Bildgåta: vad blev det för mat?

Kan ni gissa vad vi åt ikväll? Bilden ovan är en detaljbild av kvällens måltid.

Vi köpte maten i Örebro, efter att noga ha vägt den och jämfört med kamraterna i kyldisken.

Den var rent gudomlig :)


Tidigare idag besökte vi bildelsmässan i Örebro. Jag letade lyktinsatser till pickisen men hittade inga, däremot förstod Håkan och jag att vi har blivit halvkändisar i och med artikeln i tidningen Land. Folk kände igen oss, kom och slog sig i slang, erbjöd oss att köpa gamla peugeoter och det ena med det andra.
En lite märklig känsla.

Jag hittade en gammal originalpapperspåse från Lysekil, och blev helt förälskad.
Det är dessutom min favorit-smörgåskaviar, och tjugo spänn...vad är det?
Nu ångrar jag att jag inte köpte allihop.

Gaias tur

Gaia har av förklarliga skäl levt ett undanskymt liv här på bloggen.

Hon är skygg av naturen, och har blivit modigare och modigare i kontakten med människor, men med kameror så har utvecklingen gått rakt åt det motsatta hållet.

De första åren fick jag fotografera henne, men ju säkrare och tryggare hon blev i sin nya tillvaro här i Sverige, ju tydligare satte hon gränser.

Sån't kan jag verkligen respektera. Gaia har integritet.

Jag lägger ut två gamla bilder på Gaia, från den tiden hon inte brydde sig om kameran, det var så mycket annat att hålla reda på antagligen.

När jag trodde att jag skulle hämta hem en riktig fulsnygg gatukorsning från Spanien, så gissa om jag blev förvånad när jag mötte den här skönheten!

När Gaia var ny hos oss så visste hon inte riktigt var hon hade Håkan. Hon var så förtjust i honom, men samtidigt lite skraj - som hon var och är för alla män.

När Håkan och hon hade varit ifrån varandra för en dag eller så, så upptäckte vi att hon reagerade på ett särskilt sätt.
Hon blev så glad när de möttes igen, men samtidigt skärrad - ja, hennes psykiska tillstånd kunde sammanfattas i orden "skräckblandad förtjusning" . Var dessa betingelser de rätta, ja då skrattade hon och drog upp hela överläppen och blottade tandraderna.

Första gången det hände ryggade både Håkan och jag tillbaka, vi trodde att hon hade rabies he he ;)

Sen upprepades beteendet och vi började säga kommandot "skratta" och belöna henne med massor av beröm vid varje tillfälle.

Gaia är skärpt, så det där fattade hon snabbt, men skrattet satt långt inne eftersom det var så förknippat med själva sinnestillståndet.

Så fort vi pejlar av att det är rätt läge så får vi Gaia att skratta, och Håkan och jag skrattar ännu mer. Hon ser helgalen ut.
Ju mer vi skrattar ju mer triggad blir hon, så vi får se skrattet oftare och oftare...och längre och längre.

Märkligt nog lyckades Håkan fånga lite av skrattet på bild en gång. Helt otroligt, med tanke på hur mycket hon avskyr kameror och vilken tillit som behövs för skrattet.


Här står hon i burspråket i Stockholm och spanar efter hundkompisar.


Och här har Håkan lyckats få skrattet på bild. En blixtbild och en utan. Inte världens bästa kvalitet men så roliga!


Om det är någon som vill läsa mer om hur Gaia och Poppan hamnade hos oss, så kan ni läsa här.

Det är inte bara människorbarn som gillar vattenpölar...

Jag fick den här lilla videosnutten i kväll från bloggvännen Lisette.
Jag norpar den helt fräckt och lägger ut den på bloggen, för det här vill man ju att alla ska få se :)

Blir man glad eller...?

Teddybjörnarnas picknick

Helen, som ofta skriver så finurliga kommentarer på min blogg, hade ett inlägg om att det var Teddybjörnens dag igår.

