Ni glömmer väl inte att fotografera portar?

Jag vill bara påminna om Stora Port-dagen, lördagen den 14 mars!
Läs mer här!

Bilden ovan föreställer en port mellan två äldre hus här i Nora. Titthål har den också :)

Sökord på Google eller Lelle R goes China

Imorse höjde jag förvånat på ögonbrynen när jag såg att jag hade en bloggbesökare från Beijing som hade ramlat in här med sökordet qin denghong från Google.
Och som återkom en gång till under dagens lopp.
Det kändes lite speciellt faktiskt. Personen i Kina hade alltså sökt på instrumentet och artisten som jag skrev ett inlägg om här.

Jag funderar på vad personen i Beijing kan få ut av min svenska blogg?

Sen kom jag ihåg Google-översättaren till höger, klickade på rullisten för att se om kinesiska fanns med. Det fanns både kinesiska och japanska så något kanske gick att tyda där borta i Beijing. Så roligt.

Jag vet inte om jag klickade på kinesiska eller japanska, men vips så såg Lelle R ut så här:


Plötsligt blev jag iskall - tänk om jag inte skulle kunna få tillbaka bloggen på svenska igen!
I huvudet surrade en historia som jag inte vet om jag har hört på radio, fått berättat för mig eller vad, men den handlar om en person som får ett ryck och käckt trycker på kinesiska under "Välj språk" i menyn på sin nya mobil...och sen inte förstår vad det står i mobilen och snöpligt nog inte hittar tillbaka till svenskan igen.
Men som tur var så var det ingen fara med bloggen. Puhu!

Kvällsteckning...

Ikväll sitter jag och tittar på charmiga hundbilder på en blogg, och prövar att teckna av en hund jag aldrig har träffat efter ett foto. Kan ni gissa vilken blogghund det ska föreställa?

Vad är franskt och vad är det inte?

När jag läser om Monets middagsbestyr och hennes funderingar runt "coeur de filet provencale", om rätten måhända är mer svensk än fransk, så kommer jag att tänka på friterad camembert.

Sista gången jag besökte min franska mamma, som jag kallar henne, och hennes man Roland så hade vi bl a med oss en stor burk hjortronsylt.

Raymonde blev mycket nyfiken vad detta var för slags bär och jag förklarade att de växer på myrar.
Hon frågade då hur vi brukar använda denna sylt, och jag förklarar att den är den godaste sylten att äta till friterad camembert.
Raymonde spärrar då upp ögonen, ser djupt chockad ut och utbrister:
- Friterad camembert!!!???? Quelle horreur! Vilken ohygglighet!

Det var då jag förstod att friterad camembert inte alls är någon fransk maträtt som jag alltid tidigare har trott.
Så här efteråt så misstänker jag att det inte är någon svensk uppfinning heller, snarare lutar det åt det brittiska hållet.

Är det någon som vet?

Hur som helst så tycker jag att friterad camembert med hjortronsylt och friterad persilja till är alldeles otroligt gott, sen får fransmännen förfasa sig bäst dom vill :)

Här på stationen friterar vi gärna ost, och en favorit är den spanska manchegoosten, här tillsammans med lite havtornssylt.

Sömntuta

Fotot föreställer sömntutan Gaia som har somnat med ett rengnagt märgben på nosen vilket gör att hon ser ut som en liten noshörning.

Emma skrev så här i en kommentar till Dagens Poppanskiss:

Sömntuta!!! Gullig!

Vad kommer ordet sömntuta av?!

Idag har Margaretha ett intressant inlägg som handlar om olika slags sömntutor och bakgrunden till ordet. Läs!

Längtan efter en svunnen trädgård...

Så här på våren kan jag längta ihjäl mig efter min gamla trädgård, den vid det gamla torpet utanför Hova.
Den byggde jag upp alldeles själv som total novis, gjorde stora misstag och lärde mig av misstagen så gott det gick.
Stationsträdgården är redan anlagd av någon annan, mycket fint och väldigt kunnigt...men jag saknar mina växter och mitt sätt att tänka.
Jag saknar t ex hela den ljuvliga rosa perenna vallmorabatten jag drog upp från frön.


Rosa mulliganii, denna fantastiska ros från Yunnan i Kina. Den är inte härdig i Bergslagen, och knappt i Hova heller, men oj vad den växte i den trädgården. Den la av årsskott som lianer, åtta meter långa, och när den blommade så gjorde den det med besked. Stora klasar med blommor som liknade vitsippor, doftade himmelskt i veckor och den var aldrig angripen av rossjukdomar.

Fundamenten till rosenbågen är gjutna i betong och mina foxterriers tassavtryck finns där. Bara en sån sak.

Gjuter ni något i betong i trädgården i sommar så se till att få dit barnens eller hundarnas fot- eller handavtryck, och rista dit datum! Ni kommer inte att ångra er!

