En bildskatt från en svunnen tid.

Fikastund i trädgården. Trehjuling i förgrunden.

Håkan och jag letar interiörbilder från tiden innan 1979, då stationen lades ner.

För en tid sedan fick jag hjälp av Per-Arne, en mycket vänlig person och fd Stribergsbo, att komma i kontakt med Bo. Bo bor numera i Stockholm men växte upp på stationen, hans pappa var nämligen stins här mellan 1945 och 1966.

Bosse var på väg utomlands när jag fick tag på honom i telefon, men han tog sig tid att leta fram lite bilder som han mailade över. Han trodde att det kunde finnas foton på interiören i en låda på landet, men beklagade att han inte hann kika i den innan han for iväg.
Oj oj, bara de bilder han skickade nu var en skatt i sig eftersom de föreställer familje- och vardagsliv från en svunnen tid då stinsen faktiskt bodde på sin station!

Det kanske är Bo som står där med tidstypisk sparkstötting?

En snörik vinter tydligen. Vilket jobb det måste ha varit att skotta upp den där vallen och det ser nästan ut att ha gjorts för hand.

Här är det kälke med ratt som gäller. Jag minns att vi hade en likadan när jag var liten. Vad var det de kallades nu igen?

Kanske pappa stinsen i fritidskläder?
Kooperativa syns tvärsöver vägen, men idag är det bara en slyig backe eftersom huset brann ner i början av 90-talet (tack Salmi, för att du har koll!). Det är väldigt fritt från träd över huvud taget på bilden, man ser ända bort till Lämåsen.

Pappa stinsen.

Här står Bos pappa Sven och manövrerar vägbommarna som fanns några hundra meter längre bort.
Om ni kikar på bilden där ett barn sitter på en kälke med ratt, så ser ni precis var fotot är taget någonstans.

Hundraårsjubileet, Nora Bergslags Järnväg, 1956.

Bos pappa stinsen är den tjusiga mannen med blanka knappar, mössa med emblem, vit skjorta och slips.
Loket heter Karlskoga och finns kvar i Nora hos Nora Bergslags Veteran-Jernväg, NBVJ, och ser ut så här i dag.

Monsterbesök - HUA!

 

Ikväll fick vi norskt monsterbesök på stationen.
Stora Gården i Striberg har bytt ägare, och ikväll dök de alltså upp med monsterungar och allt.
Vilket utmärkt sätt att bekanta sig med sina nya grannar, så kreativt och påhittigt.
Visst är ungarna gulliga...fast det kanske man inte får säga när de försöker skrämmas?

Jag letade snabbt fram ett par norska översättningar av Nelly Rapp och gav dem.
Här på stationen saknas nämligen godis, och vi hade totalt glömt att förbereda oss inför eventuella monsterbesök.

Läser ni här kära grannar - så varmt välkomna till Striberg!

Så här ser Stora Gården ut, vår närmaste granne.
Fotot är taget för några år sedan. Det är verkligen ett pampigt hus, med egen damm och en liten fors.

Målar- och fixardag

Idag har vi målat snickerier i köket.
Målas golvsockeln, ja då måste dörrfodren målas...
Vilket i sin tur medför att dörrarna plötsligt ser väldigt gulaktiga och sunkiga ut och också behöver målas.

Så där håller vi på...

Nu har vi levt på färdigmat i två veckor och snart tyar jag inte mer, som min mormor brukade säga.
Går det verkligen inte att göra godare färdigmat?

Glädjen var därför stor när jag hittade en påse med egna styckfrysta Shui Jiao i frysen, en dim sum rätt som varken ska ångas eller stekas, utan bara kokas.
Det klarar vi med elplattan vi har lånat från Bi och Bo, så i kväll blir det fest.

Rolig post

Det är roligt att vittja brevlådan och hitta andra saker än räkningar, eller hur?
Igår hittade jag det här paketet som visade sig innehålla den bok om cajunmat som Coyoteros erbjöd mig i en kommentar här på bloggen nyligen.
Tack snälla, säger jag, och bläddrar förtjust.

