptyk, tre akvarellen från den första torpsommaren i samma passepartout.
Alla i personalen har varit helt enastående och jag känner mig djupt tacksam att mamma fick ett så fint sista halvår.




Här är mamma ute i nämnda skog med Gaia och plockar kantareller.
Det är fem år sedan bilden togs och mamma hade precis börjat få klappa Gaia utan att hon skyggade.

Vargtimmen

Kl 03.45 idag somnade mamma in lugnt och stilla.
Jag låg på en säng bredvid och försökte följa hennes andning ... och plötsligt var hon borta.

Liksom pappa så gick hon bort under vargtimmen. Det skiljde en halvtimme mellan dem.

Ingenting kommer längre att bli sig likt.

Ingenting.

Det är så underligt med dessa två timmar som styr födelse och död.
Jag vakade från kl 17 igår eftermiddag, men visste inom mig att hon skulle försvinna ur mitt liv under dessa mystiska timmar som så ofta styr födelse och död.

Wikipedia skriver att vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner.
Moa Rautenberg skriver i sin bok Vargarnas återkomst: Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.

Jag är så tacksam att mamma fick den bästa tänkbara vård under sitt sista halvår, omgiven av en engagerad och empatisk personal med personligt förhållningssätt till de boende.

Ett äldreboende när det är som allra bäst helt enkelt.

Farväl.

Så här trevligt kan man ha det en lunch...

Idag blev jag bjuden på lunch av akvarellmålaren, naturfotografen, galleristen, poeten och levnadskonstnären Erik.
Först kom Erik och hämtade mig, fast Poppan naturligtvis trodde att det var henne besöket gällde...eller rättare sagt, hon ville hänga på.

- Ja, jag gillar också grekiskt! What ever.


Jag fick Eriks skiva som han precis har spelat in. Erik är inte bara en känslig bildkonstnär, han skriver egna låtar, pianostycken och körsatser också, och nu har han alltså spelat in en cd som man kan beställa för en hundring på hans blogg. Vink, vink ;)


Efter en mycket trevlig lunch så hann vi med att besöka samlingsutställningen för Ljusstråk på biblioteket också.
Det är otroligt så många kreativa människor det bor i den här kommunen, det var en imponerande utställning.

Efter att ha blivit hemskjutsad igen så fick Erik prova min wacom-platta (ett digitalt ritbräde). Här är Erik fullt koncentrerad och målar ett äpple med olika schatteringar.

På seneftermidagen åkte jag ner till mamma, och pluggade in Eriks cd och lyssnade medan jag körde.
Det var så vackert så jag var tvungen att köra åt sidan och stänga av bilen, luta mig tillbaka och bara lyssna. Vilka gåvor vissa människor har.


Framåt kvällningen plockade jag av de sista röda krusbären och kokade en kompott. Så vackra de är, krusbär.


Jag skakade av skratt när jag fick den här bilden av pälstjejerna vid middagen. Gaia, som avskyr att bli plåtad, tyckte att det var värt besväret ;)

Missat celebert besök och fortsättning på Peugeotträffen

Helt otroligt. En eftermiddag ringer grannen Bosse och undrar om jag är på rymmen?
När Bosse ringer står jag på Lidl i Lindesberg och spanar efter köttprodukter, och står helt frågande.
Döm om min förvåning när jag förstår att tyska bloggvännen Tuvstarr står nere hos grannen med sin man, och har tänkt avlägga visit.
Attans vilken miss - jag som brukar sitta och jobba vid mitt ritbord vid den här tiden på dagen.
Om du läser det här Tuvstarr, slå en pling lite i förväg nästa gång! Det vore hur roligt som helst att träffa er!


Vi hade tur med vädret, som man brukar säga i Sverige. Väderprognoserna hade varslat om regn, men det blev mest sol hela helgen.
På bilden ovan stiger Harriet och Bernt ur sin 202 cabriolet -48 framför Nora station.


Tores läckra 403-cabriolet från -58 på rastplatsen i Gyttorp.
Hela klubben guidades runt Gyttorps centrum som är ritat av Ralph Erskine 1945 till 1955. Hela centrumet är klassat som byggnadsminne, och jag tänker göra ett speciellt inlägg om det så småningom.


Bussratten i cabben.


Peugeot är en lejonbil.


De bakvända dörrarna brukar kallas för flickfångare. Bara att öppna så ramlar dom in...


Flott 404-cab -63.