Fotografera portar nästa lördag!

Vi är några bloggare som tänker fotografera portar (ungefär 7 st var, det är inte så noga ) och lägga ut på våran respektive blogg nästa lördag, alltså den 14 mars.
Vi kommer också att länka till varandra.

Gå ut och fotografera portar du med den här veckan!
Jag kommer att uppdatera mitt inlägg nästa lördag allt eftersom , och länka till alla som anmäler i en kommentar att de också har portar på sin blogg :)

Du kan plåta vilka portar du vill, ståtliga, skruttiga... husportar, ladugårdsportar...ja, vilka portar som helst!

Porten här ovan hör till tågstallarna där Nora Bergslags Veteran-Jernväg huserar här i Nora.

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Lexington Gray (japp, det stavas så) och akvarell.

Spännande fransk-svenska samtal från 1824

Här kommer två konversationer ur "Franska och Swenska Samtal, innehållande En praktisk wägledning för begynnare att tala Franska språket", den förbättrade fjerde upplagan, Örebro 1824.

För att jag ska slippa sitta och skriva av hela sidor så lägger jag istället in rätt stora klickbara bilder. Klicka alltså och försök tyda vad som står.
Svenskan till höger är genomgående skriven i frakturstil som för den ovane kan vara lite svårläst.

De två samtalen är först ett som utspinner sig mellan två resenärer som delar en mardrömslik färd på en fanders wäg med risk för liv och lem.
Ingen route nationale här inte...eller kanske dåtidens?

Entre deux voyageurs en route, Emellan twå resande på wägen.


Det andra samtalet utspinner sig mellan två herrar som diskuterar en, enligt den enes tycke, skön dam som han såg sitta bredvid sin wän på spektaklet dagen innan.
Wännen tycker då rakt inte att damen ifråga är skön, har han inte sett att damen är koppärrig?
Det är alltså inga söta små gropar hon har på hakan om han nu inbillade sig något sådant.

Och inte nog med det, hennes alabasterhy...ja, läs själva hur snöpligt den här romansen rann ut i sanden!

De la beauté d'une femme, Om ett fruntimmers skönhet.

Man anar redan av ordvalet fruntimmer att det inte blir kul...

Vackra gamla och nya böcker...

När man börjar lära sig ett hantverk så börjar man också se på ett annat sätt.
Nu dras jag till bokhyllan och tar fram den ena boken efter den andra och studerar hur de är gjorda.

Roligast är naturligtvis riktigt gamla böcker, som de här två till vänster, som är två franska lexikon tillverkade 1824.

Längst till höger ligger min egentillverkade inbindning av Sven Hedins bok "Mina hundar i Asien" som blev klar igår.


Boken längst till vänster, i halvfranskt band, är en fransk parlör och den i mitten är ett fransk-svenskt hand-lexikon.
Jag har fyndat böckerna i det fina antikvariatet i Tidan, och det lustiga är att jag nu ser att de bägge två är tryckta i...Örebro!!!




Det franska ordet för nypon tycker jag är så kul, så jag får ett infall idag och slår upp det för att se vad det hette 1824.
Jodå, det heter gratte-cu redan då, och kan översättas direkt med klia sig i rumpan :)

Idag stavas det med ett l, gratte-cul men det utalas "gratt ky". Gratte betyder klia och cul rumpa.

Alla som någon gång har ätit riktiga nypon vet ju hur välfunnet namnet är!

Bokbindarkurs, del 4

Jag har helt glömt bort att lägga ut bilder från bokbindarkursen, och ikväll blev jag klar med min första bok. Jag fattar inte att det är jag som har gjort den, den ser så fin ut.

Men...tillbaka till den kronologiska ordningen, jag får vänta med att lägga ut foton på den färdiga Hedinboken till senare.


Här har ryggkartongen kommit på plats bl a.


Påsättning av sidopärmar.


Pärmarna skärs så otroligt sinnrikt med en speciallinjal. Linjalen har som en liten tröskel längst fram som man kantskär efter.


Här är ena sidan färdigskuren...


...och bägge.


Sen limmar jag på klothörnen...


...och sen klotryggen. Det här momentet är trixigt och det gäller att ha tungan rätt i mun så man inte kladdar ner hela boken och kapitälbanden med lim.
Det utstickande klotet på ryggen ska ner mellan ryggen och inlagan. Piuh!


YES! Klarade det!


Nu ska boken pressas så att den inte slår sig.
Fortsättning följer...

Fler Eva-foton...

Min vän Eva i H-höjden har ingen egen blogg att visa sina bilder på, så jag har bett om lov att få visa fler av hennes foton här. Det fick jag.