Det är en intressant bok som börjar med att berätta om cajunfolkets historia och bakgrund, denna lilla fransktalande folkspillra med sin unika kultur i Louisiana. 

Sen följer en mängd spännande recept, eller vad sägs om köttbullar med alligator eller alligator i pikant sås?

Jag får också veta att tiden för alligatorjakt sammanfaller med vår älgjakt, så nu vet man vad de håller

på med i träskmarkerna borta i Louisiana.

Coyoteros - du skrev ingen avsändaradress på paketet! Du kan väl skicka mig din adress genom att använda kontaktformuläret som jag har lagt till precis under headern,  jag har en liten sak som jag skulle vilja skicka till dig!

Nu börjar det bli kallt på stengolvet i ateljén, snart är det dags att klä fossingarna i de här underbara hemstickade raggsockorna som jag fick i vintras när jag klagade över kylan. 

Det var den här bloggvännen som var så omtänksam och skickade paketet.

På det medföljande kortet stod det:

För kalla ateljégolv!

Det var inte bara fossingarna som blev varma den da'n kan jag tala om.

Det var samtidigt som jag fick ett brev fullt med chilifrön från en annan omtänksam och generös bloggvän. 

De där små fröna blev till gigantiska plantor i somras med massor av märkligt formade frukter. 

Jag ser att påsen med Jamaican bell ligger överst, och den var nog i särklass den mest märkliga.

  

Igår fick jag också ta emot det första kontaktmeddelandet, lite premiärkänsla var det över det hela och kul att det fungerade ( här hittar du formuläret förresten om du vill skaffa ett likadant ).
Det var en vänlig kille i Göteborg som meddelande att nu hade han minsann köpt både dim sum bok och ångkokare :-)

Friterade salviablad - recept

Innan hela köksrenoveringen drog igång, så plockade vi av alla stora och fina salviablad innan frosten kom.
Vi tänkte fritera dem, något som både Håkan och jag gillar väldigt mycket.
Ja, sen så kom snickarn'n förbi och sa att han kunde sätta igång...och så blev bladen liggande i kylskåpet i en plastpåse.
I kväll har jag klämt lite på dem, och de verkar hålla sig förvånansvärt bra i kylen - så kanske finns det en chans att vi hinner laga till dem, som en sista hälsning från sommaren.

Man kan tro att två salviablad lagda som en sandwich skulle bli väldigt starkt, att det skulle bli för mycket salviasmak helt enkelt. Det blir tvärtom, salvian blir mild i smaken när den friteras, så jag skulle kunna äta hur många som helst av de här snacksen.

Plocka de största bladen med stjälkar, blanda ihop en smet av sardellpasta och mosade kapris, ungefär fifty fifty av varje. Hittar ni ingen sardellpasta så mosa sardeller på burk. Kladda på lite av smeten på ovansidan av ett blad och tryck på ett annat ovanpå så att det blir en sandwich. Avigsidorna utåt.

Blanda ihop en frityrsmet. Jag brukar göra lite olika varje gång, så jag har inga färdiga mått.
Ni kan lätt googla på frityrsmet, eller helt sonika köpa en färdig tempuramix i påse (finns i varenda ICA - och COOP-butik numera) och blanda med vatten.
Håll i stjälkarna och doppa i smeten, skaka av överflödet och fritera sedan i olja 180° tills de är spröda och lite gyllene. Det tar inte lång stund.

Lägg på papper och låt rinna av, servera sedan som snacks. Det är värt allt besvär - jag lovar!

Korten tog jag i september när vi friterade en laddning.

Poppanskiss

Noodler's Polar Black och akvarell

Här finns minsann...

... en till som vill posera och få kommentarer.

 - Såja, syns jag nu eller ska jag komma ännu närmare kameran?

