måndag, september 26, 2011

Kina - den tolfte dagens eftermiddag

Jag brottas fortfarande med mycket jobb och lite ledighet, så jag hinner inte runt hos bloggvänner som jag skulle vilja. Orken tryter liksom, men jag vill ändå göra klart den här reseberättelsen, så det får bli som det blir.

När vi åkte ner från bergsbyn, ner till dalgången, så stannade vi och gick runt i ännu en by med vackra trähus.
Byn låg vid en flod, så för att komma dit var man tvungen att ta sig över en hängbro...


En av bergsbyarnas vackra och självständiga hundar låg och svalkade sig i vattnet på andra sidan, men kände sig besvärad när jag närmade mig, reste sig upp, ruskade på sig och försvann.

Det här är inga hundar som kommer fram för att bli klappade, de har stor integritet.

Jag minns en dubbel 8 film från där jag var liten, kanske sisådär en 3 år gammal. Det är vinter och jag stultar fram i en vit vinteroverall mot en hund jag vill klappa, den flyttar misstänksamt på sig ett par meter i snön, jag stultar efter, den flyttar sig, och så där håller vi på...
Nu som vuxen har jag lärt mig, så jag låter den försvinna utan att besvära den med fler försök till närmanden.
Att tycka väldigt mycket om på avstånd...det får bli min lott i det obefintliga umgänget med dessa underbara hundar.

Byn har helt otroliga trähus. Allt verkar pluggat med träkilar, och jag kan inte se en enda spik.

När jag ser kinesiska fönster, så funderar jag på hur det kommer sig att våra gamla svenska glasverandor, dörrar och fönster har liknande spröjsar?
Jag har googlat lite men hittar inget som befäster min upplevelse av att vi måste ha tagit inspiration härifrån.
Någon som vet?

Två Yao-kvinnor i vackra folkdräkter samspråkar i en gränd och väntar på att sälja textilier till hugade turister.

Husen är helt underbara...

...liksom dörrarna.

Vacker spröjs...

 ...och ännu mer vacker spröjs.


En typisk representant för bergshundarna glor in i "sitt" hus där det ligger en massa taktegel uppradat på gårdsplanen utanför.

Det byggs överallt, och det är spännande att se hur stommarna till ett hus ser ut.
I de här trakterna finns det fantastiska timmermän, det är ett som är säkert.


Vi sätter oss i bilen igen och Liu kör oss på slingriga serpentinvägar till staden Guilin några timmars färd därifrån.
Under resans gång så ser jag bergshundar som dyker upp och traskar på den lilla, lilla remsan som finns i ytterkanten av de smala bergsvägarna där bilar och lastbilar dundrar förbi i hisnande fart, antingen remsan mellan vägen och bergväggen, eller den som vetter mot stupet.
Mitt ute i ingenting ser vi människor som odlar små tegar, och hundarna är antagligen på väg mellan dem och byarna.

Här slutar Karins och mitt rese-äventyr med vår kinesiske bror Shu, och hans trevliga och generösa vän Liu.
Karin och jag ska övernatta på flygplatshotellet som syns i bakgrunden, för att själva resa till Beijing tidigt morgonen därpå.
Det känns både sorgligt och vemodigt att skiljas åt.  Efter att ha kamperat ihop så gott som dygnet runt under två veckor så är det lite som att klippa av en kinesisk navelsträng...om ni förstår hur jag menar.

Tack Shu, tack för en fantastisk och oförglömlig resa!
Tack för att du tog så väl hand om oss, och tack Liu för att du gav av din tid till helt okända människor!
Beijing nästa....!
Fortsättning i nästa post...som kommer att handla om dagarna i Beijing och en stor och spännande loppmarknad.


25 kommentarer:

Monet sa...

Fullkomligt oförglömlig reseberättelse. ALDRIG har jag sett Kina beskrivas på det här fantastiska sättet. Tack Christina för allt du delat med dig av!

Äventyret framtiden sa...

Sååå jag har njutit en längre stund, läst din berättelse om och om igen och nu skall jag göra det en gång till innan jag lägger mig.

Tack!

Guy sa...

Jag håller med dig om de fantastiska husen. Som amatörbyggare kan jag inte låta bli att beundra hantverksskickligheten.

Tack Christina för dina berättelser och bilder från denna resa. Jag önskar dig fler resor, både för din egen skull men även för de som kommer att få ta del av dem.

