Inte undra på att de krockade!

Sett i dagens NA. Så fel det kan bli...igen.

Men vad äre för nåt?

Idag stog jag och pratade med Eva i telefon, när jag plötsligt fick syn på något konstigt på vägen utanför stationen.
Det såg ut som en liten kanin, men inte en rörelse kunde förnimmas.
Jag började tro att det var något skräp som hade blåst dit, ställt sig på högkant, och lurade ögat.
Så kom det en bil, jag skärpte blicken och såg att "kaninen" hukade...och att det var en fågel. Men vad för slags fågel?

Den var stor som en kråka, men definitivt ingen kråkfågel.
Jag bad Eva vänta i telefonen, la ifrån mig luren och förvandlade mig till Kapten Zoom och fotograferade fågeln genom fönstret.
Nämen - det var en gröngölingsunge! Titta, de gröna fjädrarna har precis börjat växa ut och ersätta bebisfjunet ;)


Man kan t o m förnimma det blivande röda bakhuvudet.
Jag har aldrig sett en gröngölingsunge förut, så det kändes säreget och stort.


Det har varit vernissage för Ljusstråks samlingsutställning på Bryggeriet här i Nora, och i lördags skar jag och Eva passepartouter till hennes fotoutställning som hon ska ha här hos oss i Striberg/Ringshyttan.


Idag på eftermiddagen så stressade jag av genom att vandra med Gaia i skogen. Det finns inga mängder av kantareller i skogarna bakom stationen, men det räckte till middagen i kväll.





Idag är det mammas födelsedag och hon finns inte längre. Det känns väldigt konstigt.

Så fel det kan bli.

Sett i NA i dag.

Bi öppnar brännugnen...

Det är alltid lika spännande när Bi, min vän keramikern, öppnar en ugn där jag har med några alster.

Bi tycker alltid att jag har sån tur med glasyrerna, och det måste jag hålla med om.
Grodurnan i två glasyrer som jag bara trodde skulle bli allmänt lustig blev riktigt fräck.


Vad förvarar man nu i en sån urna undrar jag, och säkert ni också?
Kanske tre grodlår, en gråsugga, två loskor och några hårstrån...?
Sen botar man vad som helst vid nästa fullmåne.


En mer seriös urna är gravurnan som jag har gjort på beställning av bloggvännen Mira, som förlorade sin älskade hund Hassel förra året.

Sveriges godaste getost

...tillverkas av den här mannen, Lillängens Gårdsmejeri i Värmland.

Håkan och jag for på Larsmäss i Järnboås bara för att vi vet att han brukar ha ett oststånd där varje år.
Jodå, han stod där i år också, gudskelov. Jag hade blivit sååå besviken om vi hade fått gå tomhänta därifrån, och med tomhänt menar jag utan ost.


Titta bara så många sorter, den ena godare än den andra.
Jag stoppade upp hela kön för jag ville smaka en bit på varje för att kunna bestämma mig.
Vit Caprin är ett måste, så den blev det en rejäl bit av.
Sedan blev det en kittost, Linus...helt ljuvlig. Sååå många smaker i munnen efter den lilla provbiten.


Med i påsen åkte även en stor bit av den här underbara Blå Get av Roquefortkaraktär.

I kväll blir det ostbricka på stationen, det är då ett som är säkert!


När vi ändå var i Järnboås passade vi på att svänga förbi hyttan som Ernst håller på med i år. Vi var inte de enda som hade kommit på den idéen, på den smala grusvägen krypkörde bilar fram och tillbaka på ettans växel.
Hyttan lång närmare vägen än man får en uppfattning om på teve. Tyvärr klantade jag mig och tog ingen bild som visar det...ja ja.

Vem är det som står i vårt kök?

Vid första anblicken kan man kanske tro att det är en utomjording men det är en tvättäkta Podenco Canario vid namn Django.
I lördags fick vi besök av Kiddo, Tomas och två av deras fyra hittehundar.
Jag har verkligen sett fram emot att få träffa nytillskottet Django, en maffig podencokille från Kanarieöarna som Kiddo räddade från avlivning förra året.

Om Kiddos engagemang och resa till Bremen för att hämta hem honom har jag skrivit om här...och här.


Django är inte en kille som riskerar att växa fast någonstans, det är snabba ryck som gäller. När han hade härlett doften till ostpajen så var han tvungen att kasta sig ut till de andra i trädgården - här gäller det att inte missa någonting.



När Kiddo lyfter upp honom vågar Gaia sig äntligen fram för att ta sig en sniff...jo, det är en hund.


Django är nog en av de häftigaste hundar jag någonsin har sett. Han är som en balettdansör, gracil och full av styrka på samma gång - en fröjd för ögat.


Jag snor helt fräckt tre bilder från Kiddo och lägger ut :)
Tomas i förgrunden och jag och Django på kökstrappan.


Här får jag en puss av Thule under övervakning av Gaia.


Poppan blir lite sotis - det här är faktiskt min matte!

Tagga ner, menar Django som tycker att Poppan kan behålla sin gamla matte. Han har en egen som kan cykla med fyra hundar samtidigt, så Poppan ska inte inbilla sig nåt.

Här kommer en liten videosnutt när Django och Thule letar möss, verkliga eller inbillade, bland vintergrönan.