Ank- och havskräftrecept

Som den ankgalning jag är så ångrade jag naturligtvis att jag inte köpte alla bröstbitarna som fanns på Lidl igår, så idag åkte jag till Lindesberg igen och då återstod tre franska bröst som jag snabbt hivade ner i kundkorgen.


Jag misstänker att det är många svenskar som aldrig har ätit anka, och som kanske är tveksamma till hur de ska tillaga den.
Allt lite udda kött borde ha minst ett recept på förpackningen som gör att ovana människor vågar ta steget att prova på.

Så nu tänker jag berätta hur jag tillagar ankbröst. Förhoppningsvis hjälper det någon. Det är inget märkvärdigt, och vill ni ha det tjusigare så är det bara att googla.

Alltså: ett ankbröst har en skinnsida som är mycket fet. Ta en vass kniv och skär ett rutmönster i fettet, lägg det med skinnsidan ned i en het panna med lite smör och stek så att skinnsidan blir gyllene.
Ta upp brösten och häll av fettet ur pannan. Torka ur och lägg ytterligare en liten klick smör i den torra pannan.
Lägg ner brösten, men denna gång med köttsidan neråt. Bryn.
Salta och peppra och tillsätt gärna lite färska örtkryddor, typ timjan eller rosmarin.
Tillsätt någon dl vatten.
Lägg på locket till stekpannan och låt bröstfiléerna bräsera ett tag. Tillsätt mer vatten om det kokar torrt.


Ta upp brösten och låt vila en stund i staniolpapper. Red av skyn under tiden med lite mjöl, en skvätt rödvin, mellangrädde och en smula soya.

Här har jag tagit upp bröstbitarna lite för tidigt, så jag lägger ner bitarna i såsen...


...och låter dom puttra med en stund under lock.


Det var det om ankan. Nu över till lördagskvällens middagmål, griljerade havskräftor, också det ett Lidlfynd.
Havskräftorna från Norge kostade 80 kr för ett kilo, så det var ett lätt beslut att ta ett paket.

Jag delar kräftorna med en vass kniv och tar bort magen. Magen sitter som en liten ballongblåsa precis bakom ögat inne i huvudet på kräftorna. Det är bara att pilla loss och ta bort.

Sen blandar jag en finhackad vitlök, finhackad basilika, det finrivna skalet från en halv citron och lite olivolja, salt och peppar. Gegga ihop och placera mojset på kräfthalvorna.
Sen in i ugnen på 250° i 5-10 minuter beroende på hur stora havskräftorna är.

En bra dag

Igår var verkligen en bra dag. Jag hann nästan färdigt med det bokjobb jag har hållit på med i månader, jag hann blogga och jag hann förbi mamma en stund utan att känna mig stressad.
Och det bästa av allt - jag fick tag i anka!
För att ni kära bloggläsare ska förstå min upphetsning så kanske jag ska förklara att anka är bland det godaste jag vet!

Min vän Bi tipsade om att hon hade sett ankbröst på Lidl i Falun när hon var där på besök.
Alltså åkte jag iväg till vårt närmaste Lidl, det i Lindesberg och min glädje var stor när jag upptäckte att det fanns ankbröst kvar. 49.90 kr styck kostade de så jag lassade in 8 st i kundvagnen. Nu sitter jag och ångrar att jag inte köpte de återstående 7 som låg där.

Håkan och jag festade igår kväll på var sitt bräserat ankbröst. Mmmm, bara doften!

När jag köpte vinet tog jag bara en flaska som såg bra ut, jag gillar franskt vin. Medan jag lagade ankan så läste Håkan på etiketten att vinet passade särskilt bra till just anka - BINGO!


Efter en underbar ankmiddag så bänkade vi oss framför teven och tittade på På spåret.
Håkan kunde nästan allting, och när han t o m kunde att den lilla rörliga grejen i ett gammalt fickur heter oro, ja då gav Poppan honom high five!