Monica sa...

Och tack Christina för att du visade allt det här!
Vilka hus med alla dessa spröjsar och tårtpappersmönster på dörrarnas fönster, en viss likhet tycker jag en del av husfönstren har med blyinfattade fönster i vårt land, de som kan finnas på äldre byggnader och glasverandor. Vilken byggnadskonst, så intressant att se alltsammans.

Cicki sa...

Vilka fantastiska hus och vilka vackra bilder.

Om jag inte minns alldeles fel så beror väl spröjsen på att man inte klarade av att göra hur stora glasrutor som helst från början. Plus att glas var dyrt så gick en liten ruta sönder så var det enklare och billigare att byta ut än en stor ruta.

Eva H-höjden sa...

Å så vackert! Oj oj oj så vackert!!!!

olgakatt sa...

Vilka imponerande träkonstruktioner för att inte tala om sniderierna. Måtte inte dessa hantverkstraditioner försvinna!
Vad beträffar fönstren håller jag med om ovanstående teori!

Lena H sa...

Jag sitter här och blir rörd till tårar, utan att helt förstå vad det är som väcker sådana känslor. Jag tror det är allt tillsammans, det du skriver och hur du skriver det och bilderna. Det är inte första gången det händer då jag läser din blogg. Jag är så himla glad att ha fått följa din resa så här långt. Vilka byggnader, vilka hårsvall, naturvyer, spröjs fina fönster, färger och former i alla de slag och generösa människor och vänliga människor och fina hundar med stor integritet. Tack för ännu ett fantastiskt inlägg.

Christina sa...

Monet: Tack för 'snällorden' som Madame Elisabet brukar skriva ;-)
Det är så roligt att ni orkar hänga med på den här minst sagt utdragna bloggresan.

Pettas: Tack Pettas! Jag minns hur roligt och intressant det var att följa din reseskildring från Madeira. Det blir som att få resa själv lite grann :-)

Guy: För någon som kan bygga själv måste det vara ännu mer imponerande med den här hantverksskickligheten, och ännu intressantare.

Hade vi inte pälstjejerna, som tyvärr inte går att lämna på hundpensionat pga deras bakgrund, skulle jag resa mycket, mycket mer. Vietnam står högt på önskelistan, mycket tack vare dina reseskildringar :-)

Monica: Så kul att du lade märke till 'tårtpappersmönstret'. Jag ville inte trycka näsan mot fönstret men jag minns att jag undrade om det rent av kunde ha varit mattslipat mönster-glas, så kallat musslinglas?

Cicki: Jo, det stämmer, man munblåste ju glasen förut, vilket innebar att man blåste en stor glasbubbla och sedan skar upp den så att den planade ut. På det sättet gick det inte att tillverka särskilt stora glas. Det jag far efter är själva utformningen av träspröjsarna - att våra 'svenska' ser 'kinesiska' ut.
I äldre tider var det ju vanligt med blyinfattade fönster, som också Monica är inne på, men de tycker jag mest för tankarna till mellaneuropa, inte till Kina.

Eva H-höjden: Ja, vilka hus!

olgakatt: Ja, hoppas verkligen att det här hantverket lever vidare.
Angående spröjsen har jag svarat Cicki, det är själva formgivningen av spröjsen jag far efter, inte småglasen i sig. Jag uttryckte mig nog lite luddigt ;-)

Lena H: Men oj då...nu är det jag som blir rörd av din rara kommentar ;-) Tack!

Anneli - FixaDinBlogspot sa...

Underbara bilder!

Lite spännande det där med spröjsen, tror jag ska googla lite på svenska fönster bara för att se...

Ha det gott och jobba inte för mycket, njut också!
Anneli

reneesfotoblogg sa...

Om det inte vore för dom förbaskade toaletterna så skulle jag resa i morgon dag.
Gillar tonen på bilderna, det ger liksom rätt "feeling" och gör det ännu vackrare.
Har kanske sagt det tidigare men jag förundras över all energi man lägger på utsidan husen men invändigt verkar det ganska påvert.
Lite reflexioner bara.....

malou sa...

Det här är så flott att få vara med på! Jag får sån lust att resa till Kina själv...och till Japan...Så synd att man måste tjäna lite pengar inemellan.

Christina sa...

