Skitiga näsan

Första advent på stationen

I morse var det härligt att stiga upp i ottan och ha ljus i nästan varenda fönster.
Poppan står och beundrar och begrundar.


Hela söndagen ägnades åt Napoleon, termost-bilen från Burträsk som är döpt efter en tidigare ägare.
Jag fick hjälp av Håkan att bl a kolla vilken diameter bromscylindrarna har framtill, för att kunna beställa rätt reparationssats från Frankrike. Det är mycket med det här, och jag måste erkänna att det är första gången jag verkligen är nyfiken på vad det är som gör att en bil rullar. Jag älskar att köra de här gamla finingarna, men har aldrig haft något intresse av att meka förut.
Nu känns det som om jag medverkar till någon slags återfödelse av den här gamla slitvargen.

En stjärna kommer kanske att lysa särskilt starkt över garaget den 24 december...

Klickerkurs, tredje tillfället

Ikväll var det dags för den sista klickerkvällen, och jag ångrar att jag inte kom på det här tidigare. Finns det något bättre tillfälle att teckna hundar och deras ägare på?

Nu hann jag bara med två halvtaskiga skisser på kursens stjärna, en liten papillon som heter Isa. Jag började teckna Kasper och hans matte men sen reste de sig plötsligt, ja, det är ju så det är när man skissar live.
En dålig penna hade jag, och några gamla kvitton som fick utgöra skissblock.

Ljusterapi på stationen

Häromdagen när jag skrev om nödvändigheten av pannlampa inomhus, så skrev den geniala Cecilia N så här i en kommentar:

Jag har hittat lösningen!

Använd det rum som är lättast att få ljust genom att ta ner tavlor från de vita väggarna, alternativt/plus drapera i vita dukar och lakan.

Möblera in alla lampor du kan. Tänd dem.

Sagt och gjort, imorse satte jag igång. Jag orkade inte ta ner tavlorna utan jag svepte in hela rummet i vitt papper helt enkelt. Möblerna med.
Pälstjejerna såg ett tag förskräckta ut, men undgick med nöd och näppe att bli inslagna av misstag när matte hade fått upp ångan.

Tack Cecilia för ett nytt liv!

Rapport från Yvetta, mosaikkonstnären

Så här skriver Yvetta i ett mail idag som absolut lyste upp i novembermörkret:
En ram i dubbel masonit runt om för att försöka hålla tjockleken på 7 mm.
Fästmassan läggs på baksidan


Aluminiumnät fästs slutligen som underlag i fästmassan


Efter ett dygn blötes pappret och det vattenlösliga limmet...


..och kan försiktigt lossas


den nytvättade och fortfarande blöta mosaiken



Klar och torr

Blir man nyfiken att se den i verkligeheten eller blir man nyfiken att se den i verkligheten?

Stationen kl 10.45

Det är knappt jag vill gå upp på mornarna, och när jag väl trevar mig upp så behövs pannlampa på stationen för att över huvud taget hitta runt i töcknet.

Och mörkare ska det bli under en hel månad till, sedan vänder det gudskelov den 21 december då vintersolståndet inträffar.
Årets mörkaste dag.

Kan det bli mörkare, undrar jag och riktar pannlampan mot dagens tidning för att se datumet...den 24 november?

I gamla tider trodde man att vintersolståndet innebar en farlig natt då djuren kunde tala och övernaturliga krafter släpptes lösa.
På vikingatiden ställde man till med midvinterblot och offrade djur till alla gudarna för att beveka dem att låta solen komma tillbaka. Då liksom nu fanns en djup rädsla för att ljuset aldrig någonsin skulle återvända.

Och man undrar ju...finns det en sol därute någonstans?

Ett platt bröd och en halv tand fattigare...

I onsdags satte jag min första rågsurdegsgrund och igår gjorde jag iordning den första degsatsen.
Idag var det då dags att baka.

Min nyinförskaffade bok tänkte jag skulle bli min surdegsbibel.
Helt enligt boken la jag degen att jäsa några timmar i en inoljad plastback. Då och då ska man dra degen och vika ihop den.


Jag vet inte vad som gick fel, men det blev ett plattbröd. Stort och brett - men ack så platt.
Kanske berodde det på att jag inte följde receptet och gjorde ett stort bröd istället för tre?

Smaka ville jag ju i alla fall, så jag skar en skiva och bredde smör på.

Jag tog några rejäla tuggor och plötsligt så tappade jag en halv kindtand. Häpp!

Bildgåtans lösning!

Bilden ovan är en delförstoring av bild E, 1914, i förra inlägget.
Klicka på bilden och se vilken ståtlig hund det står på stationstrappan, och en kvinna som rör sig så att hon blir genomskinlig på grund av den långa exponeringstiden. Genom henne ser man skylten där det står "2 KL. VÄNTSAL", där jag har min ateljé idag.