Här har Håkan fångat mig och Kerstin. Kerstin sitter i en 301 -35 och jäser ;)


Ännu ett lejon...lite varulvsvarning över det huvudet ;)


Sen blev det rally över Siggebohyttan och tillbaka. Här har Håkan fångat mig under en kontroll där man först skulle sniffa i anonyma burkar och gissa kryddor (varav vi tog tre av fyra) men sen skulle vi kasta ringar och det gick väl sådär.

Men tur med vädret - det hade vi ;)

Sen avslutades kvällen med stor galamiddag på Nora stadshotell, och efteråt, precis när vi hade beställt en taxi som smet ifrån oss, så kom det i sena natten en upplyst buss rullande som visade sig gå just till Striberg. Vad kan oddsen ha varit?
26 kr för oss bägge att ta oss hem, och vi har hållplats precis utanför stationen, så efter hundrastning la vi våra små huvuden på kuddarna och somnade tillfreds med livet.

30-årsjubileum

Peugeotklubben firar sitt 30-årsjubileum, och det gör den i Nora med ca ett 50-tal ekipage från när och fjärran.

Otroligt bekvämt för Håkan och mig som bara har 9 km dit.
Jag har jobbat häcken av mig för att hinna ta ledigt hela helgen, men det är det värt - det ska bli jättekul.
Ikväll var det inskrivning på Stadshotellet och imorgon börjar det med rally och avslutas med stor middag i hotellets festvåning.

Min bil är den bulliga mörkblå med takräcke, tvåa från vänster. Snälla Håkan har tvättat och vaxat den inför träffen. Det var länge sedan Persson (Perschåån) såg så här fin ut.



Jag har varit med i klubben sedan någon gång på 80-talet, så det känns väldigt familjärt. Det är så roligt att träffa alla igen.






Det regnar och det regnar. Jag har just varit ute med pälstjejerna och vi avskyr vätan lika mycket alla tre.
Men det finns aldrig fel väder. När jag vände åter mot stationen så var huset så vackert med sina upplysta fönster så jag gick in och hämtade kameran. Tyvärr klarar jag inte av såna här ljusförhållande...hmmm, jag kanske ska säga mörkerförhållande istället.

Augustimörker.

Plopp plopp.

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Lexington Gray och akvarell.

Lissabon-vas

- Vadå Lissabonvas?


Jo, så här ser den ut, den geniala blomvasen från Lissabon som jag visade för några inlägg sedan - så här ser den ut utan blommor...


...och så här med blommor. Hur man än pillar dit blommorna så ser det ut som ett proffs har arrangerat det. Det kan liksom inte bli fel.

Har ni vägarna förbi Portugal, så köp en sån här! Ni kommer inte att ångra er. De finns i varenda turistbutik med fajanspjäser som fejkar 1700-tal.

Sen dyker Eva upp på ett av sina många sommarbesök här på stationen. Besök som alltid är lika välkomna, roliga och avslappnade.

Kan ni upptäcka fem hundar på den här bilden? Om inte, får ni klicka och förstora.







Det har krupit omkring en spindel i vårt badkar under en veckas tid, och jag har förbjudit Håkan att ha ihjäl den. Den gör nytta och kniper förhoppningsvis några silverfiskar har jag tänkt.

Men så idag såg jag att den verkligen förgäves försökte ta sig upp ur badkaret, den ville inte alls vara där. Jag som hade trott att den gillade att sitta där och huka runt avloppet.
Jag vet inte vad det är med spindlar, men något är det. Jag skulle aldrig kunna slå ihjäl en spindel...och idag fångade jag försiktigt upp krypet och släppte ut den i trädgården, antagligen blev den alldeles vimmelkantig av eufori...

Google-sökningar

Idag var Jan Guillou sommarvärd, och han spelade den här sången och berättade att han tyckte att den var bland det vackraste han visste.

Gissa om jag blev förvånad när jag upptäckte att mängder av människor har googlat på just den sången idag och hamnat på min blogg eftersom jag skrev ett inlägg om den ryska folksången för en tid sedan.
Hade jag inte själv lyssnat på herr Guillou så hade jag blivit ännu mer förvånad kan jag tala om.

Bara för skojs skull har jag pillat ihop ett collage på herr Guillou som Don-kosack.

Lösningen på bildgåtan

Gåtans svar är faktiskt att det enligt artikelförfattaren var vanligt under antiken att männen la handen på testiklarna och svor att de talade sanning, eller svor en ed.
Om det sen var handpåläggning av sina egna eller andras testiklar har jag faktiskt ingen aning om ;)
Så här skriver Cecilia N i en kommentar:

Men var det inte så att man lade handen mellan benen på den andre istället för att få välsignelse?
I alla fall i Gamla Testamentet.

