Tillbaka från Kina

Två småpojkar på floden Li, Xingping i provinsen Guangxi

I förrgår kväll kom jag hem till stationen igen efter att ha tågluffat i Kina två veckor tillsammans med kollegan Karin och vår gemensamme kinesiske vän Shu.
Det har varit en fantastisk resa, och tack vare Shu har vi fått se så många olika sidor av Kina som är få förunnat på så kort tid.

Karin och jag hade planerat att vi alla tre skulle delta i 31st World Wide Sketch Crawl som gick av stapeln den 16 april, men av olika anledningar bidde det tyvärr ingenting av med det. Ibland planerar man mer än man mäktar med.

Jag drog på mig en influensa under resans gång, så just nu slurpar jag receptbelagd morfinhostmedicin och känner mig allmänt utslagen och lite dimmig.
När jag har piggat på mig lite, och den läbbiga bronkithostan har gett med sig, så kommer jag att lägga ut lite resebilder och även försöka läsa ikapp hos bloggvännerna så klart.
Tills dess så får ni allihop ha en trevlig Valborg!

Min rygga färdigpackad inför resan hem i onsdags, Qianmen, Beijing

Ett rese-kamerastativ

Jag fick ett suveränt tips för en tid sedan av proffsfilmaren Bertil som bor i Nora. Han berättade hur man med enkla medel kan skapa ett resestativ till kameran, genom att helt enkelt sy en tygpåse och fylla med torra ärtor (eller ngt liknande).
Sen är det bara att placera kameran på påsen, rikta in den och filma/plåta.
Jag tyckte tipset lät jättebra, så nu har jag sytt upp några ärtpåsar...

...och testat. Det funkar hur bra som helst, man kan rikta kameran som man vill. Jag vet inte hur många ggr jag har rest utan stativ och pallat upp kameran med små stenar, kottar eller anteckningsblock för att rikta upp den.

Mina textila stativ är lite rymliga, så jag har provat att vika dem dubbelt och sedan sätta kameran på påsen. Funkar perfekt :-)

Stativen blev 17 x 20 cm och fylldes med 200 g torra ärtor.

Fint i hallen

Nu har blogger fått fnatt, nu har jag fått tillbaka den gamla redigeraren hux flux.
Har kollat i inställningar, och den nya är förprickad. Ja ja, det gäller att komma ihåg hur jag gjorde när jag måste använda den gamla.

Hur som helst - så här fint har vi fått det i hallen.
I vintras när vi hade bloggträff på stationen hade Lisette tänkt sig att släpa den här tunga gamla väggtelefonen på tåget för att ge oss. Som tur var så avstod hon från det, den väger bly.
Nu när vi var nere och hälsade på i helgen hämtade vi upp presenten, och igår kväll kom den upp på väggen bredvid biljettluckan.
Det blev lite mejlande innan den kom på plats, för veven låg gömd inuti så Håkan skruvade isär den och så blev den komplett.
Vi har putsat den så den blänker och den gör sig så himla bra bredvid biljettluckan.
Enligt Gösta har den suttit i en banvaktsstuga på en privat järnvägslinje mellan Stenstorp och Hjo.
Bara en sån sak.

Påminner den inte om någon?

En far anropar sin son...

Och så här bra mår de hårt beskurna chiliplantorna som jag drog upp från frön förra vintern. Frön som jag hade fått från chiligurun Mian.

En ny favorit - Adele

Håkans favorit:

Fågelhelg

Vi har som  tradition sedan några år tillbaka att åka ner och titta på trandansen vid Hornborgasjön tillsammans med vännerna Claes och Kerstin från Hova.

Det är verkligen ett utmärkt sätt att känna in våren.

Vännerna Eva och Diana trängde ihop sig med sina fem hundar och hängde också med i en lätt immig bil.

I lördags fanns det 14 400 tranor på plats, för att inte tala om alla sångsvanar, änder och gäss. Det kacklades och det snattrades.

I år liksom förra året blev vi personligt guidade av Mian och Jan, och det kan jag tala om är en lyx. De vet det mesta om tranor och så får man kika i deras tubkikare vilket är en höjdare, man kommer så nära så att det till och med går att urskilja vilken färg tranorna har på pupillerna.
I år upptäckte vi flera unga tranor som inte hade fått den karakteristiska teckningen på huvudet ännu, de såg bara lite "smutsiga" ut på huvudet.
För varje gång lär vi oss något nytt.

Efter trandansen tog Mian och Jan med oss till deras fågelmatning ute i skogen där de har som specialitet att handmata småfåglar, mest talltitor och svartmesar.
Tvärt emot vad jag trodde så kunde vi kliva in hela gänget i gläntan, och vi behövde inte ens vara tysta.

Mian gick omkring och visslade på hennes och Jans små kamrater och vi fick nötter att hålla i händerna.
Så här års har pippisarna annat för sig än att hamstra mat, det ska vänslas och det ska byggas bo, men efter sisådär en kvart så började det i alla fall schvurra av lätta vingslag bland träden och på bilden står jag och Claes och håller hoppfullt ut händerna.
Håkan, som tog bilden, lyckades få med den lilla talltitan med nöt i munnen som sitter på min hand.

Det är svårt att beskriva känslan som fyllde mig när jag hörde vingslagen och kände de små fossingarna på handen. Eller...egentligen är det lätt. Det finns bara ett ord. Lycka.

Efter denna magiska upplevelse blev vi, liksom förra året, bjudna på lunch hos bloggvännen Lisette och hennes Gösta.

De bor i en gammal byskola mitt i det vackra västgötska kulturlandskapet. Här är det vackert både inne och ute.

Lisette och Gösta hade bullat upp med en underbart god soppa och hembakat bröd. Det kändes varmt på alla plan.

På fotot ovan ser det ut som det är årsmöte i DRSK( De Rutiga Skjortornas Klubb), jag hade också rutig skjorta ;-)
Håkan och jag fick med oss en jättefin present som jag ska visa vid ett senare tillfälle då den har monterats bredvid biljettluckan på stationen.

Sen var det dags för färd mot Hova och ytterligare en härlig måltid hos Claes och Kerstin på kvällen.

På söndagen gick vi bort och kikade på Claes nyinköpta verkstad som ursprungligen är ett gammalt hönseri. Claes kallar sin nya verkstad för Ateljén och Kerstin kallar den Claes Dagis.

Hit ska Napoleon (Svenska Voffsårkesterns turnébil) få komma senare i vår, han vet ännu inte vilken tur han har.

Poppan tycker att Claes Peugeot 301 från 1935 kommer att få fint sällskap snart.

Här står Poppan och Kerstin och spanar på svartmesar, eller det är egentligen bara Kerstin som gör det. Poppan spanar efter katter. Så klart.

När vi kommer hem till snöiga Striberg igen på söndagkvällen är vi bjudna ner till Bi och Bo för att fira min födelsedag, vilket sker i keramikverkstaden.
Där blir vi bjudna på champagne och lite tilltugg av Bosse, medan Bi sätter sig och drejar blomkrukor åt mig. Jag får bestämma precis hur jag vill ha dom, men jag vill ha likadana som Bi har själv. De är de finaste blomkrukor jag vet.

Att se Bi dreja är lika roligt varje gång.

Tre stora vackra krukor i olika höjd blev det, med fat till. Faten ska få små fötter, när de torkat lite, så att krukorna inte står direkt på fönsterbrädet, och det lilla avståndet från bräda till kruka och fat gör jättemycket för synintrycket.
Krukorna blir vackert terracottafärgade när de bränns.

Vilken helg!