Gaia Goding låter sig fotograferas

Idag revs det gamla kork-o-plastgolvet bort och ett trasigt men vackert trägolv kom i dagen.
När solen sken in genom västerfönstret på eftermiddagen och Gaia Goding gick in och satte sig mitt i det här avskalade rummet, så var det rena skönhetsupplevelsen.
Det var knappt jag trodde det vara sant, jag fick tänka kamera, ja till och med gå och hämta den, sätta på den *plingeling* och även ta ca 10 bilder innan Gaia reste sig upp och gick igen.

Ett unikt ögonblick med en mycket speciell hund.

Ett liv utan kök är ett halvt liv, det är helt klart.

Nu är det en vecka sedan vi blev av med köket, och jag lider och våndas. Svårartat.
På nätterna drömmer jag om matlagning... dim sum, slemrullar och friterade salviablad, jag knarkar teveprogram som "Come dine with me", "Masterchef" på BBC Lifestyle etc...

Ibland hallucinerar jag och ser räkor framför mig, och inte vilka räkor som helst, utan de som Cecilia från Houston (som ibland kommenterar här) kan handla när hon behagar.
Jag har sällan sett så präktiga räkor som de i Mexikanska Golfen!

Så här skriver  Cecilia apropå ett inlägg här på bloggen...som handlade om en rätt jag gjorde efter ett recept från sagda Cecilia, snacka om cirkelgång:

Vi åt räkor i helgen (jag blev så sugen när jag såg din bild) - jag hade velat äta risotto till men orken räckte inte så det blev pasta. Vi tog ett par bilder så du kan få se hur Gulfräkorna ser ut :). Våra lokala räkor är grå sedan finns det oftast Key West räkor också och de är rosa även i okokt tillstånd! Key West räkorna, Thailändska tigerräkor och e-z peel  (de har redan skårats över ryggen så de är lättare att skala) fanns också i disken igår och är alla lite billigare för de har varit frysta, medan de vi köpte är färska.

Min kamera har lagt av så bilderna är tagna med kameran i min macbookskärm... Kvaliten är därför som den är.

Hälsningar från Houston och Cecilia


Ja, bildkvalitén har jag inget att klaga på, men däremot att räkorna befinner sig på andra sidan jordklotet.
Hit med dom! Pronto!

Bilden nedan föreställer den tallrik vi inte ser på stationen. Den finns dessvärre i Houston.

Jag hade tänkt avsluta med att skriva ngt om lyxproblem och tredje världen, men det blir bara floskligt - det är ju så självklart att det här är ett lyxproblem.

Men kännbart.

Var är Sture?

Igår kväll blev vi bjudna på middag hemma hos Bi och Bo.
De tycker synd om oss som är tvungna att äta färdigmat på stationen sedan en vecka tillbaka.
Åh vad det var härligt att äta hemlagad mat igen!

Bäst vi satt där och åt och hade trevligt rasslade det till i kattluckan i tamburen, och det blev ett fasligt liv på pälstjejerna.
  - Var var var?!!! Vart tog han vägen? 

Det var husets katt Sture som hade tänkt komma in från kylan men snabbt backade ut igen när han upptäckte två jaktsugna pälstjejer i sin hall.
Varför Gaia och Poppan tycker att det ska råda husfrid hemma, men inte borta, är en fullständig gåta.

På bilden nosar Gaia vid kattluckan medan Poppan ser ut som hon väntar sig att Sture Jättekatten ska komma in genom den riktiga dörren. Två meter lång verkar han vara i Poppans fantasi.

Många läsare av den här bloggen tycker vi har varit ohemula mot stationens möss som nu är hemlösa inför vintern.
Betydligt snällare är de spanjorer som jobbar på en firma som tillverkar sherry.
De drabbades av en musinvasion och löste hotet mot sherryfaten genom att helt sonika bjuda mössen på sin finaste sherry. Se det här klippet.