Ujujuj, jag blir alldeles illamående när jag tänker på min stackars solblekta hallonröda nalle som jag svek så grovt när jag var i den åldern då en del människor vill lägga en dimridå bakåt i sina liv.

Jag älskade min hallonröda nalle när jag var liten, den var med mig jämt. Ibland fick vi besök av en barnfamilj som hade en pojke som vid varje besök vred huv'et av min nalle.
Varje gång försökte jag gömma nallen, och varje gång letade pojken upp den som en blodhund...och vred nacken av den.

Min mamma sydde fast huv'et varje gång, så nallen blev rätt stelnackad med tiden.

I ungdomsåren i Stockholm lärde jag känna en fransman som samlade på grejer, milt uttryckt. Han var samlare helt enkelt.
Han samlade, och samlar fortfarande, på allt.

Gick jag förbi en container på den tiden och ropade hans namn, mest på skoj, så dök han upp ur containern fyra ggr av fem.

Bl a samlade han på nallar, och han fick kraftigt begär efter just min nalle så fort han fick syn på den.

Sedan följde några år av övertalningsförsök. Han ville byta till sig nallen, jag ville inte skiljas från den.

Ja, sen måste han ha presenterat något begärligt för mig, för jag kapitulerade..och bytte.

Sen började mitt privata helvete, jag drabbades av samvetsförbråelser. Hade svårt att sova på nätterna. Blev skuldtyngd.

Varje gång jag träffade Patrice frågade jag hur Nallen mådde och om jag ev kunde få byta tillbaka den.
Han svarade varje gång lika undvikande och svävande.

Till slut stod jag inte ut, jag var en usel människa som hade svikit min lilla kompis å det grövsta, jag ställde Patrice mot väggen och krävde umgängesrätt.

Då först fick jag veta Nallens hemska öde. Patrice hade satt ett sådant värde vid min Nalle så han hade lagt den i en plastpåse och satt den i kylskåpet.
Där hade Nallen möglat...och döden dött.

Jag hade svårt att få ur mig ett vettigt ord när jag fick veta, det var fullständigt HEMSKT!

Än idag har jag svårt att tänka på min Nalle och vad jag har gjort.

Det känns likvärdigt med att sälja pälstjejerna till djurförsök.

Här får ni ett smakprov ur texten till sången ovan, "The Teddy Bears' Picnic", skriven av John Walter Bratton 1907.

If you go down to the woods today
You'd better not go alone.
It's lovely down in the woods today
But safer to stay at home.

For ev'ry bear that ever there was
Will gather there for certain, because
Today's the day the teddy bears have their picnic.


Jag är övertygad om att det är en samling härskna nallar som konspirerar om att hämnas sina tidigare trolösa ägare, såna som undertecknad.
Den 27 oktober varje år får jag passa mig för att gå i skogen ensam.

Tobago

Jag städade datorn häromdagen, nja...började i alla fall, och så hittade jag en gammal skiss från Tobago som jag tecknade i 20-årsåldern.

Jag gav mig iväg på en resa till Vera Cruz i Mexico, men kom aldrig fram.
Jag fastnade på Tobago i Västindien, och sedan kom jag inte längre, jag blev kvar... länge.

Jag minns att jag reste med bara en ryggsäck, ingen kamera eftersom det kändes fel, så jag har inga foton alls bevarade från resan. Den här skissen på en dragspelsmusicerande ung man är en av de få bilder jag har som minne.

