Fågelhelg

Vi har som  tradition sedan några år tillbaka att åka ner och titta på trandansen vid Hornborgasjön tillsammans med vännerna Claes och Kerstin från Hova.

Det är verkligen ett utmärkt sätt att känna in våren.

Vännerna Eva och Diana trängde ihop sig med sina fem hundar och hängde också med i en lätt immig bil.

I lördags fanns det 14 400 tranor på plats, för att inte tala om alla sångsvanar, änder och gäss. Det kacklades och det snattrades.

I år liksom förra året blev vi personligt guidade av Mian och Jan, och det kan jag tala om är en lyx. De vet det mesta om tranor och så får man kika i deras tubkikare vilket är en höjdare, man kommer så nära så att det till och med går att urskilja vilken färg tranorna har på pupillerna.
I år upptäckte vi flera unga tranor som inte hade fått den karakteristiska teckningen på huvudet ännu, de såg bara lite "smutsiga" ut på huvudet.
För varje gång lär vi oss något nytt.

Efter trandansen tog Mian och Jan med oss till deras fågelmatning ute i skogen där de har som specialitet att handmata småfåglar, mest talltitor och svartmesar.
Tvärt emot vad jag trodde så kunde vi kliva in hela gänget i gläntan, och vi behövde inte ens vara tysta.

Mian gick omkring och visslade på hennes och Jans små kamrater och vi fick nötter att hålla i händerna.
Så här års har pippisarna annat för sig än att hamstra mat, det ska vänslas och det ska byggas bo, men efter sisådär en kvart så började det i alla fall schvurra av lätta vingslag bland träden och på bilden står jag och Claes och håller hoppfullt ut händerna.
Håkan, som tog bilden, lyckades få med den lilla talltitan med nöt i munnen som sitter på min hand.

Det är svårt att beskriva känslan som fyllde mig när jag hörde vingslagen och kände de små fossingarna på handen. Eller...egentligen är det lätt. Det finns bara ett ord. Lycka.

Efter denna magiska upplevelse blev vi, liksom förra året, bjudna på lunch hos bloggvännen Lisette och hennes Gösta.

De bor i en gammal byskola mitt i det vackra västgötska kulturlandskapet. Här är det vackert både inne och ute.

Lisette och Gösta hade bullat upp med en underbart god soppa och hembakat bröd. Det kändes varmt på alla plan.

På fotot ovan ser det ut som det är årsmöte i DRSK( De Rutiga Skjortornas Klubb), jag hade också rutig skjorta ;-)
Håkan och jag fick med oss en jättefin present som jag ska visa vid ett senare tillfälle då den har monterats bredvid biljettluckan på stationen.

Sen var det dags för färd mot Hova och ytterligare en härlig måltid hos Claes och Kerstin på kvällen.

På söndagen gick vi bort och kikade på Claes nyinköpta verkstad som ursprungligen är ett gammalt hönseri. Claes kallar sin nya verkstad för Ateljén och Kerstin kallar den Claes Dagis.

Hit ska Napoleon (Svenska Voffsårkesterns turnébil) få komma senare i vår, han vet ännu inte vilken tur han har.

Poppan tycker att Claes Peugeot 301 från 1935 kommer att få fint sällskap snart.

Här står Poppan och Kerstin och spanar på svartmesar, eller det är egentligen bara Kerstin som gör det. Poppan spanar efter katter. Så klart.

När vi kommer hem till snöiga Striberg igen på söndagkvällen är vi bjudna ner till Bi och Bo för att fira min födelsedag, vilket sker i keramikverkstaden.
Där blir vi bjudna på champagne och lite tilltugg av Bosse, medan Bi sätter sig och drejar blomkrukor åt mig. Jag får bestämma precis hur jag vill ha dom, men jag vill ha likadana som Bi har själv. De är de finaste blomkrukor jag vet.

Att se Bi dreja är lika roligt varje gång.

Tre stora vackra krukor i olika höjd blev det, med fat till. Faten ska få små fötter, när de torkat lite, så att krukorna inte står direkt på fönsterbrädet, och det lilla avståndet från bräda till kruka och fat gör jättemycket för synintrycket.
Krukorna blir vackert terracottafärgade när de bränns.

Vilken helg!