Är det en björnunge eller...?

Visst ser det ut som en liten björnunge som står på stationstrappan?

Igår fick jag besök av tecknarkollegan Magdalena som nyligen har skaffat en ny familjemedlem, lapphundsvalpen Lihkku, 12 veckor gammal. Hur söt får man vara egentligen?

Eftersom det är nyttigt för en valp att träffa andra hundar och lära sig lite vett och etikett, så lät vi Lihkku träffa pälstjejerna.
Äldre tikar kan ju vara rätt skarpa och uppfostrande mot valpar, men inte pälstjejerna inte.

Först nosades det grundligt och Magdalena fick sin beskärda del av Poppanpussar.
Gaia var så modig så att hon ställde sig med framtassarna i Magdalenas knä och utdelade en skygg snabbpuss, vilket jag naturligtvis inte hann ta ett foto på.

Lilla ulltottan Lihkku var överförtjust, det syntes, men lite avvaktande till att börja med. Pälstjejerna lekte så vilt med varandra, så hon stod och hoppade bakom den gröna tunnan först, innan hon vågade delta.


Här inbjuder Lihkku Poppan till lek, och hon ser så kul ut med alla fyra benen rakt ut.


Lihkku har hittat en gammal övervintrad krukväxt och den tar Poppan snart hand om, inte på något avundsamt sätt, utan mer lekfullt.


Så här Lihkku, kan du göra med krukan, kolla på mig nu! Är'u me?


Och är det flera hundar som träffas så brukar vi utse en som får spela hare, vare sig han vill eller inte, fattar'u!?
Öva på mig, kom igen!


Ha ha, jättekul, tycker Lihkku, och övar friskt...


Gaia, som inte är lika moderlig som Poppan, men gillar har-leken skarpt kommer sättande för att vara med och leka.
Kolla särskilt Gaias blick innan hon sätter tänderna i Poppan!




Sen åker Magdalena och jag till Tjurskallen och köper märgben för 15 kr kilot.
Inget går upp mot att ligga i solen och gnaga några timmar på ett färskt märgben, tycker Poppan.
Gaia däremot försvinner i buskagen och gräver som vanligt ner sitt.


En ung gulsparv...


...och en liten blåmes tittar förundrat på.

Jobb, trevlig post, solande hund och vackra blommor...

Jag jobbar vidare med boken till Rabén & Sjögren, men sticker emellan med en illustration till Tvärsnitt, en humanistisk och samhällsvetenskaplig tidning. Artikeln handlar om det positiva i nonsensprat, det vi brukar kalla kallprat.
Jag lägger fokus på att man kan läsa mellan raderna, även om man pratar om vädret.
Som vanligt petar jag in en hund, och tänker Lelle B eller Alice...vet inte riktigt vem av dom det blev...


Sen kom posten, och gissa så glad jag blev när alla de här fröpåsarna trillade ur kuvertet från den här snälla bloggaren, liksom Mian utrustad med gröna fingrar!
Tack Helen! Jag ska tänka på dig när allt står i blom...om jag lyckas få de små fröerna till det ;)


På stationsverandan ligger Gaia på sin favoritplats, medan Poppan är och jagar sork någonstans. Själv måste jag sitta inomhus vid ritbordet.


Förutom Gaia så finns det småväxande penséer på verandan som väntar på plantering...


...liksom två plantor av vita och röda ranunkler.

Tecknare på besök...medhavandes ankägg, och inte vilka ankägg som helst!

Idag kom illustratören som ska teckna mina figurer i årets adventskalender på besök, för att visa skisser och diskutera de olika karaktärerna.

För er som inte vet det, så har jag tecknat åtta böcker om Nelly Rapp, skrivna av Martin Widmark.

I år ska Nelly bli adventskalender i radion, och tyvärr var jag tvungen att tacka nej till att teckna den, jag var redan uppbokad. Istället kommer nu Lovisa Lesse att tolka mina figurer och agera som en slags spöktecknare skulle man kunna säga.