I Port of Spain på Trinidad köpte jag en liten ekorrunge av några försäljare som hade satt på den halsband med kedja, vilket var en sorglig syn.
Den blev mitt ressällskap och var en fascinerande bekantskap, Linda fick den heta utan att jag visste något om könet
Den slapp sin kedja och bodde i mina bröstfickor på den jeans-skjorta jag bar nästan dagligen.
Bara den yviga svansen stack upp ur fickan, den sov nästan konstant så liten den var.
När den kissade och bajsade ( små torra kulor ) så rumstrerade den om lite och flyttade över till andra bröstfickan som var ren och torr.
Varje kväll tvättade jag upp skjortan.
Någonstans i alla flyttkartonger som fortfarande står ouppackade på stationen finns fler teckningar från Karibien, både på ö-bor, ekorren Linda och en massa valpar som jag hittade övergivna och matade med nappflaska.

Frågan är bara i vilken kartong?

Saker på c

Jag har blivit utmanad av bloggvännen Ullrika .
Jag är sällan pigg på sånt här, men bara för att det är Ullis så hoppar jag självklart på tåget.
Egentligen ska man vidarebefordra utmaningen, men det hoppar jag över och hoppas att jag inte får en tegelsten i huv'et bara för det.
Det är bara att sätta igång för alla som känner sig manade!

Regler:
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Kopiera detta till din blogg, utmana ungefär 5 personer och berätta det för dem.
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger!

1. Vad heter du: Christina
2. Ett ord på fyra bokstäver: Cello
3. Flicknamn: Cristel
4. Pojknamn: Christian
5. Yrke: Chaufför - puhu, det stod helt stilla ett tag.
6. Färg: Caput mortum - tack gode gud för att jag målar, piiuuhhh!
7. Klädesplagg: Cardigan
8. Mat: Canneloni
9. Sak i badrummet: Citrontvål - det måste väl för sjutton finnas?
10. Plats/stad: Cahors i Frankrike - där görs goda viner och de har dessutom en snygg gammal bro.
11. En orsak att vara sen: Caca - "faire caca" innebär att göra "det stora" på franskt bebisspråk ;)
12. Något man skriker: Clas Ohlson, visa mig till närmsta Clas Ohlson!!! - är man nörd så är man.
13. Film: Casablanca - en av mina favoritfilmer. Dialogen kan jag nästan utantill he he.
14. Något man dricker: Capten Morgan - mörk rom från Jamaica, vanebildande.
15. Band: Creedence Clearwater Revival - såklart :)
16. Djur: Cikada
17. Gatunamn: Cajsa Wargs gränd - lite fusk, tog hjälp av Örebrokatalogen.
18. Bil: Cadillac
19. Sång: "Cinderella Rockefella" med Esther & Abi Ofarim - är det någon som minns dom? Låten var den första som dök upp, ingen favorit direkt.

Nu startar vi...

Tack alla som lämnat kommentarer till inlägget nedan! Jag har fnissat hela dagen...och lärt mig en hel del om färskost.

Nu sätter vi igång tillverkningen.
Vi behöver fler termosar, så om någon har en över så tar vi ödmjukt emot den!

Klicka på bilden.

Västerbottenost i termos per automatik?

Något besynnerligt hände i min termos under bilhämtarresan till Burträsk.

Innan vi åkte från Striberg fyllde jag en stor termos med kaffe och en liten med varm mjölk.

Väl hemma igen skulle jag rengöra termosarna, och blev så förvånad när det bara kom vatten ur mjölktermosen.
Kikade i termos-mynningen och upptäckte en stor vit propp. Skakade och ut kom en stor klump som vid noggrannare undersökning visade sig vara färskost av prima kvalitet.
Vattnet var vassla och kvar var en jättesmarrig ostklump som jag och pälstjejerna delade på.

Men hur gick det här till?

Blir mjölk till ost per automatik om man passerar Burträsk?

Första delmålet.

Igår kväll lyckades vi få av det ruttna hemmabygget på flaket, och forsla iväg det till tippen.
Det var betydligt tyngre än vad vi hade trott, men vi fick hjälp av grannen Bosse. Av kom det!

Första delmålet avklarat.

Precis när vi var klara kom Eva H-höjden puttrande med sina tre hundar, för att äta middag och sova över.
Eva och jag har precis samma smak, så hon blev eld och lågor över pickisen och synade den från alla håll.

