Idag stog jag och pratade med Eva i telefon, när jag plötsligt fick syn på något konstigt på vägen utanför stationen.
Det såg ut som en liten kanin, men inte en rörelse kunde förnimmas.
Jag började tro att det var något skräp som hade blåst dit, ställt sig på högkant, och lurade ögat.
Så kom det en bil, jag skärpte blicken och såg att "kaninen" hukade...och att det var en fågel. Men vad för slags fågel?
Den var stor som en kråka, men definitivt ingen kråkfågel.
Jag bad Eva vänta i telefonen, la ifrån mig luren och förvandlade mig till Kapten Zoom och fotograferade fågeln genom fönstret.
Nämen - det var en gröngölingsunge! Titta, de gröna fjädrarna har precis börjat växa ut och ersätta bebisfjunet ;)
Man kan t o m förnimma det blivande röda bakhuvudet.
Jag har aldrig sett en gröngölingsunge förut, så det kändes säreget och stort.
Det har varit vernissage för Ljusstråks samlingsutställning på Bryggeriet här i Nora, och i lördags skar jag och Eva passepartouter till hennes fotoutställning som hon ska ha här hos oss i Striberg/Ringshyttan.
Idag på eftermiddagen så stressade jag av genom att vandra med Gaia i skogen. Det finns inga mängder av kantareller i skogarna bakom stationen, men det räckte till middagen i kväll.
Idag är det mammas födelsedag och hon finns inte längre. Det känns väldigt konstigt.
.jpg)
28 kommentarer:
Såg flera ungar av större hackspett i Jans torpträdgård i förra veckan, men de var betydligt mer befjädrade än din lille gröngöling.
Sköna bilder på din mamma och hundarna. Fina minnen.
Jag kan absolut inte tänka mig hur mitt liv skulle vara utan min mamma, en fullständigt omöjlig tanke.
Mian: Ungen var så fjunig, och det gröna bara i vardande ;) Han kunde i alla fall flyga, som tur var, så han blev inte överkörd.
Ja, jag koncentrerar mig på de fina minnena, men det känns fullständigt uppåt väggarna att hon inte finns längre. Det är inte länge sedan hon satt här i trädgården.
Trevligt med ett sånt besök - jag hade nog gissat på fyllkaja... men vuxna gröngölingar är en av de få arter jag känner igen.
Min dotter föddes på mammas 65-årsdag, så vi firade dem tillsammans - det var jättejobbigt, speciellt för dottern, när mormor inte fanns längre... men efter 17 år har vi faktiskt vant oss.
Ja, en sån hade vi på gräsmattan häromdagen .-)
Nu ska jag titta lite mera på din mamma.
ha ha ha vilken blick pippin har!.. eller det kanske är skräck...ryyys han har ju hamnat på vägen! Vilken tur att han tog sig därifrån! Så rolig/vacker/särskild!! Vad kul att du hann fota den!
Ja din mamma ja, det var ju igår vi pratade om henne. Usch ja vad tiden går fort. Vad livet är kort!
En mamma sörjer man livet ut... men du har fina minnen och underbara bilder att titta på!
Så söt den lilla gröngölingen var. Jag har aldrig haft den äran att se en sådan, varken stor eller liten.
Och bilderna på din mamma och pälstjejerna är underbara. Gaia, den försiktiga, ödmjuka och Poppan, den spontana, charmiga. Och fina mamman, som ser ut att njuta av uppvaktningen.
Och jag håller med. Så konstigt och ledsamt det är att våra mammor inte finns här längre.
Kram!
Vet du: precis i dag tänkte jag att just när man säger "jag har ingen mamma längre" högt, känns det hur overkligt som helst (fastän det gått ett drygt år nu). Det ska liksom inte vara så.
Den första bilden på Gaia och din mamma, minns jag så väl. Är
osäker på den andra, men den är härlig den med.
Vad spännande med Evas fotoutställning. Är det de svartvita hundbilderna? Säljer hon dem? Hoppas hon tar med en stor plånka i så fall, att stoppa alla pengar i menar jag.
Jag tror inte gröngöling finns där jag bor. Trevligt att få se bilden den lilla ungen!
Just nu har vi små harungar istället som gärna hoppar iväg över gräsmattan. Åh de är så söta!
En kull tjäderungar har också varit synlig i närheten.
"Mina" svalungar är tyvärr inte utflugna ur boet ännu, så jag är än mer orolig för deras framtid..
Man har ju alltid kvar henne även om hon är död.
Jag tänker med glädje på min rara mamma som var så påhittig och glad. Jag påminns ofta om henne i vardagen och blir glad av tanken. Jag fick ha henne kroppsligen ¨här tills hon var 85 tack och lov.
Länge tänkte jag att jag ville ringa,,,,,
Gröngölingen var verkligen fin. Så roligt att han finns hos dig. Barbro Lindgren har skrivit en dikt om honom som jag tycker om....
Har du läst den?
Fin-fina gröngölings-valpen !
En samling fina foton i övrigt också !
Min mor känns ännu väldigt levande runtomkring mig, fastän att hon lämnade livet nyårsafton 2004.
Hon i sin tur pratade ofta om att hennes bortgångne far, kändes
väldigt närvarande för henne...
Kanske något som går i arv ?
Bloggblad: Förstår att det var jobbigt för dig och dottern, det måste ju ha blivit så märkbart just den dagen.
Elisabet: :)
Eva H-höjden: Lite stirrig, eh?