En dålig dag

Jessica skriver i en kommentar till arga tanten lite längre ner:
Så där som den arga tanten kan man ju verkligen känna sig. Jag kommer att tänka på en gammal filmsnutt du skickade en gång i datorvärldens begynnelse. Tror den finns på you tube och heter "a bad day", med en dator och en mycket arg man. Minns du?

Vem kan glömma mannen i kontorsbåset som får spel och som fångas upp av en övervakningskamera?
Som Jessica skriver skickades den här filmsnutten runt i datorvärldens barndom, och nu återfann jag den på YouTube.

Vovva med mustasch

Poppans gulliga mustasch som ser ut som en liten kristallkrona efter morgonpromenaden.

Kan man gilla verk av Sven Hedin och Leni Riefenstahl?

Bloggvännen Monet skriver i en kommentar till bokbindarkursen bl a så här:
Inget illa ment men var inte Sven Hedin senare en ganska kontroversiell person? Har för mig att han stod nära nazistiska ideal och fick "sota" rätt mycket för det. Eller har jag helt fel? Spännande som upptäckare var han i allafall och din bok blir fin!


Det där väcker gamla funderingar till liv, funderingar som jag har haft om både Hedin och framför allt Leni Riefenstahl.

Kan man tycka om saker som människor med nazistsympatier har uträttat och gjort?

Jag börjar med Sven Hedin (1865-1952). Jo, Hedin var en stark Tysklandsvän och hade pronazistiska sympatier under andra världskriget.
Han var också en stor svensk upptäcktsresande som kartlade stora områden i Tibet och övriga Centralasien. Han var en utmärkt kartritare och en duktig tecknare.

Boken jag binder in handlar om olika hundar han hade under sina upptäcktsresor i Asien. Den är oerhört intressant och ger en fascinerande tidsbild.

Hedin beundrade Hitler och skrev i en nekrolog i DN 1945 att han tyckte att den döde diktatorn var "en av de största män som världshistorien ägt". Jojo.

Samtidigt kunde han kritisera judeförföljelserna och skriva saker som "I mitt blod är alltså var sextonde droppe av judisk härkomst. Jag håller på min sextondedel och ville inte mista den."

Vidare utnyttjade han sina goda kontakter i Tyskland och hjälpte flera vänner att undkomma koncentrationslägren.

Han verkar minst sagt ha varit en väldigt sammansatt personlighet.
Hans stöd för Nazityskland gjorde att han levde helt utstött sina sista levnadsår.

Jag har kluvna känslor för många begåvade människor som levde och verkade under den här tiden.

Ta Leni Riefenstahl (1902-2003) t ex, den fantastiskt begåvade kvinnliga fotografen och filmaren som anställdes av Hitler.


Hennes berömda fotobok från OS i Berlin 1936 (ett OS där förresten Sven Hedin naturligtvis poppade upp och höll ett invigningstal) är helt fantastisk, och samtidigt helt vedervärdig. Hon har tillämpat så sensibla och skickliga metoder för att få fram ett nazistiskt budskap, men bilderna är så himla bra rent konstnärligt, det går det inte att komma ifrån.

En bild som jag minns speciellt från fotoboken är en bild av Jesse Owens, den afroamerikanska friidrottaren som tog 4 guld under Olympiaden i Berlin.
Leni Riefenstahl måste naturligtvis ha med Owens i boken, och hur skulle hon då lösa problemet att en så stor idrottsman inte var arisk? Jo, hon satte liksom ett svagt ljussken runt Owens, så att man förstår att han är en utvald och alldeles speciell svart man, inte som resten av hans ras.
Hitler, som personligen gratulerade alla guldmedaljören valde att inte gratulera Owens.

Riefenstahl gjorde också den kända filmen "Viljans Triumf" som glorifierade Hitler och nazismen men som anses nyskapande inom dokumentärfilmsgenren.
Hon var alltså en oerhört kreativ och konstnärlig person, men med ytterst dubiösa politiska ställningstaganden.

Efter andra världskriget satt Riefenstahl fyra år i franskt fångläger. Naturligtvis hävdade hon att hon hade varit helt ovetande om de krigsförbrytelser nazismen hade gjort sig skyldig till. Kunde man vara okunnig om man var så insyltad som hon?