Jag förstår att det är många som inte fattar vitsen med en sån här bil.
Ingela t ex skrev så här i en kommentar till förra inlägget:

"Kan inte påstå att jag förstår hur nån vill ha en sån bil, över huvud taget att ha en bil till nåt annat än att transportera sig själv och tillbehören med..."

Jag kan förstå den inställningen, men jag måste slå ett slag för Napoleons fördelar.
Det är alltså pickisen som numera heter Napoleon efter en tidigare ägare i Västerbotten.

Napoleon får lasta 825 kg vilket inte är lite det! Det gör honom till en formidabel bruksbil...om vi lyckas få fart på honom vill säga.

I morse plåtade vi Napoleon med Evas hundar på flaket, så så här ser han ut utan camper.

Några bilder från Frankrike, från tiden det begav sig, där ni kan se hur pickisen ser ut med ställning och kapell.

Tokresa, epilog

Kl 7 på morgonen öppnade frukostbufféen på Scandic i Ö-vik, och när jag träffade Claes i foajén så hade han redan varit ute och varmkört bilen, skrapat is från rutor, hittat lite cementblock som ytterligare barlast och kollat läget rent allmänt.
Själv kunde jag knappt öppna ögonen och fumlade efter kaffet med darriga händer.

Efter nattens lite elaka drömmar så tedde söndagsmorgonen sig ljus. Fossilen på släpet såg plötsligt vacker ut, och jag skrev ett litet hej på vindrutan. Kände mig lite småförälskad igen. Fossilen var i prima skick - om man tittade lite noggrant. Inte mycket rost där det var känsligt, faktiskt väldigt bra helt enkelt.

Ställde upp Claes för fotografering i gryningen innan vi startade färden söderut.
Claes - min hjälte!


Solen gick upp över ett frostnupet landskap och strax söder om Ö-vik kom vi in i en dimbank, alla fyra däcken på bilen tappade plötsligt fästet och trailern med fossilbilen började dessutom vobbla.
Vi hade inte kört ihjäl oss i den farten Claes höll, men vi hade voltat med alltihop.
Jag tror vi höll var sitt äpple i handen, och mitt hjärta stannade nästan.
Claes såg outgrundlig ut och sa med lugn och allvarlig röst:

- Håll i dig nu Christina!

Vi gled...och gled och släpet vobblade...

Claes saktade farten men vi var på väg mot ett lågt vägräcke ,sedan en slänt. med hela ekipaget,
Sen tog isfläcken överraskande slut, däcken fick fäste igen och Claes lyckades hålla oss kvar på vägen.

Efter det så kände vi oss lite bättre till mods, faktiskt.

Claes är inte bara en skicklig bilförare, han är terapeut också.

Vi tillryggalade mil efter mil, och Claes la upp ett litet arbetsschema för mig.
Arbetet med bilen som gungade och vobblade på trailern skulle jag ta i etapper. Först lossa hjulen, sedan kolla om motorn gick runt.
Gjorde den inte det så skulle jag hälla dieselolja i vissa motorutrymmen och låta stå i några månader, sedan gunga bilen fram och tillbaka. Allt uttalat med en lugnande röst.

Ja, ni fattar - så där höll han på! Jag började långsamt tro att bilen som jag såg gunga i backspegeln kunde bli brukbar igen.

Etapper, en sak i taget, små korta delmål...

När vi kom till Höga-kustenbron var jag på topphumör, och vi stannade igen och lassade på stenar från brobygget. Vi fick ihop några rejäla saker och kunde öka marchfarten till nästan 80 km/tim.




Här langar Claes på stenar som har blivit över från brobygget.


Ser ni gräsklipparmotorn till vänster?





Äntligen hemma!