Ja, det var tur att den var flygfärdig, puhu!
Livet är verkligen kort. Gudskelov att man inte kände så när man var yngre ;)
Moster Ma: Det är nog så. Min mamma pratade om sin mamma, min mormor, på ett sätt så att jag förstod att hon alltid fanns med.
Helen: Då har du missat något! Första gången jag såg en gröngöling så trodde jag att jag tittade på en förrymd papegoja, så intensivt och exotiskt grön är den. Och röd.
Ja, tänk så många vi var som förlorade våra mammor inom tidsramen för ett år. Kram på dig!
Kesu: Jag har fortfarande inte vant mig riktigt, det kommer nog att ta ett tag skulle jag tro. Overkligt är en bra sammanfattning.
Bilden på Poppan och mamma är tagen när hon satt i rullstol, och vi var ute på promenad. Det var tur att hon gillade pälstjejerna med tanke på den blöta pussen ;)
Ja, det är de svartvita hundbilderna som Eva ställer ut. Det är så häftigt att se dem inramade och som en helhet. Ännu roligare ska det bli att se dem på plats den första helgen i september då vi ska ha Ljusstråk.
Japp, hon säljer dem :)
Anita: Nej, gröngölingen finns nog inte i dina trakter, tyvärr.
Håller tummarna för att dina svalungar snart ska bli flygfärdiga!
Eva Henriksson: Visst är det så, hon kommer alltid att leva kvar inom en, men det tar ett tag att vänja sig.
Nej, någon Lindgren-dikt om gröngölingen har jag aldrig läst. Nu måste jag googla och se om jag kan hitta den på nätet. Tack för tipset!
Kiddo: Det var ett bra namn på den tufsiga och stirrande fågelungen...gröngölingsvalp ;)
Jo, det är nog så för de flesta av oss. Människor och djur vi har hållit av finns där alltid.
Söt fågelunge. Och jag älskar den där bilden av din mamma och Gaia. Jag minns när du hade den på bloggen första gången.
ab: Så roligt att du tycker det, för mamma tyckte själv så mycket om den bilden att hon lät rama in den :)
Mamma följde ju hela Gaias utveckling från att vara en extremt skygg hund till en som sedan bara ville gosa med henne.
Gaia har en förmåga att få folk att känna sig utvalda.
Kul du var snabb och fick foton på gröngölingen, vad fin och söt!
Tänkte också på mamma särskilt idag och det verkar jag inte ensam om, skönt faktiskt. Men jag satt på balkongen och åt middag och hörde exakt vad hon sa när vi satt så sist. Att det var underbart med kvällssolen då, att kunna sitta så och mycket annat. Och det kändes helt fel att hon inte fanns med nu, döden blir mer och mer obegriplig kan jag tycka.
Hoppas den lilla gröngölingen har vett att hålla sig från vägen. Där ska inte ungar hålla till, vare sig det är fågelungar eller andra ungar.
Är det första födelsedagen sedan din mamma gick bort? Jag kan bli avundsjuk på alla som har bra minnen efter sin mamma. Jag kan längta efter den mamman jag hade när jag var liten. Inte den hon sedan blev, bitter och elak.
De är så himla fina, de där bilderna på hundarna och din mamma!!
Och en gröngölingsunge har jag heller aldrig sett tidigare. Inte ens på bild...
Monica: Ja, det kan vara såna enkla saker som du beskriver som gör att mammorna plötsligt blir så levande för en.
Cicki: Ja, det är första året utan henne.Jag har blandade minnen av min mamma, men jag fokuserar på de fina minnena.
Mossfolk: Ibland tycker jag det är ofattbart att pälstjejerna har varit med när mina föräldrar fortfarande levde och var pigga.
Jag hade heller aldrig sett en gröngölingsunge förut, och den såg för dråplig ut ;)
Att du kom ihåg att fota den. Sånt brukar jag komma ihåg först efteråt.
Ah, Christina, these anniversaries are so sad. I love those two photos of the fur girls and those fur kisses she use to get. She had all of you around her and had finally found a good nursing home, so her final days were peaceful. But I know you must miss her. Often in my thoughts I say, "Love you, Mom. Love you Dad," to my parents. It helps a little.
hugs,
annie
Vonkis: Jag var tvungen att slita fram kameran, annars hade jag inte fått reda på vad det var. Inser att jag måste skaffa en bra kikare.
Annie: Yes, those anniversaries are sad, but I'm still so happy that she lived at a very good nursing home with a wonderful staff during her final days.
I do as you do, talk to them in my thoughts now and then :)
Vilken underbar fågel. Jag var inne och kollade på ljusstråk, som har blivit hur stort som helst. Det blir till att göra sig en utflykt.
allt gott!
SlöjdLena: Om du tittar förbi hos oss som ställer ut i Ringshyttans skola kan du väl hojta till! Det vore kul att ses.
Jag tror Elsa känner sig väldigt beärad över att få vara med där!
Osloskånskan: Har du glömt s och v i ordet, eller menar du att hon vill vara med ;)?
Jag blev lite orolig när du skrev att ungen "hukade" när bilen kom. Jag hoppas att den försvann till lugnare trakter efter det...
Musikanta: Jodå, den flög till skogs direkt efteråt. Som tur var så var den flygfärdig fast den knappt verkade fatta det själv.
ååh Christina! fina lilla mamma!!
jag blir så glad så glad!
massa kärlek till er i Nora!
Skicka en kommentar