Jag trodde att den här bildtävlingen skulle vara så svår att ingen skulle ha alla rätt, så döm om min förvåning när jag hittar 4 st som nästan har alla rätt. Mira, Emma och Lisette har kastat om A och F och en viss Pensionatsvärd från landet Halland har kastat om E och C.
Väldigt imponerande måste jag säga, vilken hökblick ni har!

Och som det inte vore nog så har hela 4 st ALLA rätt!!!

Det är Bloggblad, Karin på FOX, Vårdagjämning och Staffan. Hatten av och ett stort GRATTIS!

Jag blev helt paff när jag satt och rättade svaren. Ni måste ha en otrolig känsla för detaljer!

Nu fick jag det lite knepigt, men bonusfrågan var kvar - att pricka in rätt årtionde.

Den som har prickat in de flesta rätta decennierna är Staffan som därför vinner den här tävlingen. Grattis Staffan!

Staffan vinner boken och illustrationen, men eftersom Bloggblad, Karin på FOX och Vårdagjämning har alla rätt på ordningsföljden så vinner de varsin bok.

Allt kommer på posten om ni bara mailar mig ert namn och adress!


Hoppsan, nu glömde jag nästan att ge er...

DE RÄTTA SVAREN:

E: 1914
C: Exakt årtal okänt, men bilden är tagen någon gång mellan 1914 - 1926, det har Håkan och jag listat ut genom att titta på
den största skorstenen.
A: 1926, den 4 juli
F: 1932
G: 1951
D: 1978
B: 2007 ungefär

Stationsbloggen firar 1-årsdag med bildgåta!

För precis ett år sedan förändrades mitt liv - jag blev bloggare.
En föraktad sysselsättning av somliga, ömsint vårdad och uppskattad av andra.

Aldrig trodde jag att det skulle vara så roligt att blogga. Under det år som har gått har jag fått så många nya vänner, fått så många insikter och utsikter. Det känns som om jag har öppnat en skattkista och jag vill tacka alla som har besökt min blogg, och alla bloggare som jag i min tur har besökt, för det här berikande året.

För att fira så tänkte jag ställa till med en liten frågetävling.
Vad den vinner som kommer närmast de rätta svaren kan ni se längst ner i inlägget.

Uppgiften är att ordna nedanstående fotografier av Stibergs Station i kronologisk ordning, och den som dessutom kan pricka in rätt årtionde på bilderna får bonus!

Om ni klickar på bilderna så kanske ni får en ledtråd genom att se vilken typ av kläder människorna bär.

Tävlingstiden går ut på lördag kväll.

A

B

C

D

E

F

G


Vinsten då?

Jo, vinnaren får en originalillustration som jag ursprungligen gjorde för Råd & Rön angående ett ARN-fall, men som även kan illustrera hur man ibland kan känna sig lite till mans när tillvaron ter sig slirig.



Vinnaren får också en tjock och tung bok, om vilken man kan läsa mer om här.

Badrumsrenovering

För tre år sedan renoverade vi badrummet på övervåningen, och blir fortfarande lika glada varje gång vi går in i det.

Nu är det dags för badrummet på nedervåningen, som är från tidigt 80-tal.

Vi ska låta kakla väggarna med vanligt vitt standardkakel, men spränga in handgjorda saker lite här och där.

På nätet hittade jag mosaikkonstnären Yvetta som jag genast beställde en ödlemosaik i smalti av.
Smalti är en slags munblåst glasmosaik som görs i Venedig.

Yvetta tar 450 kronor för att skräddarsy den här mosaiken åt oss, och när man vet hur dyr själva smaltin är i sig, så är det verkligen ett bra pris. Den lilla mosaiken mäter 15 x 15 cm och kommer bli ett smycke på den vägg den hamnar.

Bägge bilderna har Yvetta tagit, om någon undrar.

Jag rekommenderar verkligen varmt att gå in på Yvettas hemsida och titta på alla fina mosaiker hon har gjort. Speciellt skatorna tycker jag är så himla fina.

Napoleons gudföräldrar på besök och termostens gåta löst

I lördags eftermiddag kom Claes och Kerstin på besök.
Claes är den ädelmodige som hjälpte mig att hämta hem Napoleon från Burträsk om ni minns?

Ungefär samtidigt tittade K-J förbi, ägare av bl a en Citroën B11 Cabriolet 1939 och därför intresserad av allt franskt på hjul.
På bilden nedan syns K-J med Mont St Michel i Bretagne i bakgrunden. Jag har bett att få lägga ut bilden för jag tycker bilen är en sådan skönhet, och bakgrunden är ju heller inte fy skam.