På en skogsåker i Västerbotten

På adressen i Burträsk finns varken säljare eller bil, däremot säljarens stackars son.
Sonen ber oss följa efter och tar med oss på en färd långt ut i skogen, ut i ingenting.
Där, på en oländig åkerteg, står min bil sorgset fastfrusen i marken och med låsta fastrostade hjul.

Sonen har försökt dra loss den på förmiddagen men inte lyckats. Den går inte att rubba.
Medan mörkret faller liksom temperaturen stirrar vi på scenen framför oss.
Vi hade räknat med att komma ner en bit i Sverige innan vi övernattade, men inser att det här kommer att ta tid.

Claes kopplar bort trailern från sin bil, kör ner på åkern och lyckas till slut dra loss pickisen varvid hans bil plötsligt börjar koka.
Det bolmar om motorhuven och vatten skvätter och pyser och det ser ut som rena vulkanutbrottet.
Just där och då känns Striberg väldigt avlägset, och jag ångrar hela tokresan.

Jag vågar knappt titta på Claes, men jag ser ju hur sammanbiten han ser ut.
Hur har jag kunnat dra in honom i den här soppan?
Claes tror att topplockspackningen eventuellt har gått. Det känns som om vi kommer att bli kvar i Burträsk länge.
Jag hoppar omkring och försöker vara behjälplig men känner mig helt onyttig.
Vi väntar en stund, fyller på vatten, som försvinner direkt. Fyller på mer vatten...som också försvinner. Tredje ggn stannar det kvar och Claes startar bilen, kopplar på trailern och kör ner till pickisen.

Uthyrningsfirman hittade ingen vev till trailern, så där står vi och försöker vinscha upp en tung bil med en skiftnyckel.
Nja, vi och vi!!! Killarna vevar medan jag åtar mig den tunga uppgiften att hålla i pickisens ratt så att den hamnar rätt på släpet.

Efter mycket om och men har vi slutligen fått upp pickisen, som jag känner att jag inte vill ha längre. Den har förlorat sin charm helt och hållet.
Vad har jag gjort?
Hur ska jag någonsin få ordning på ett sådant här vrak till bil?

Claes tar sats för att komma över alla ställen där hela ekipaget kan köra fast på åkern så att vi kommer ut på skogsvägen i alla fall.

Vi styr mot Burträsk igen, och stannar vid macken.
Fyller luft i däcken och kollar kylarvätskan. Vattnet är kvar.


Sen kör vi den 10 mil långa vägen till Umeå. Den är mörk och ödslig. Vi möter nästan inte en enda bil.
Släpet är baktungt och börjar vobbla. Det känns sjösjukt och väldigt obehagligt och vi kan inte köra fortare än 60 km/tim.
Vi skulle behöva lägga på barlast där fram men vågar inte stanna för risken att bli stående i mörkret.

När vi kommer till Umeå stannar vi och letar barlast. Medan jag går på toa har Claes hittat ett gammalt däck, en kasserad gräsklipparmotor och lite annat plock som han pular in under bilen längst fram på släpet.

När vi kör vidare kommer vi upp i en toppfart på 65-70 km/tim.
Medan Claes kör skämtar vi om vad jag ska säga när jag ska försöka få den här gamla bilen påregistrerad igen (nu pratar vi verkligen framtid).
Den tidigare ägaren heter Napoleon i förnamn och säljaren i sin tur är namne med en mycket känd mördare.
Detta ska jag tala om när jag ska bevisa att bilen är min.
Undrar vad jag kommer att få till svar?

Vid tiotiden på kvällen ger vi upp och tar in på Scandic i Ö-vik.


På natten drömmer jag om mitt bilvrak.

Tokresa, prolog

Nu har jag lugnat ner mig, sovit ut och hämtat lite krafter så nu kan jag berätta om tokresan till Burträsk.
Vännen Claes hade på ett tidigt stadium erbjudit sig att köra biltrailern för att hämta hem renoveringsobjektet där uppe i norr.
Denna fantastiska man kom på fredagkvällen direkt från jobbet i Västergötland, knoppade och så startade vi på lördagsmorgonen kl 05:45 från Striberg.