Jag har varit lite nervös för det här, har aldrig varit med om att få mina bilder tolkade av någon annan förut.
Jag hade inte behövt oroa mig. Lovisa kommer generöst åkande ända från Stockholm med famnen full av skisser. Ja, hon hade dom väl inte i famnen medan hon körde precis, men väl när hon steg ur bilen.


Lovisa visar sig vara en väldigt trevlig person, och det går väldigt lätt och smidigt att prata runt karaktärerna och Lovisas skisser.
Vi hinner prata en hel del annat också, som det lätt blir när tecknare och kollegor träffas. Dessutom gillar Lovisa djur och har med sig en låda med ankägg från något så ovanligt som Gul Anka ,en av våra gamla svenska lantraser får jag veta.
Den Gula Ankan var tydligen utrotningshotad till för några år sedan då det bara fanns 40 gula ankor kvar i världen. Lovisa deltar i en genbank, och har fått fram 24 ällingar i fjol.


Undrar om det finns något samband mellan tecknare och ankor? Visst kan man börja undra!?

Så här ser Nelly Rapp och hunden London ut i min tappning...


...och så här ser London ut, tecknad av Lovisa.
Observera att det "bara" är en skiss. Lovisa har klätt på London en tröja vilket han verkligen passar i. Alla Londons hudveck har hon fått till och skissen är jättefin.
Gemensamt förlängde vi öronen lite, därav kladdet.


Poppan slängde sig förstås om halsen på Lovisa så fort hon kom innanför grinden, men det roliga var att skygga Gaia tyckte Lovisa var en särdeles trevlig bekantskap. Hon var ända fram och nosade flera gånger, och när Lovisa gick ner för att hämta en tröja i bilen sjöng Gaia högljutt av glädje när hon kom tillbaka, precis som hon brukar låta när Bi kommer om mornarna.

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Lexington Gray och akvarell.
Klicka!

Fyllda vaktlar - recept

Ja, då är jag igång igen med mina konstiga rätter.

Har man rest i Frankrike, Italien och kanske i Asien, så har man ramlat på vaktlar som maträtt.
Det är små fåglar, men väldigt goda och med lite viltsmak. Det är lygens att hitta svenska vaktelrecept så därför lägger jag ut ett.

I den lilla franska medeltidsbyn Peille bodde jag med min barndomsvän Gunnar en gång på ett litet värdshus i mars månad.
Matsalen var utkyld, så vi som gästade värdshuset fick komma in i värdfamiljens kök och äta middag där istället. Jag minns en gammal gumma i sin gungstol framför teven, och de oförglömligt goda vaktlarna på tallriken.
Jag gissade mig till fyllningen, pratade med värden och antecknade. Sedan dess gör jag dem då och då, om jag får tag i vaktlar vill säga.

Man kan säga vad man vill om Lidl, men de har bra matvaror, och de säljer både anktuttar och vaktlar. Dessa vaktlar hittade jag frysta hos Lidl i Linde.


Du behöver fyra vaktlar. Poppan anser också att hon behöver fyra vaktlar.
En finhackad schalottenlök
Några finhackade champinjoner
Finhackad persilja
Två skivor finhackad Parma-skinka eller två baconskivor
Gammalt brödinkråm, typ två brödskivor.


Fräs hacket och låt svalna.
Fukta brödinkråmet med grädde.
Blanda hacket med brödinkråmet.
Salta och peppra.

Fyll vaktlarna med mojset och bind ihop benen.

Bryn runt om, tillsätt några deciliter vatten, salta och peppra, lägg locket på och låt puttra 30 minuter.


Ta upp vaktlarna och svep i folie.
Red av såsen med lite mellangrädde, rödvin och maizenamjöl utrört i vatten.



Vi hade tänkt oss en potatis- och jordärtskocksgratäng till det här, men pga tidsbrist så fick det bli ris och gröna ärtor istället.

Vem är det som stampar på mitt grönsaksland?

Halva dagen har jag suttit vid ritbordet och längtat ut till trädgården. Hela mitt jag vill bara ut i vårsolen.
Det är första dagen i år med öppna dörrar och pälstjejerna har kunnat komma och gå som de velat.