Jag tror jag tycker om varenda bild som Eva tar :)




Bilden nedan föreställer en uteservering på Heleneborgsgatan på Söder i Stockholm.
Det är en varm augustikväll och i den öppna bagageluckan ligger en jättelik mastiff. Ser ni?

Himmelsk musik för Qin och Xiao...eller en kväll i Järnboås

Ikväll fick jag sällskap till Järnboås av min tecknarkollega och vän Magdalena från Nora.
Vi surrade trevligt i bilen dit och sedan vi parkerat följde vi strömmen av folk i mörkret som alla hade samma mål, kyrkan mitt i byn.

Det blev knökfullt efter ett tag, och alla verkade lika förväntansfulla.
För mig var det verkligen en upplevelse att få se och lyssna på Cecilia Lindqvist i verkligheten, denna så begåvade och innerliga kvinna.

Hon har ett sätt att tala om de mest komplexa och svårbegripliga saker så att man blir intresserad och hänger med. Hon når ut helt enkelt...utan att rucka på något av det hon vill förmedla känns det som.
Naturlig, klok, passionerad, varm, innerlig...ja, jag känner mig helt förälskad.


Här står Cecilia Lindqvist och berättar för den mest intresserade och andäktigt tysta publik jag någonsin har hört. Eller inte hört ;)
Hon berättar om instrumentet Qin, att det är känt sedan mer än 3000 år tillbaka.
Det har silkessträngar som ger det dess vackra klang.

Hon berättar roligt och målande hur det kom sig att hon började studera detta instrument i Kina i början av 60-talet, och hur det gick till när hon lärde sig att traktera det.
När hon gick som elev hos en av de allra främsta Qin-musiker så fick hon låna ett instrument från 1000-talet som hon åkte buss med varje dag till lektionerna. Ujujuj!

Instrumentet som det spelades på idag var bara från 1200-talet. Tack och lov.


Här sitter Cecilias numera avlidna lärares dotter Deng Hong, även hon en framstående Qin-musiker, och flöjtisten Chen Shasha och spelar himmelsk musik för oss.

Musiken är mycket filosofisk och handlar både om hur vi förhåller oss till varandra och till naturen.

Vad sägs om titlar som "Tårar över Yan Hui", "Flödande vatten", "Månsken över bergspasset", "Su Wu vallar får", "Avsked inför resa till Yangguanpasset", "Årornas knarr" ?

Cecilia, om jag får kalla henne det, berättade också att just musikstycket "Flödande vatten" som vi fick höra ikväll, virvlar runt i rymden som en del av vårt världsarv.
Amerikanarna sände upp en farkost 1976 som innehöll allt de de tyckte var värt att föra vidare ifall att...
"Flödande vatten" spelad av Cecilias lärare på Qin är alltså ute och virvlar i rymden...man får gåshud.

Både Magdalena och jag var helt tagna efter den här kvällen. Vi suckade mest under hela bilresan hem och varsin cd hade vi i väskorna.

För mig personligen var hela kvällen som en själslig rening efter den här svettiga dagen.

Imorgon kväll...

Helt otroligt, imorgon kväll kommer Kinaexperten och författaren Cecilia Lindqvist till lilla Järnboås och med sig har hon två kinesiska musiker som spelar klassisk Qinmusik. Qin uttalas tjinn.

Att de kommer hit är tack vare den fantastiska och outröttliga Jernboåsens Kammarmusikförening som ständigt lyckas med konststycket att locka hit världsartister till byn mitt i Bergslagen.

Jag har bokat biljett och ser verkligen fram emot det här eftersom bägge böckerna som Cecilia Lindqvist har fått Augustpris för, hör till mina favoriter. De heter Tecknens rike och Qin, och står bägge i bokhyllan här på stationen.

Boken Qin handlar om Cecilias kärlek till instrumentet med samma namn, och som hon lärde sig att behärska och spela i den förbjudna staden.

Vapperapport!

Nu är det så många som undrar vad som har hänt med vappen, om den har blivit stor och rent av flyttat hemifrån, så jag känner att det är dags för en liten vappe-rapport.

Poppans skendräktighet är på upphällningen, hon glömmer titt som tätt vappen på fel våningsplan och ibland sover hon utan den.

Igår morse när vi tittade ut i järnsängen där hundarna mestadels sover, så lyste morgonsolen in och träffade just den oranga vappen som liksom upphöjdes till en högre och heligare sfär.
Mamma Poppan låg och sov, och bredvid låg alltså vappen i ett gudomligt sken, ja den lyste som av en inre eld!

Så till alla er som undrar - vappen har inte flyttat hemifrån, vappen har blivit helig och lever nu sitt eget liv, ibland mycket ensam på ett av våningsplanen.

Tyvärr vaknade jag för sent idag för att fånga det sakrala ljuset, så ni får nöja er med denna lunchbild och istället försöka föreställa er ljuset.