För mig som är van vid skyltar från södra delen av Sverige så såg det oerhört exotiskt ut när vägskyltar som angav kilometeravståndet till Haparanda började dyka upp.


Jag satt och joddlade av förtjusning under uppresan.
Tänk att få se Höga kusten - bron i verkligheten, åh så vackert, och köra över den brumm brumm...


Vi körde non-stop, så det var inte tal om att stanna och plåta snygga vyer. Det gällde att hänga med kameran i bilfönstret, klick klick.
Jag vet inte hur många suddiga bilder av björktoppar jag har från den här resan.
Solen gassade och landskapet var bedövande vackert!


Efter en oändlighet närmade vi oss så Burträsk framåt seneftermiddagen.
Jag hade fått en adress inne i samhället så jag ringde säljaren för att tala om att vi snart var där.
Knaster knaster....hallå?
Då visade det sig att säljaren inte alls befann sig i Burträsk som han hade sagt, utan i Luleå på jobb.

En riktig cliffhanger eller hur?
Och så undrar man om det är bär eller gravmark som köpes...

Striberg - Burträsk, tur o retur

Äntligen hemma igen efter en bilhämtar-resa som inte blev som vi hade tänkt oss riktigt, t o r Burträsk, Västerbotten.
Aldrig att jag skulle vilja göra om det, men det var en upplevelse - så mycket kan jag säga.
Jag är helt färdig, för att inte tala om vad vännen Claes ska vara vid det här laget! Det var han som körde hela resan eftersom han har lastbilskörkort vilket krävs vid såna här transporter.
Vi startade kl 05.45 igår morse från Striberg och så här såg det ut vid macken i Burträsk i går kväll.

Jag kommer att ligga lågt med att både blogga och surfa några dagar, det känns som om vi skulle behöva en veckas semester efter de här strapatserna.

Kisse och styckat lamm

Fördelen med att bo på landet är bland annat möjligheten att köpa närproducerad mat. Vi köper lantägg från byhöns som lever som höns ska, och idag fick jag köpa ett helt styckat lamm. Ett lamm som har gått och betat här i byn.
Jag har stått på kölista i två år, men i år blev det bingo och jag fick mitt lamm.
När jag skulle hämta det så kom kaffehurran fram, det hamnade en kisse i knät och jag blev sittande länge i det trevliga köket med vedspis som knastrade och skänkte den där värmen som bara kommer från vedeldat.


Sen blev det knepigt när jag väl stod och skulle paketera 18 kilo lamm för frysen. Det här lammet var styckat på ett för mig helt främmande sätt, finstyckat i små bitar. När jag köpt förut så har jag varit med under styckningen, och vetat vad som var vad.
Nu stod jag plötsligt och tittade på en massa bitar som jag inte hade en aning om vad det var för något?
Rygg?
Kan dessa bitar vara bogbladssteken?
Vad är det här? Hals?



Jag åkte bort till lammuppfödaren för att fråga, men hon var inte hemma på seneftermiddagen, så nu har Håkan och jag langat in allt i frysen i alla fall.
Jag önskar att jag var bättre på sånt här.

Men en himmelsk måltid hade vi i kväll.
Egen mandelpotatis, två dubbla lammkotletter var och trattis-sås. Hå hå ja ja, vad livet kan vara gott ibland!

Är det förresten någon bland läsarna som kan det här med styckning?

Svenska Voffsårkestern

Ni som har följt med här på bloggen fattar direkt vad Svenska Voffsårkestern står för.

Nähä?

Alltså, det startade i någon kommentatortråd, jag minns inte i vilken,men sedan har det hela utvecklats lite då och då.
Det är meningen att vi ska turnera med våra hundar i ett stort musikevent och bli lika rika som Madonna.
Stjärnorna är naturligtvis Poppan och Gaia, men grekiska primadonnan Aileén är dragplåstret.