När jag tecknat klart åker Håkan och jag till Tahiti, den lokala plantmaknaden i Ås, och köper jord.
Nu ska här odlas i pallkragar.
Det är trevligt att ha lite köksväxter precis utanför köksdörren, så det blir salladsodling, bredbladig persilja, rädisor, jordgubbar och så en separat pallkrage med kryddväxter.


Den här stubben som skjuter skott ska bort, och vi jobbar i timmar med spett, yxa och såg...


...och får till slut dän stubbh-t


Så här fint ser det ut lite senare, när vi har fått dit ett par pallkragar. Poppans svans i förgrunden :)


När vi är klara går jag in i köket och börjar med middagen, fyllda vaktlar, och då ser jag genom köksfönstret att någon...NÅGON...har stampat omkring i den nysådda pallkragen!!!
Håkan och jag går ut och inspekterar avtrycken, och misstankarna riktas snart åt ett bestämt håll...

Glädjeämnen...

Äntligen dyker sädesärleparet upp i trädgården. En trädgård utan vippstjärtarna från Nilen kan jag knappt föreställa mig, så jag blir så himla glad när jag upptäcker paret som kilar omkring med trumpinneben på gräsmattan.


Glad blev jag också i förrgår kväll, för kl 20.23 klev en besökare från Stockholm in på bloggen och blev därmed den tiotusende besökaren sedan bloggens start i november i fjol.
Det känns både fantastiskt och overkligt med så många besökare.
För att föreviga tillfället så tog jag en skärmdump.


Glad blir jag också över att det finns så många generösa och trevliga människor i bloggvärlden.
Mian med de gröna fingrarna har skickat mig fröer till opiumvallmo. Tack snälla, säger jag!


Och full i skratt blir jag när en sån här ordverifiering dyker upp :)


Glädje är också att binda in böcker.
Sista kurstillfället var igår kväll, och jag blev klar med min andra bok som ser ut så här.


Jag har bevarat det ursprungliga pappersomslaget inne i boken.

Eric Palmquist är en av mina stora favoriter inom svensk illustrationskonst.

Han föddes 1908 och blev 91 år, jag hann faktiskt träffa honom på en tecknarfest en gång. Ett minne som jag vårdar ömt.

Eric Palmquist kunde teckna allt, vilket är ganska ovanligt hos en tecknare. Man brukar ha någon svag punkt, men det hade inte Palmquist.

Om ni hör till min generation så har ni vuxit upp med Palmquists illustrationer i böcker som Rasmus på luffen, Huckelberry Finn, Robinson Crusoe etc etc...


Se bara hur han med några snabba penn- och penseldrag tecknar en grävling bakifrån! Bild ur boken.

Ett litet lingon...

Sitter och skissar från den här bloggen. Det är sent och jag är trött, men jag ska på't igen. Det här lilla lingonet har en sällsam karisma som smittar av sig ända till min datorskärm!

Noodler's Ink

Som kommentar till det här inlägget om arbetsmaterial, så ramlade det i slutet av mars in en anonym kommentar som var så användbar. Så här skrev anonym:

Ett tips om ni vill undvika tull är att beställa Noodler's frånEngland. Min favorit är The writing desk. Frakten är låg och de är himla trevliga att ha att göra med. Även nicepens.co.uk säljer Noodler's.

Tack snälla anonym för det här tipset! Nu slipper jag betala tullavgift som jag har varit tvungen hittills, när jag beställt från staterna.

Pälstuss kvar på staketet...

Det här hade kunnat sluta riktigt illa.

Imorse när Bi och jag gick hemåt från vår morgonpromenad så passerade vi en villa med ett sånt där typiskt spjälstaket ut mot gatan.
Då plötsligt får Poppan syn på en katt och innan jag hinner blinka är hon på väg över spjälstaketet, och efter katten.
Som i ultrarapid ser jag hur kopplet tar slut, det blir ett knyck och Poppan rasar rakt ner i staketet och fastnar med höger "handlov" mellan spjälorna och blir hängande med hela sin kroppstyngd, vilt skrikande av smärta.
Jag kastar mig fram, hakar ner hunden och lyfter försiktigt ner henne på marken. Helt säker är jag att benet har gått av, så läskigt såg det ut.
Poppan linkar lite, men börjar strax stödja på tassen igen och fortsätta spana efter katten.