FixaDinBlogspot: Så roligt att se dig här, välkommen!
Ja, visst är det lite spännande det där med spröjskineseriet. Du får gärna höra av dig om du hittar ngt!

reneesfotoblogg: Äsch, toaletterna var inte så farliga - inte värre än ett svenskt utedass...som t o m kan vara läbbigare ibland ;-)
Kul att du nämner tonen på bilderna, men du är ju en erfaren fotograf också.
När jag hade en utställning med foton från Kina tidigare i höst lade jag på ett filter som jag blev helnöjd med, sen slank det med i bloggen också...

malou: Tack! Ja, visst är det surt det där med pengarna som behövs! Jag har börjat ta triss-lotter he he...

sanna sa...

Vilka hus dom bygger, så vackert!
Åh nej, är resan slut... suck!!
Tack för allt du delat med dig.

(Taygete är namnet på sjalmönstret.)

Christina sa...

sanna: Nej nej, resan är INTE slut, du får dras med mig ett tag till ;-)
Däremot skiljdes vi från Shu i Guilin.

Karin och jag avslutade resan i Beijing, och där letade vi oss fram till värsta loppmarknaden. Den kommer jag att blogga om...och lite annat smått och gott.

em sa...

Fast det är så annorlunda, och fast husen är så kinesiska, kommer jag att tänka på schweiziska hus varenda gång jag ser dessa bruna hus med glasverandor. Men det är väl som med maträtter, har man samma råvaror så blir slutresultatet snarlikt.
Margaretha

Elisabet. sa...

Ja, man låter väl som en papegoja ..., men å, Christina, du har öppnat dörrar till ett Kina som jag ALDRIG hade kunnaat drömma om och inte ens i min vildaste fantasti kunnat inbilla mig fanns!

Så mycket vackert!
Så himla intressant!

Och stort tack till dina kinesiska vänner, som ju också har del i det här!

ab sa...

Fantastiska hus. Och en fantastisk guide. ;)

Hälsa dina egna guider och tacka från svenska imponerade bloggvänner när du skriver nästa gång!

Christina sa...

em: Nu när du säger det så tänker jag på trähusen i Zakopane, Polen, när jag var där. De påminner också starkt om de här kinesiska husen.
Men så är det det där med utformningen av spröjsen....

Elisabet: Tack, jag ska hälsa våra kinesiska vänner från dig :-) Utan dem hade den här resan aldrig varit möjlig.

ab: Tack Annika, jag ska hälsa våra vänner, som har gjort resan till det den blev.

Anita sa...

Christina, vilken otroligt intressant resa du varit med om! Och en så fantastisk reseskildring du bjuder oss på! Tack!

Jag är helt fascinerad av de vackra trähusen. Vilken skaparglädje, vilket arbete!

Tack för att du är tillbaka i bloggvärlden, Christina! Jag har saknat dig. Kram

Petra sa...

Det är verkligen jättefina bilder Christina, MEN jag börjar ana att ni de sista dagarna i Kina försnillade plastkassen. Ser den inte på en endaste liten bild.....

Mira sa...

Tack för att du är tillbaka. Jag har saknat dig. De där husen!!!

Christina sa...

Anita: Tror du mig om jag säger att jag fortfarande är omtumlad efter resan? Det är jag.
Tack, jag har saknat alla bloggvänner också:-)

Petra: Nä nä, inte försnillade vi kassen från Pershyttan BK. Den fick ett andra liv i Kina, mer om det i sista avsnittet. Stay tuned med andra ord!

Mira: Detsamma säger jag :-)

Staffan H sa...

Trevligt att du är tillbaka på bloggbanan igen! Bättre ett inlägg då och då när tid, ork och lust finns.

Det där med spröjsarnas gåta får mig att rådbråka mitt minne rejält. Jag minns att min kompis Helge en gång berättade för mig att det var noga med hur man gjorde; han hade just renoverat ett gammalt spröjsat fönster. Gjorde man fel, kunde spröjsverket börja säcka. Var hantverket rätt utfört var det så att säga självbärande och höll länge, länge.

Kanske är det just det som är hemligheten bakom likheten? En självbärande konstruktion sätter vissa gränser för variationerna - i synnerhet som varken spik eller skruv används, det är bara träplugg (och förmodligen lim) som håller ihop det hela.

Mattias Adolfsson sa...

Vilka fantastiska foton!