I 70-årsåldern gjorde hon flera helt enastående fotoböcker om Nubastammen i Afrika.



Jag minns när jag som ung konststuderande tillbringade en sommar utanför Florens och ramlade på en av hennes fotoböcker om Nuba-stammen i en bokhandel, utan att veta vem hon var.
Jag köpte boken direkt trots att jag på den tiden knappt hade råd, jag var helt tagen av bilderna, tyckte de var bland det bästa jag någonsin hade sett.


Reifenstahl levde tills hon blev 101 år gammal, var verksam som fotograf nästan hela sitt liv och var en riktig krutgumma. När hon var nära åttio år gammal ljög hon om sin ålder för att få certifikat i dykning och startade en karriär i undervattensfotografi.
Jag kan inte annat än bli imponerad.

Ja, kan man tycka om verk av såna människor? Vad säger ni?

Bokbindarkurs 2

Veckorna går fort, jag har inte hunnit lägga ut bilder från andra kurstillfället än och ikväll är det redan dax för tredje gången.

Förra gången hade jag slaktat boken av Sven Hedin "Mina hundar i Asien", pillat bort allt lim på signaturerna. Rent och fint.


Jag hade skurit bort omslagsbilden och baksidan av boken från pappersryggen för att kunna ha med dom i den nya bindningen. Ryggen sparade jag för att komma ihåg hur texten satt.


Jag börjar med att limma fast omslaget med den första signaturen med hjälp av en gasremsa.
Sånt här gillar jag, att en bok har en historia. Boken är dedicerad till Elvi av Sven Hedins syster Alma. Svens syster har alltså hållit i den här boken, en speciell känsla.


Sen är det dags att välja försättsblad. Jag väljer ett enfärgat grönt som jag tycker passar bra ihop med den glada gula färgen på omslaget. Man ska vika försättsbladen på ett finurligt sätt och limma på en förstärkning i form av ett linneband.




Sen spänner man fast alla sidorna i boken utom försättsbladen.


Här visar Ingvar hur man mäter upp lämpliga avstånd på bokblockets rygg vilka markeras med en penna. Fem stycken markeringar.


Sen ska det sågas spår för bindgarnet i markeringarna.


Sen filar man försiktigt i de tre mellersta spåren.


Man kollar sedan att bindgarnet får plats i spåren utan att sticka upp.


Så där ja, nu var Sven sågad och filad.




Min bok med försättsblad.


Sen ska boken in i en häftlåda. Man spänner bindgarn i tre strängar och mäter in så att de dels är lodräta och dels passar avståndsmässigt till de mellersta spåren i bokblocket.


När det är gjort tar jag den sista signaturen i boken och passar in i ett av försättsbladen. Sen ska jag börja sy, men det hann jag knappt börja med. Det blir den här kvällens sysselsättning.

Arg tant - det skulle kunna vara jag!

Idag har jag försökt, och försökt att lägga in en ljudfil utan videobild på bloggen, men misslyckats kapitalt. Jag kan bli som galen av såna här grejer som inte fungerar, men som borde göra det. Och inte kan jag lägga det åt sidan heller, jag behöver nästan bettskena.

Så snubblade jag över den här videosnutten på YouTube och kände att det där, det kunde ha varit jag.

Och så kände jag mig genast lite gladare.

Vargen smyger sig allt närmare...

...skriver vårt husorgan NA idag på förstasidan.
Nog för att jag visste att det fanns varg i området, men att Örebro län var vargtätast i landet, både i förhållande till befolkningsmängd och tätorter, det visste jag inte.
Här finns alltså flest vargar nära samhällen och städer.

Jag läser vidare att det finns fem revir i länet: Hasselfors, Kilsbergen, Loka, Uttersberg, Kloten och Ulriksberg. Imponernade.
Jag känner flera i byn som har sett varg i den här byns utkanter, och jag skulle inte ha någonting emot att själv få se varg.