Det blev besök i garaget med allihop och Napoleon undersöktes noga. Claes konstaterade belåtet att Napoleons motor gick runt, bara en sån sak.
Allt såg bra ut och det enda som fattades var ett spridarrör.
Sedan lystes det med lampor och Napoleon är nästan rostfri. Claes knackade på golvet i förarhytten, och istället för att köra handen rakt genom golvet hördes bara ett bankigt ljud av frisk plåt.


Efter att ha konstaterat att Napoleon är en man i sina bästa år, slog vi oss ner, gudföräldrarna, Håkan och jag och åt Sukiyaki, en Striberg Sukiyaki som Povel skulle ha uttryckt det.


Här försöker Hjälten från Burträsk få ordning på sina ätpinnar.

Sedan blev det ostbricka med alla goda ostar från Falbygden som Lisette hade tagit med sig hit förra helgen.
Till ostarna hörde en liten bok, och ur den läste Claes högt:

Enligt en ofta berättad (men overifierad) historia är osten 9000 år gammal. En arabisk köpman skulle ridit en skumpig kamelfärd med en skinnpung fylld med getmjölk i bagaget. Värmen och kamelens vaggande omvandlade mjölken till ostmassa och vassle.

I det här inlägget skrev jag om den märkliga osten i min termos, den så kallade Termosten.
Nu torde gåtan vara löst, eller hur? Skinnpung eller termos går på ett ut, och en kamel eller en wobblande Volvo verkar inte heller vara någon större skillnad.


Titta vilken fin verkstadshandbok till Peugeot 203 Utilitaires jag bytte till mig av K-J! Det är föregångaren till min 403 pickup och ser ni att boken har en rygg av handmarmorerat papper!
Så fint de gjorde förr, dekorerade t o m verkstadshandböcker.

Stationen proudly presents...

...Gaia, the clicking dog.

Jag garvar halvägs in i filmen, för korvbitarna kletar ihop och jag har svårt att portionera ut dem till ivriga Gaia som använder min mun som stämpeldyna.

Jag kanske ska nämna att Gaia var djupt misstänksam till stativet med kameran, men hennes lust att klickerträna tog överhanden. Det säger något om den här metoden.

Vad gör man inte för sina bloggläsare om de ber om det...?

En ny värld öppnar sig...

Det här är helt fascinerande! Jag sitter här och bubblar av glädje.

I morse stängde jag in Poppan i ett rum och sedan gick jag omkring lite planlöst och klickade in Gaia. Ett klick och så godis, ett klick och så godis osv.
Det ska vara riktigt gott godis, värt att jobba för, så jag hade skurit korv i små små bitar.

Vi fick i uppgift att lära hunden ett trick med hjälp av klicker till nästa torsdag. Podencos är inga hundar som är lätta att dressera precis, men Gaia kan sitt, ligg, räcka vacker tass, vinka och lite sånt där som hon utför lite segt och långsamt varje gång. Det har aldrig varit någon stor glädje inblandat, bara ett segt utförande för att få godiset.

När jag märkte att hon fattade galoppen med klickandet så satte jag mig på knä på golvet och höll klickern bakom ryggen för att hon inte skulle titta speciellt på den. Gaia visste ju att jag hade smaskiga korvbitar så hon satte sig rakt framför mig, och jag funderade på vad jag skulle göra härnäst.
Då blev Gaia lite otålig, hon ville att jag skulle klicka så att hon fick en korvbit, så hon sträckte fram nosen mot mitt ansikte.
Snabbt som ögat klickade jag och hon fick en korvbit.
Hon gjorde om samma sak - klick - korvbit.
Sen satt hon och tittade på mig, prövade att lägga upp en tass på min arm...korv? Nä, jag ville ha en puss så jag klickade inte och korvbiten uteblev.
Då sträckte hon fram nosen och rörde vid mitt ansikte och jag klickade direkt - korvbit.

Sen gick det som på räls, hon pussade och jag klickade och gav korv. Hon kunde knappt sluta så kul tyckte hon att det var.

Sen jobbade jag ett tag för att upprepa samma procedur i ett annat rum för att hon inte skulle förknippa övningen med en speciell plats.
Hon satte sig framför mig och la bedjande en tass på min arm...korv?
Nä, inget klick och ingen korv.
Fem sekunders funderande, sedan sträckte hon fram nosen och gav mig en stor blöt puss. Klick - korv.

Ja, sedan satt det som en smäck, jag blev helt blöt runt munnen av alla pussar som utdelades i en rasande fart.
Jag trodde att jag skulle få jobba med den här hemläxan i timmar och så gick det på några minuter.

Det roligaste av allt är att se hur kul Gaia tycker att det här är, och vilken unik kontakt hon och jag får i o m att vi förstår varandra.

En skyggis går på kurs

I snart ett halvår har jag stått i kö för att gå på klickerkurs på Hundägarskolan i Nora, men det har hela tiden varit för få anmälda så om man ska vara petig har det inte funnits någon kö att stå i.