Om denna sak vet jag inte ett skvatt som sagt. Kanske någon av läsekretsen kan svara på det?

KP-artikeln handlar om svordomar förr och nu, men tar även upp att ordet svära kan betyda att man talar om att man absolut talar sanning.

Eftersom jag inte vet riktigt hur svordomarna lät på 1700-talet så gjorde jag pratbubbletecken på en av illustrationerna, se nedan.



När jag skriver det här har 29 personer röstat, och de flesta, 10 st, röstade på flatlöss.
8 personer röstade på att män höll sig i testiklarna när de svor en ed under antiken.

8 läsare gissade alltså helt rätt.

Om någon undrar vad alternativ 2 handlar om så kan ni läsa den här DN-artikeln.
En liknande skadeglad nyhet från veckan som gick är den här. Det uppges att våldtäktsmannen känner sig deppig...

Jag vet att det är fult att känna skadeglädje men ibland går det liksom inte att undvika.

Bildgåta: I vilket sammanhang...?

Jag tänkte testa att lägga ut en poll och se hur det går.
Under den gångna veckan har jag illustrerat en artikel, och nu frågar jag den bästa av läsekretsar - vad handlar texten om?

Ni kan välja bland sex olika alternativ varav ett är rätt.
För att göra det lurigt har jag tagit bort texten ur pratbubblorna.

Baddräktselände

Bloggvännen Cicki har skrivit ett inlägg om hur deprimerande och eländigt det är att prova baddräkt, en känsla som många av oss delar helhjärtat.

Att prova baddräkt - det är bland det värsta man kan utsätta sitt ego för.
Varför är alla provhytter så svettigt små och dessutom utrustade med hissbelysning???? Man ser mer ut som ett vattenlik än en badnymf.
Själv ser jag aldrig så gräslig ut som just i en provhytt-spegel. Vill de inte sälja?

För många år sedan gjorde jag en skämtteckning om just hur deppigt det är att prova baddräkt. Efter att ha läst Cickis inlägg kom jag ihåg bilden och letade upp den.

Obs, klicka på bilden så ni inte missar de orakade benen m m ...

Känns situationen igen?

Vagnsvågsinspiration

Jag har letat bland mina foton, men hittar ingen "före-bild" på vårt redskapsskjul. På den här vinterbilden syns den lite grann, längst upp, svartbetsad med liggande panel och omålade knutbräder.
Nu har Håkan målat den och lagt plåttak och gårdsbilden ser plötsligt helt annorlunda ut.

Lägg märke till de gul/svarta markeringarna på knutbräderna som vetter mot banvallen. Håkan kände sig lite busig, och gjorde så att skjulet ser ut att höra till stationsverksamheten.


Han har även fått dit vindflöjeln som min pappa tillverkade efter en ritning som jag gjorde efter flöjeln på Börstorps slott nere i Västergötland.
Det här skulle pappa ha gillat, att vi äntligen har fått upp flöjeln på nya stället.
Förut satt den på stora ladan som hörde till sommartorpet.


Längre bort på banvallen står den vagnsvåg som inspirerade Håkan att måla knutbräderna som han gjorde.

Det är så synd att vagnsvågen bara står och förfaller.


Så här ser den ut inifrån med själva mätartavlan.


På kvällen grillar vi och jag tar en kortrunda upp i skogen bakom stationen för att få ihop till en kantarellsås. Det tar tjugo minuter. Gissa om jag trivs att bo så här?


Fortfarande blommar det överallt och jag kan lätt plocka ihop en bukett och sätta i den portugisiska finurliga fajansvasen som jag köpte i Lissabon för många herrans år sedan.
Är ni ute och reser i dom trakterna - köp en sån här! Allt man pluttar ner gör sig storartat som bordsdekoration.

12 små djur - vilket är ditt?

Jag tror det var den här urnan som satte igång begravningstankar hos mig igår.
För många år sedan ropade jag in den på Stockholms Auktionsverk för 1 480 kr och igår hittade jag urnan i ett skåp där den har varit undanlagd sedan vi flyttade till stationen.
På kvittot jag har står det:
GRAVURNA, Kina Yuan-Ming, lergods.