Jag minns en gång för många år sedan då jag hade mitt sommartorp nere i norra Västergötland. Då dök det upp en grupp på fem vargar från Tivedsreviret bakom närmaste grannens jordkällare. De grävde efter slaktrens från rådjur, och grannarna gick ut i skumrasket för att titta och då retirerade fyra vargar mot skogsbrynet medan en ung och oförståndig stod kvar och grävde och grävde.
Grannarna berättade om alla de olika och märkliga ljud som gruppen i skogsbrynet utstötte för att locka med sig sin artfrände. D e t skulle jag ha velat uppleva!

Poppan reklamfilmar

Jag provade att lägga in Poppan som tårtdansare i ICA:s nya reklamfilm, och det funkar bra i början men sen stämmer inte hennes ansiktform på slutet.
Men början är bra som sagt ;)

Medverkan i ICA reklamfilm

Jag skulle egentligen jobba, men så halkade jag in på stationnvakts eminenta blogg och håller på att garva läppen av mig.

Sånt här bara älskar jag så nu har jag suttit och petat en stund, och nu har jag också en roll i den här reklamsnutten :)
Kolla in min tårtdans!

Fast stationsvakt var som klippt och skuren för rollen, det var inte jag.

Djur i Stockholm förr i tiden

Den här bilden måste ni klicka på, den är så himla fin!
Den föreställer några ungar som leker med en hund i Bellevue, Vasastaden 1952.
Naturligtvis har jag hittat fotot här.

Barbie och Ken

Eva från Frösön har lagt ut ett foto från när hon var liten och sitter i sitt flickrum. På det välstädade skrivbordet står Barbie och Ken.
Varenda flicka på den tiden måste haft de här hemska dockorna.

Själv lekte jag nästan aldrig med dom, jag tyckte de såg så konstiga ut, speciellt Kent som inte hade något kön, utan bara en slags konstig bula. Jag minns att jag rullade ihop tejp till en liten snopp åt honom och klistrade fast på bulan så att han skulle se lite normal ut, men sen var det svårt att få på honom byxorna...

För ett tag sedan hittade jag mina gamla Barbie och Ken i en flyttkartong och satte dom bland blomkrukorna i ett av fönstren.
Ken har blivit förtjust i "pojken med grodan" men pojken tittar lika skeptiskt på Ken som på grodan.


Barbie påtar lite håglöst i jorden, iförd diadem och galaklänning med paljetter.

OS i London 1948

Jag fortsätter att gå igenom mammas foton från OS-resan.
Det känns märkligt att titta på den här bilden t ex, där min mamma står och skriver autografer till små engelska skolpojkar i kortbyxor.
Kolla den lilla killen som står närmast, hans min när han andäktigt tittar på henne som hon vore värsta världsstjärnan.


Den 29 juli 1948 öppnades de olympiska sommarspelen på Wembley Stadium i London. Det var de första olympiska spelen på tolv år pga andra världskriget.
Det gick bra för Sverige, vi tog 17 guld-, 11 silver- och 18 bronsmedaljer om jag har fattat saken rätt och det svenska fotbollslaget vann turneringen. Min mamma skriver:
"...och åtskilliga gånger sjöngo vi "Du gamla, Du fria" när guldmedaljerna överlämnades. Svenskarna voro mycket populära, och då i all synnerhet vid fotbollsfinalen, då folk av alla nationaliteter kunde ramsan: Heja Sverige, friskt humör...


Det var en stor upplevelse för oss flickor att stå där på planen i den väldiga stadion i våra blå dräkter med den svenska flaggan på bröstet och gymnastisera inför en 80-90.000-hövdad publik.

Mamma står tredje från vänster.


Och är det inte...jo självaste Sven Jerring!


Och redan 1948 kunde det se ut så här på en parkering :)


Ser ni mannen i rutig kavaj och storbrättad hatt...är det inte såna som kallades swingpjattar?


När jag och mina bröder påbörjade tömningen av föräldrahemmet nu i helgen så hittade jag den här. Jag tror jag ska göra en liten ram och sätta in den i.

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Eternal Brown och akvarell.