Puhu, så rädd man blir. Så snabbt saker händer...vilken lycklig slump att det här gick bra.
Poppan har lämnat en ordentlig hårtuss kvar på staketet, den saken är klar.

Persson-premiär och mitt livs yngsta kund...

Äntligen är det dags för årets första tur med Persson (obs, uttalas Perschååån). Håkan har bytt bränslefilter och lite sånt där, och idag bär det av efter jobbet ner till Statoil i Nora för att tanka.
Åh, vilken känsla av frihet och tidlöshet som infinner sig varje år.
Det bekanta symaskinsljudet, den spruckna jätteratten, den alldeles särpräglade doften, signalhornet som kan variera mellan att tuta landsvägstut och stadstut, det senare lite diskretare...

Ja, man kan bli salig för mindre...

Halv sju på kvällen, när jag ska börja med middagen, börjar pälstjejerna väsnas och det ringer på dörren. Där står två små bröder som var påskgubbar häromdagen, Simon och Emil.
Istället för godis fick de ju Nelly Rapp-böcker med sig hem, och nu har Simon, åtta år, skrivit en egen bok som han vill att jag ska illustrera.
Simon är den där smarte lille killen med det rationella året-runt-påskkortet om ni minns!?

Jag frågar om han har bråttom, men se det har han inte. Det går så bra att få illustrationen i maj.
När jag sneglar på lillbrorsan Emil, sex år, så riktigt syns det att även han har författardrömmar och det kommer inte att dröja länge innan det ringer på dörren en gång till.


Jag hämtar ett ex av den senaste Nelly-boken och ger dom.
Medan Emil, sex år, stapplande läser högt ur bokens första-sida och samtidigt försöker värja sig från Poppans pussförsök så bläddrar jag och läser lite i Simons manus. Här är ett smakprov...

Helgbestyr

Resten av helgdokumenterandet överlämnar jag med varm hand åt Håkan, som har tagit alla foton i det här inlägget.

Under två säsonger har vi haft en presenning liggande på det ena av våra två köksland. Bägge var helt igenvuxna när vi flyttade hit, det såg ut som en tistelåker alltihop.

Vi började bearbeta jorden i ena landet med hacka och spade, och har nu brukat det i två år och fått härliga skördar av zucchini, mandelpotatis, plocksallad, morötter, sockerärter och brytbönor.

I helgen avtäckte vi det andra landet där presenningen har tagit död på allt rotogräs vid det här laget.

Här håller vi på att jordfräsa och gödsla landet.
Jag tycker väldigt synd om alla feta daggmaskar, men landet är för stort för att vi ska orka spadvända jorden.

Poppan dyker upp då och då, medan Gaia ligger och solar uppe på gräsmattan.


Sen grejar Håkan med bilarna, och får igång min gamla 403:a vid första försöket. Han är så snäll Persson (uttalas Perschååån) och startar alltid lika snällt varje vår.

Håkan rullar ut sin 404:a som han inte har fått igång än. Det är något elfel tror han.


Till min stora förvåning har orientvallmon börjat titta upp i pluggbrättet.
Jag hade gamla frön som jag inte trodde var grobara längre, och satte dom på vinst och förlust.
Eftersom jag inte trodde på dom, så hann jag beställa nya vilket var ett misstag.


Är det någon som vill ha dessa fröpåsar?

Det är bara att maila i så fall, så skickar jag.


Den här bilden är från min gamla trädgård och föreställer den ena sorten, orientvallmon Carneum. Helt makalös vacker tycker jag.


Den vita orientvallmon Royal Wedding är lika vacker den, fast vit.
Det är alltså frågan om perenna storblommande vallmo som återkommer år efter år.