Men nu skulle det äntligen bli av!
Ja, vad händer då?

Jo, Poppan börjar naturligtvis löpa och en hanhund finns med i gruppen.

Att gå på kurs med Gaia har hitills varit otänkbart för hon låser sig helt i pressade situationer.
En klickerkurs är en pressad situation.
Men sen tänkte jag att varför inte prova? Det enda som kan hända är att det blir tidernas kortaste kurs för vår del.

Sagt och gjort - ikväll deltog jag och Gaia och Gaia var så duktig. Hon knäade runt lite i början med flygplansöronen utfällda och bestämde sig för att platsen och gänget var ok, sen körde vi.

På bilden vilar Gaia ut efter ett träningspass.

Oj, vad jag lärde mig mycket under några få timmar. Vi har två gånger kvar så här gäller det att öva.

Vi fick börja med att klicka våra tvåbenta kurskamrater till att utföra något som var och en fick tänka ut tyst, t ex att stå på ett ben, omfamna en pelare, sätta sig ner på golvet - bara genom att klicka alltså.
Det gick förvånansvärt bra. Poletten ramlade verkligen ner och jag förstod själva idén med klickerträning.

Bloggträff, del 2

I lördags morse satte vi gång på allvar. Lisette kavlar lera och viker ihop till en vacker skål. Alvar Aalto kan slänga sig i väggen!


Karin och Lena koncentrerar sig på att centrera sina lerklumpar på drejskivorna.


Här gäller det att hålla tungan rätt i munnen, det är ett svårt moment det här...


...och så här glad blir Kesu över sin första, alldeles egenhändigt drejade kruka!


Bi undervisar väldigt metodiskt, och får var och en att känna att allt är möjligt.
Hon bjuder generöst på sina bästa knep, och här visar hon oss hur man dekorerar en skål med en engobe-fylld bollspruta.


På lördagskvällen samlas vi på stationen och äter tillsammans. Bi och Bo är också med och Kesu har fått en lamphatt.

Här serveras det shumai, japansk/kinesiska ångkokade små knyten, sk dumplings, ur ångande bambukorgar.
Sedan kalasade vi på färska krabbor och blev så mätta att vi tyvärr inte orkade äta av all den goda Falbygds-ost som Lisette hade tagit med sig.
Men surra orkade vi, så klockan var väl över ett innan alla kom i säng.


På söndagen var vi hur produktiva som helst, nu hade vi verkligen kommit igång.
Här skapar Lisette en otroligt charmig brushane.


Karin koncentrerar sig på en liten kupolask med en groda på locket.


Karins grodask i närbild. Undrar vad som händer om man pussar den lilla krabaten?


Kesu skapar en skål som för tankarna till Pompeji, och inuti skålen väntar en riktig överraskning.
Jag har närbilder, men det vore nästan synd att avslöja vad som döljer sig i botten av skålen.


Själv gör jag lite av varje, bl a en podenco-vas med en massa hundhuvuden längst upp.


Karin gör en skål med ett litet djur som tittar över kanten. Djuret är så avväpnande gulligt sett bakifrån.


Ho ho?

Bloggträff i Striberg

I juni i år skrev jag ett inlägg om stengods vilket väckte ett väldigt intresse, speciellt hos bloggvännerna Kesu och Lisette som verkligen blev intresserade av att gå på kurs här i Striberg hos keramikern och vännen Bi.

Min vän och forna arbetskamrat Karin ville också komma, så i fredags eftermiddag steg alla tre damerna av bussen här i Nora.

Det var verkligen roligt att träffa de två bloggvännerna Kesu och Lisette på riktigt för första gången, och Karin är det alltid lika roligt att träffa igen.

På gruppbilden ovan står från vänster Karin, Kesu och Lena, och sittande syns jag, Bi och Lisette.

Bilden längst upp föreställer Kesus händer när hon drejar.



De tre vännerna inkvarterades på stationen, och Poppan visste inte till sig av lycka och fördelade pussar på löpande band.
Gaia var lite mer avvaktande såklart, men nosade med sträckt hals först på Kesu...


...sedan på Lisette...


...och med Karin var det bara ett tryggt och kärt återseende.

Kl 18 var det genomgång av olika tekniker i Bis keramikverkstad, och sedan blev det middag uppe på stationen.
Det pratades och surrades ända till sent på natten och stämningen var verkligen på topp.

För mig var det verkligen hur roligt som helst att ha dem här.


På lördagmorgonen hade Gaias hämningar nästan släppt helt och hon delade villigt kökssoffa med Kesu under frukosten.
På bilden ser det ut som Kesu får en uppenbarelse, men det är köksklockan som pockar på uppmärksamhet.
Dags att börja kursen.
Fortsättning följer.