Gott Nytt År!

Vi har just släpat in två pallar pellets (det väger en del kan jag tala om för er som inte vet), varit ute och rastat hundarna och nu är det snart dags att hoppa in i duschen, för sen ska vi tillbringa nyårsaftonen tillsammans med vännerna Bo och Bi.

Jag vill önska alla bloggvänner och ni som läser här men inte kommenterar - ett riktigt Gott Nytt År!

Jag satt och funderade på vad vi gjorde förra nyårsaftonen, kollade foton och mindes plötsligt att Bo och Bi var utomlands och vi firade för oss själva. Har man skotträdda hundar kan man inte tacka ja till vilken inbjudan som helst. Att åka in till en tätort är inte att tänka på, inte heller att lämna hundarna ensamma.
Så här såg det ut på stationen för ett år sedan.

En darrande och hässjande Gaia i köket.



En vettskrämd Ebro som har trasslat sig nerför spiraltrappan till källaren och sitter där och hässjar.



Som tur är så är åtminstone en hund inte rädd för smällare. Poppy samlade ihop sina halvuppätna gosedjur och tog sig en tupplur.



Jag önskar att det bara var tillåtet att smälla av raketer vid 12-slaget. Ebro har varit ett nervvrak hela dagen, och det är ändå här i lilla Striberg där det inte smäller så mycket.
Den här helgen är en ren och skär mardröm för många djurägare, som aldrig kan gå bort på fest utan istället tillbringar kvällen med en vettskrämd hund i någon garderob eller tvättstuga utan fönster.

Arbetsmaterial

Eva från Frösön har frågat mig om tuschpennor, så nu tänkte jag berätta lite om pennorna jag använder när jag illustrerar.

I nästan 25 år har jag använt mig av antika stålstift när jag har tecknat. Jag har köpt upp gamla lager och t o m åkt till London för att hitta rätt sorts stift.



Jag har använt Pelikans vattenfasta tusch, Tusche A.
Problemet med stålstift är att man hela tiden måste fylla på med tusch och beräkna hur långt en dutt med tusch räcker om man ska dra en lång linje. Man vänjer sig, men särskilt bekvämt blir det aldrig.

Jag har alltid drömt om en reservoirpenna som inte beckar igen av vattenfast tusch, men en sådan existerar ju inte. Och vattenfast tusch måste det vara för att linjerna inte ska blöda när jag färglägger bilden, det sista jag gör.

Men för två år sedan löste sig mitt problem, tack vare nätet. Jag hittade ett amerikanskt vattenfast svart bläck, Noodler's ink, på den här köpsajten.
Det finns hur många olika sorters Noodler-bläck som helst, men en del sorter är alltså vattenfasta och går att använda i reservoirpennor.
Jag har provat flera olika sorter och kommit fram till att jag trivs bäst med Noodler's Polar Black. Det blir vattenfast snabbt och jag kan sudda redan efter en timme utan att det smetar. Ett fantastiskt bläck som har revolutionerat mitt arbete helt. Första gången jag använde det var när jag tecknade julkalendern till SVT 2007, och det var en milstolpe i mitt tecknande.
Så otroligt härligt att bara kunna teckna på med reservoirpenna, utan att behöva bekymra mig om det eviga tuschduttandet.



Nu till pennorna. Jag börjar med en billig vattenfast engångspenna som finns i olika spetsstorlekar, Staedtler Pigment Liner. Den hittar man i nästan varenda bokhandel, lätt att få tag på och kostar en tjuga.



Om man vill gå upp i prisklass och få en riktigt trevlig tecknarpenna till ett förhållandevis lågt pris, så är Lamy Safari att rekommendera. Finns i olika spetsbredd och kostar strax under 200 kr. Glöm inte att betsälla en konverter för 37 kr om ni beställer. En konverter fungerar som en pump, så att man själv kan välja vilket bläck man vill använda.