Det vi har hittills är ett gäng sjungande hundar och en sågspelande musiker.
Själva ska hundarna traktera theremin medelst glada svansviftningar, och idag har det tillkommit en doakör i form av några burka-girls.

Petra, matte till skönsjungande Aileén, kommenterar så här:

Något vi kanske måste jobba på för vi måste nog även införskaffa turnébuss. Tror att våffsorkestern föredrar egen buss än flyg o tåg. Finns det någon rymlig Peugeotbuss?

Turnébuss är nära på fixad. I helgen hämtas denna bil hem från Burträsk.
Kan det bli mer perfekt? Den är som gjord för turnéliv!


Det var en hel del hundar som anmälde sitt intresse förra gången turnéen var på tapeten. Nu är det audition!

Problemet löst!

Hur gör jag för att undvika de jämrans älgflugorna när jag plockar trattisar?
Jo, jag bär burka förstås!


Här har jag fått med mig Bi, även hon iklädd burka.

Trattkantarellsoppa

Det var åratal sedan jag gjorde trattis-soppa så jag googlade lite och komponerade min egen soppa i kväll.
Den blev väldigt god, men nästa gång ska jag tillsätta dubbla mängden sherry tror jag.

1 liter hackade trattisar
1 1/2 finhackad scharlottenlök
1 msk smör
3 msk vetemjöl
1 tsk tomatpuré
8 dl hönsbuljong
2,5 dl mellangrädde
2-4 msk torr sherry
lite cayennepeppar
lite svartpeppar
salt
gräslök

Jag grovhackade svampen, la den i en het panna och lät den vätska ur.
Tillsatte 1 msk smör och den finhackade löken och lät fräsa ihop.
Strödde över mjölet, rörde ner tomatpurén och tillsatte buljongen och grädden under vispning.
Tillsatte salt, cayennepeppar och tog några tag med svartpepparkvarnen.

Jag lät alltihop sjuda utan lock i ca 10 minuter.
Tillsatte sherryn på sluttampen och serverade med hackad gräslök och till det ett grovt rågbröd.

Det hela var värt några bett av de jämrans älgflugorna!

Jag hatar de jämrans...

...älgflugorna!

Idag gav jag mig ut och plockade trattisar en sista gång innan älgjakten startar, sen riskerar man ju att förlora huv'et.

Jag fick ihop rejält med svamp, men priset var högt.

När jag kom hem så kliade det i håret, ja - i hela kroppen.
Det kändes som om jag hade älgflugor överallt.
En tog jag bakom örat, men den hann bita först.

De är så jämrans äckliga, älgflugorna. Sega och urstarka. Det är nästan omöjligt att klämma ihjäl en älgfluga med fingrarna, de studsar upp igen pigga och hungriga. Ena riktiga pitbullflugor är de.

Som tur är så var det bybastu i kväll, så jag har tvagat mig, Bi har kammat igenom håret och klippt det. Det borde inte sitta en enda fluga kvar...hmmm?

Någon som har något snällt att säga om krypen?

Inspirerad av Monet

När jag läste det här inlägget på Monets sydfranska blogg blev jag inspirerad.

Jag gillar pilgrimsmusslor, och kombinationen musslor-bacon lät väldigt spännande.
En snabbkoll i frysen nere i källaren visade att den inte bara innehöll anktuttar, utan även en påse med sex stora härliga musslor som jag har släpat hem från Kina-Li.

Jag hittade det här receptet på nätet och resten av ingredienserna hade jag också.

Jag har alltid svårt att göra flera saker samtidigt i köket, så jag tänkte vara smart och koka ihop balsamicovinägern i förväg.

Gör inte om mitt misstag!