Det är en svindlande tanke att urnan är från Djingis Khans tid.
Runt öppningen på urnan är 12 små djur avbildade, de 12 djur som ingår i den kinesiska zodiaken, och siffrorna 1 - 12 är inristade strax nedanför.


Så här står det i Wikipedian:
Första gången man började använda zodiaken i Kina var år 2637 före Kristus. Det var Kejsare Shi Huang Ti som då instiftade detta. Astrologitron var stark och så var även tron på Buddha. Således fick dessa ligga till grund för den nya tideräkningen. Enligt Buddistiskt tro gick det till så här när åren fick sina djurtecken:

När Buddha skulle lämna detta jordeliv kallade han alla jordens djur till sig en sista gång. Av jordens alla djur kom det bara 12. För att hedra dessa fick de namnge åren efter den ordning som de kommit. Då råttan kommit först blev första året råttans år följt av, oxen, tigern, haren, draken, ormen, hästen, geten,apan, tuppen, hunden och sist grisen.

En cykel är på 60 år. Dessa 60 år är indelade i 5 st 12 års perioder. Varje år har förutom sitt djurtecken även ett element kopplat till sig. Dessa element är metall, vatten, eld, jord samt trä. Förutom att du har ett djurtecken har du då även ett element.

HÄR får du veta vilket djurtecken som är ditt, själv är jag häst :)

Odnozvučno gremit kolokolčik

För en tid sedan så hörde jag plötsligt en välkänd melodi på radion, och förstod att "Entonigt klingar den lilla klockan" är den ryska folkmelodi som i svenska frireligiösa kretsar heter "Jag har hört om en stad ovan molnen".

Min pappa hade önskat sig det stycket, och vi lät hyra in en vokalist som sjöng just det under pappas begravning i höstas och det var hur vackert som helst. Det var verkligen sååå vackert.

Efter att jag hade hört den ryska versionen på radion så googlade jag lite och hittade många versioner som var intressanta.

Mina ögon svämmar över när jag lyssnar till Don-kosackerna från Svarta havet.
Ta er tid att lyssna på varje version i det här inlägget, slå er ner ett tag och bara ta in.
Alla artister tolkar musiken så bra...och gör det så olika, från folklore till smörsång, divatoner på Olympiascenen i Paris till Frälsis....till klassisk gitarr...

Fascinerande.

Vackert.

Jag börjar med att lägga ut Don-kosackerna från Svarta havet, en inspelning gjord i den gamla kyrkan i Ytterlännäs, norra Sverige, sommaren 2008, jag saknar ord hur vackert jag tycker det är.



Sen kommer Rolf Wikström med en version som ger mig gåshud...



Nästa artist är Mireille Mathieu...



...och sedan Helmut Lotti...



...och sedan den här underbara tolkningen av Domra-Maya Mikhailova,classical guitar-Marina Gurochkina...



Sist en okänd sångare med en fantastisk inlevelse...


Min pappa var ingen man av stora ord när det gällde känslor. Så här beskrev jag ett av mina sista ögonblick med min pappa för bloggvännen Elisabet.:

När pappa låg för döden, så fick han mängder med morfin.
Jag satt där och tänkte att jag aldrig hade talat om för honom hur mycket jag älskade honom, för att inte tala om att han aldrig i hela sitt liv hade sagt något dylikt till mig.

Så jag lutade mig fram och fångade hans blick när den ett ögonblick fick lite stadga.

- Pappa, jag älskar dig sååå mycket, sa jag.

Då tittade han på mig och jag trodde inte att han hade hört.
Så rörde sig plötsligt käkarna och han formade med stor svårighet orden:

- Jag älschklar dig åkså.


Min pappa valde alltså " Entonigt klingar den lilla klockan", eller "Jag har hört om en stad ovan molnen".

Vad skulle ni välja om ni funderar ett slag i de här banorna?

Hundarna tar ton

Poppan mår bara bättre och bättre och så här skriver Petra i en kommentar:

Skönt att se den kaxiga söta uppnosen igen.
Spelade Poppans pip för mina hundar och de stämde genast in.
Kanske ska vi starta en orkester?

Jag funderade genast på en Sverigeturné med en ukulele som ackompanjerar Poppans sopran och Gaias alt, och vad nu grekiska hittehunden Ailéen och hennes svenske bästis Nisse tar för ton...kanske den här killen ( Jake Shimabukuro) kan övertalas att hänga med?

Vad tror ni?



Eller kanske den här killen?

När jag visar Håkan garvar han och frågar var killen kommer ifrån, Ukraina?
Nä, Edinburgh.