Vad är egentligen tusch?

Jag fortsätter att gräva i mitt diabildsarkiv.
Under min fem veckor långa Japanresa så ordnade min japanske vän Koji ett besök i en tuschfabrik.
Tusch har tillverkats enligt kinesiska metoder i Japan sedan 700-talet, och fabriken var nästan en resa tillbaks till det århundradet.

 Tyvärr saknar jag en bild av det det viktigaste, den ofullbordade förbränningen.
Jag minns att jag visades ett rum där det stod långa rader av keramiska urnor med rundade lock. Locken satt lite på sniskan så det skedde en ofullbordad förbränning av det som glödde inne i urnorna.
När jag var där så brann olika trädslag, och eftersom locken med avsikt inte låg på ordentligt bildades en massa sot på insidan av de kupade locken.
Ungefär en gång i timmen gick en person och lyfte på locken, borstade av sotet med en mycket fin borste på en liten skyffel som sedan skopades ned i säckar i ena hörnet av rummet. Det stod många säckar med olika namn på, beroende på vilket träslag sotet härrörde från. Sotet skulle hamna i rätt säck.

Sen blandades olika sot till olika slags ändamål, tuschmåleri...kalligrafi...etc. Sotet blandas med animaliskt lim till en deg som sedan knådas mycket omständligt.

Mannen på bilderna knådar och väger varje degklump av tuschet, för att sedan pressa in det i olika träformar, liknande våra ostformar.

Här väger han tuschmassan, efter att ha knådat.


Tuschformar av trä med utskurna reliefer, i form av drakar och tecken.

Sedan hängs tuschstängerna i långa bastflätor för att torka, vilket kan ta upp till ett år i anspråk, jag minns inte riktigt. Det tog rätt lång tid i alla fall. Här står ägaren till fabriken och visar torkflätorna.

När sedan tuschstängerna har torkat ska de hyvlas. Mellan de olika trädelarna i gjutformarna har det bildats oregelbundna kanter som ska bort. På varje stång blir det 12 små kanter som ska hyvlas jämna.

 

Sedan ska tuschstången dekoreras - för hand. De upphöjda relieftecknen målas med guld.

Innan tuschstängerna läggs i en liten träask så smular man över torkade blommor från Borneo det sista man gör innan man stänger locket. Det är meningen att kunden, när han/hon öppnar asken och ska riva tuschet,  ska komma i stämning genom väldoften och skapa alldeles särskilt vackra kalligrafier eller tuschmålningar.

Mina askar doftar himmelskt än idag.

Bilden ovan föreställer en 91-årig tuschmålare och kalligraf, en släkting till min japanske vän, och som jag fick väldigt bra kontakt med trots att vi inte kunde språka med varandra med ord. Den här gamle mannen gjorde ett djupt intryck, och han finns med mig i tankarna än i dag. 

Vissa personer är det en ynnest att ha fått träffa.

Detta är lite av det jag kom hem med från Japan.
Längst ner en rivsten för tusch (jag ska återkomma i det ämnet) , några olika japanska handgjorda tuschstänger av mycket hög kvalitet (från fabriken ovan) , några penslar och en yatate till höger - Japans variant av reservoirpenna innan vi ens hade tänkt tanken här i väst.