Andra takter är det i Monty Pythongänget - de är faktiskt värre än vi på stationen. Här spelar de The Bells of St Mary's på musorgel. Hua!

Mössens julafton - hur ska det bli?

 

Bloggvännen Monica la ut en länk till den här familjeidyllen, och undrade hur mössens julafton nu ska bli? Kanske ska de fira på stationen?

NEJ Monica, de ska det INTE. Muspappa Kurtan får ta med sig sin familj någon annanstans.

Jag avskyr inte bara möss inomhus, jag har himla svårt för käcka julsånger dessutom. Jag skulle inte stå ut fem minuter om jag hörde sånt här komma inifrån skåpen!

Nej, skicka mössen hit istället! De kan väl också gilla ombyte?

Nu börjar det roliga...

Så här såg det ut i måndags kväll när vi tömde köket på möbler och husgeråd.
Pälstjejerna blev väldigt oroliga, de trodde antagligen att vi skulle flytta, och höll sig hela tiden nära nära, så vi nästan snubblade på dem.

Och i onsdags hade hela köket försvunnit...så gott som.
Bänkskåp och kakel är borta och musbostäderna likaså. Det fanns massor av ingångshål för mössen, så inte undra på att vi har haft problem.

Igår var allt tätat och reglat och nu börjar det roliga. Bänkskåpen ska tillbaka och en ny diskho i porslin ska in.
Nya bänkskivor och nytt kakel blir det också.
Vi funderar på att ta golvet också nu när köket ändå står tomt.

Jag skördar ännu en omgång mogna chilin och trär upp på tråd och hänger på tork nere i pannrummet. De är så kolossalt vackra och det är så roligt att ha så många olika sorter.

Och under gårdagen slog räknaren om till 50 000 besökare - uj uj uj!

Dag 2

Idag blottades vad som fanns mellan köksbänkarna och ytterväggen, och det var ingen uppmuntrande syn kan jag tala om.

Sedd ur musperspektiv var dagen inte heller särskilt lyckad...

Dag 1- sammanfattning.

Det hade sina avigsidor, att Poppan inte hade skyddsdräkt men ändå envisades med att  hänga i köket under saneringsdag 1.
Vid femtiden sanerades Poppan av saneringsteamet som fortsätter jobbet i morgon.

Gaia gick under jord.

Nu börjar det hända saker i köket...

Besök hos ett verkligt kreativt par

Nu i helgen var det konstslinga i Örebrotrakten, och jag hade antecknat noggrant att Lena och hennes man Michael skulle vara med.

Lena har jag känt lite lite grann, innan jag och hon började blogga, men sen har vi blivit bloggvänner och hon brukar kommentera här ibland - då kallar hon sig för slöjdLena.
Lena är en modig teckningslärare som har vågat säga upp sig för att på heltid ägna sig åt sitt stora intresse - bokbinderi.
Hon har gått bokbindarutbildningen på Leksands folkhögskola och det strålar riktigt om henne när hon visar och förklarar.
Det är ingen tvekan om att vi står inför en människa som älskar det hon gör.

Lena har köpt upp ett helt gammalt tryckeri i Eskilstuna, och fraktat hela härligheten hem till villan i Örebro.
Jag får gåshud när jag tittar på de vackra typerna.

Jag hinner inte memorera allt hon berättar, men det här är en bindning i tre delar som är helt dammfri, och som heter något som chemise och kassett på fackspråk.
Halvfranskt band med renskinn - det är nästan så jag svimmar när jag försiktigt stryker med fingret för att inte fetta ner det av misstag.

Koptisk bindning, men Lena nöjer sig naturligtvis inte bara med det, det ska vara tvillingbindning också. Boken till höger alltså.

Jag bara älskar folk som lär sig ett uråldrigt konsthantverk och överför det till vår tid.
Vad sägs om en bok gjord av cykelslangar och med ventilen kvar?

Eller en bok som behöver friseras ibland?