När den kallnade förvandlades den till rena knäcken. Knack knack!
Det hela avhjälptes genom att skyffla in vinägerknäcken i mikron precis innan vi skulle äta. Det blev himmelskt gott, men vinägersåsen kallnade rätt snabbt pga den kortvariga mikrovärmen och blev lätt knäckig igen.
Den här rätten kommer jag absolut att göra om och experimentera med, men jag kommer aldrig att fuska med såsen igen.

Jippie, min pixi-bok har kommit ut!

Idag fick jag en jättekartong med fri-exemplar av min första pixi-bok. Den första och kanske den enda, vem vet?

Den innehåller en massa bilder av...vad tror ni?
Just det, små och stora djur.
Allt ifrån daggmaskar till tigrar.

Nu kostar ju pixi-böckerna väldigt lite ute i affärerna, men om ni vill ge en liten kotte i er närhet ett dedicerat ex av just den här boken så kan ni skicka ett kuvert med ett brevporto i till mig så har ni boken med vändande post!
Jag vet inte vad jag ska göra av alla fri-exemplar, så tveka inte! Vill ni ha två pixiböcker stoppar ni bara i två brevporton i kuvertet.
Glöm inte att ange namnet på kotten som ska få den!

Kärleksintervjuade...

Bloggvännen Lisette frågade i en kommentar vad i all världen jag menade med ordet kärleksintervjuad!?

Jo, så här är det.
Det började med att Håkan och jag blev intervjuade i NA i augusti när Svenska Peugeotklubben hade sitt 30-årsjubileum i Nora. Reportern ville ha lite lokalfärg och ville intervjua oss som var från trakten.
När han fick reda på att Håkan och jag träffades en gång i tiden tack vare våra gamla bilar visste hans glädje inga gränser!
Tidningen kom ut på söndagen och rubriken löd "Peugeot ledde till kärleken". Under hela den dagen fick vi gliringar och menande blickar från våra klubbvänner.

För några veckor sedan blev vi uppringda av en journalist på tidningen Land, som hade råkat få syn på NA-artikeln.
Nu ville han absolut göra en intervju med oss - kärlek, romantik och gamla fina bilar, kan det bli bättre?

Vi var först lite motvilliga, men journalisten gav inte upp och till slut gav vi med oss.

I söndags kom journalisten som heter Ingmar åkande.
På bilden ovan har han just upptäckt ett borstigt periskop och blivit väldigt förtjust.
Klicka på bilderna så ser ni bättre vad det är som sticker upp under bordet!

Kärleksintervjuar man får man vara beredd på vad som helst!

Magisk skissbok...

Noteboek from Evelien Lohbeck on Vimeo.

... av geniala nederländska Evelien Lohbeck.
En helt fantastiskt liten kortfilm, tycker jag.

Hundar överallt...

Igår såg det ut så här på stationen, så fort jag bytte våningsplan hade jag ett lämmeltåg av hundar efter mig, rassel rassel.

Först var det pälstjejerna som brukar följa mig, sedan var det Evas två tikar som var ängsliga över att matte var försvunnen och inte ville tappa bort stand-in-matten.


Eva H-höjden kom på besök i förrgår och sov över.
Här står hon i köket och fixar frukost medan hela hundflocken följer minsta rörelse hon gör.

Senare på eftermiddagen åkte Eva för att hälsa på sin åldriga faster i Frövi, och tog med sig hanhunden medan de två tikarna fick vara kvar på stationen över dagen.

Jag kände mig som Cecar Millan för en dag ;)

De här bilderna måste ni bara klicka på!

Los perros en la playa...

Det här är en liten detalj ur en större bild som jag färglade i går.
Det är roligt, för författaren klämmer in lite pratande hundar här och där i boken.
Sånt gillar ju jag, som anser att en illustration saknar något om det inte finns en hund med i bilden någonstans.

Ljudet som hörs i bakgrunden är Eva H-höjden och Håkan som pratar och tittar på Idol.