Det här är en misslyckad skiss av Poppan, men jag lägger ut den ändå eftersom det är en sån karakteristisk och lustig sovställning som hon intar ibland. Jag har misslyckats kapitalt med halsen, som ser hur konstig ut som helst och är på tok för lång, men hon bytte ställning innan jag var klar och då blev det som det blev.
När det gäller tecknande så är även ett misslyckande lärorikt.

Tävlingens tröstpris

Här kommer tröstpriserna till de mest fantasifulla svaren på bloggens första bildgåta.

Det första tröstpriset går till Tuvstarr som drog till med en Spetstaxad Vindpudel.
Eftersom jag inte hittade rasen i Bonniers Stora Hundbok, så fick jag teckna själv som jag tror att den ser ut.

Inte hittade jag Långhårig Fläskkorvsterrier heller, som ab gissade på.


Bloggblad har lite problem med hundar hon inte känner, och delar in dom i vilka hon kan mota bort med stavar eller ej. Bloggblad gissade att hunden på bilden föreställde en liten jycke, en som "kan motas bort med stav". Ni får alltså föreställa er Bloggblad i andra änden av staven.


Sen har vi Jessica som tror att det döljer sig en katt i hundens skepnad. En katt med uppenbara identitetsproblem.



Om ni mailar mig eran postadress så skickar jag de små snabbskisserna som tröstpris.
christina dot alvner at telia dot com

Tävlingen är avgjord tam-ta-ta-dam!

Först måste jag bara tacka för att så många deltog så entusiastiskt i den här knepiga bildtävlingen, och jag har suttit här och smajlat när jag har gått igenom alla svaren.

Dom som har gett väldigt fantasifulla svar borde egentligen få tröstpriser, och när jag tänker efter så tror jag att jag har en idé vad det skulle kunna vara.

Jag presenterar alltså dom som vinner tröstpriser först, och det är:

Tuvstarr som gissar på en Spetstaxad Vindpudel. Jag riktigt ser den framför mig!

ab som inte är sämre hon, och gissar på en långhårig fläskkorvsterrier.

Bloggblad som gissar att det är en "kan motas bort med stav-hund".

Jessica som inte ett ögonblick tror på att hunden är en hund, utan en katt.

Hunden ska alltså föreställa en norwichterrier, och eftersom faktiskt fem personer gissade rätt tycker jag inte att teckningen är helt missvisande.

Monet var den första att gissa rätt, och tror att mannen heter något på B.

Sen kom Ängla-Tapas som gissar att mannen heter Inge.

Vidare Londongirl som är säker på att mannen heter Göran.

helen som chansar på Hans.

Och sist kommer Karin som tycker att mannen bestämt ser ut att heta Rune.

Nu är saken den att mannen med den sjunkna snipan heter Max i artikeln, och då vinner.....Ängla-Tapas som med sin gissning på Inge kom närmast i den alfabetiska ordningen.
Grattis Ängla-Tapas, och tack alla ni andra!

Jag återkommer så småningom med en liknande tävling, så tappa inte modet alla ni som inte blev omnämnda. Det kommer fler chanser.

Svaret på bildgåtan kommer alldeles strax!

Jag har precis kommit hem efter att hela dagen hållit på att tömma föräldrarnas lägenhet tillsammans med mina två bröder. Hemskt.
Sen var det dessutom bouppteckning efter min pappa, så jag har precis slagit på datorn.
Uppdaterar alldeles strax. Blev helt paff när jag såg alla svar.

Haf tålamod!

Bildgåta med 1:a pris som inte är en brödrost

Jag har precis skickat iväg den här bilden till Råd & Rön, och nu undrar jag om ni kan gissa vad det är för liten hund som står på bryggan och tittar på en sjunken snipa?

Den som gissar rätt ras vinner originalillustrationen.

Eftersom jag tror att det är många som gissar rätt så har jag en utslagsfråga.
Vilken bokstav börjar mannens namn på? Han har ett namn i artikeltexten, så den som gissar rätt ras och placerar sig närmast i alfabetet vinner teckningen!

Tävlingstiden går ut vid den här tiden imorgon :)