Här visar Lena en av sina många maskiner, och den lilla tjejen till höger är eld och lågor och vet inte  vilket ben hon ska stå på i pur upphetsning.

Lenas man Michael är också teckningslärare och konstnär, här står han i ateljén och berättar om sitt ikonmåleri.
Han har bl a studerat vid det ortodoxa klostret i Valamo.
Jag som inte är troende, men ändå har en stark sakral ådra, blir väldigt förtjust. Det är mycket vackert.
Håkan blir också väldigt intresserad.
Michael berättar entusiastiskt och kunnigt om ikoner och om olika helgon, och vips har jag beställt en ikon föreställande det här helgonet.

Michael målar också akvarell, och det var egentligen det han ställde ut i helgen.
Här visar han en helt annan sida av sin personlighet, och även här blev jag fängslad. Motiv från växtriket och med  underbara stråk av akvarellpenseln.
Michael lottade ut en av sina fina akvareller, lotterna kostade en hundring, och då fick man en jättefin konstalmanacka också för 2011.
Jag brukar aldrig vinna något på lotteri, så jag betalade en hundring och bad Håkan välja nummer.
21 brukar vara ett säkert vinstnummer, påstod Håkan, och så fick det bli.

Idag ringde Lena och meddelade att det var vi som vann tavlan!
Helt otroligt - gissa om vi är glada :-)

Nr 21 alltså gott folk! Lägg det på minnet!

Poppan har tagit en mus i köket...

...en mus från IKEA, 9 spänn.

Nästa veckas jobbkaos

På tisdag drar de in, snickare och rörmokare - för att riva ut köksskåpen längs med ytterväggen, täta och sedan sätta tillbaka alltihop igen.

Vi har tröttnat på att ha sura och kaxiga husmöss som glor stint tillbaka när vi öppnar skåpdörrarna, och allmänt beter sig som om de var väldigt störda av att vi bor här:
 - Hey, det drar, stäng skåpdörren för farao, pucko!!!

På lappen skriver vi upp antal offer. Hittills 6 stycken ovanligt välgödda stackars husmöss.

Poppan, som ger järnet för att döda möss utomhus, tycker att husfrid råder inomhus. Man dödar inte en kompis man delar kvart med, så lyder hennes slutgiltiga åsikt.
Hon vägrar vika en tum i den här frågan.
Gaia delar hennes åsikt helt, och ignorerar mössen som driver både Håkan och mig till ett slags stilla vansinne.

De kakelplattor som fattas i den renoverade toan kommer också på plats under veckan som kommer.

Bi har bränt mina plattor, och det ska bli så spännande att se dom på plats.

Mitt i allt det här ska jag sitta och jobba. Hua.

Jag hittade det!

I kväll hittade jag det borttappade videoklippet när Claes och Håkan får igång Napoleon en kortis i somras.
Att det låter så illa beror på att startkransen är trasig i den befintliga motorn...fast jag tycker ändå att det låter som ljuv musik... som ni kanske hör!
Skruva upp volymen!

Pekblinker på en Peugeot 403 från 1956

Vi lyckades starta Napoleon i juli, han morrade och jag jublade utanför garaget.
Jag har förgäves letat, men måste ha raderat  den historiska filmsnutten av misstag. 
Det var hjälten från Burträsk, som var här med med sin fru Kerstin, som lyckades få igång den gamle kämpen.
Så synd att jag har förlagt filmfilen. Fattar inte.

Istället lägger jag ut en liten filmsnutt från augusti, när Rolf från Karlskoga kom förbi och hjälpte oss att få igång Håkans 404:a, bara sådär.
Finbil åkte han också, och jag var ju bara tvungen att filma pekblinkern in action så att säga.
Hör ni ljudet när den dunsar till?

Första bilen jag åkte i som barn var just en 403, - 56, med pekblinkers.
Jag till vänster med gullig mössa, vitsippor och boll.