Reservoirpennorna jag jobbar med heter Namiki Falcon och är skräddarsydda efter mina önskemål. Det är en liten amerikansk firma som säljer pennan och skräddarsyr själva spetsen/stiftet enligt kundens önskemål.
I början av förra seklet fanns det reservoirpennor med mycket flexibla och trevliga stift. Reservoirpennorna av idag har däremot väldigt stumma och trista stift, men Namiki Falcon är gjord just med "flexible nib" och helt underbar att teckna med.

Med tull så kostar pennan ca 1500 kr att få hem till Sverige. Jag har tre st som jag vårdar ömt och aldrig vågar ta utomhus.
Tecknar jag ute använder jag en Lamy Safari.

Tillbaka vid ritbordet

Nu är det slut på ledigheten och jag fortsätter att arbeta med bilderna till den åttonde boken om Nelly Rapp, monsteragent.



Jag har bara några skisser kvar att föra över till akvarellpapper och när jag har tuschat linjeteckningarna kan jag äntligen börja färglägga, vilket är det allra roligaste arbetsmomentet.

Här är en detalj ur ett uppslag som än så länge bara är tuschat. Nellys bassethund London har fått en tjejkompis, och de softar på bryggan på bassethundars speciella vis.

Dagens Poppan-skiss...

Upphittat foto vid Hornstull

När jag satt och lattjade med polaroidfotonen kom jag att tänka på de gamla fotoautomaterna som förr stod lite varstans i Sverige, framför allt på tågstationer och i tunnelbanan. Finns dom kvar?

På 70-talet bodde jag vid Hornstull i Stockholm, och utanför spärrarna i T-baneplanet så fanns det en sån automat.
Sent en kväll när jag var på hemväg såg jag att det låg kvar en fotoremsa i det där lilla facket. Nyfiken som jag är gick jag dit och tog upp remsan. Inte en själ i sikte, och döm om min förtjusning när jag fäste blicken på fotoremsan ovan.

Ni måste bara klicka på bilden för att se vilken genial liten strip det är!

En typisk Hornstulls-farbror som det vimlade av på den tiden, hade roat sig en stund i automaten. Han har lyckats med konststycket att få till fyra helt olika porträttbilder, och jag vet inte vad ni tycker, men bild 3 tycker jag är en höjdare!
Vad gör karl'n, han tycks svälja halva ansiktet?
Han kanske pillade ut lösgommen innan han matade in mynten?

Sen måste han ha tappat intresset och gått sin väg utan att ta med fotoremsan.

Fejkade polaroidfoton

Det är så kul att leka i datorn. På en blogg hittade jag en länk till ett program som gör om jpg-bilder till polaroidbilder. Gratis nedladdning.

Otroligt roligt; på skrivbordet dyker det upp en tjusig polaroidkamera, och när man väljer bild så låter den precis som en polaroidkamera.
Bara ljudet får mig att rysa av välbehag.
Sen dyker själva fotot upp och framkallar sig långsamt, långsamt framför ens ögon, precis som på riktigt.
Och volià - man har en schysst bild som ser ut som den ska.

Jag sitter här och blir smått nostalgisk - det är något visst med polaroidfoton.

Det översta fotot föreställer mig och Håkan i den gamla Perschååån från -61, bilden nedan vår 50-talstoa som vi köpte för 500 spänn till vårt renoverade badrum. Härligt grönaktigt skimmer i bilden och jag gillar skarpt de där underexponerade kanterna

29 dec

Julen var kul. Men några klappar behöver ändå bytas. Vad tänkte Tomten egentligen? En banan till Vilda Svinhufvud, en skinka till Herr Gris och en katt till Mrs Mousehouse? Tomten skäms lite och lovar ta fram lämpligare klappar i utbyte. Det här ska inte upprepas.

Tosca på 2:an ikväll!

Lustigt, när jag tittar i tv-tidningen ser jag att SVT2 ikväll kl 18 visar den uppsättning av Puccinis Tosca som jag skrev om häromdagen.
Se den!

Lucia Popp: Laudate Dominum (Mozart)

Jag vet inte hur jag kom att tänka på det, men plötsligt fanns Laudate Dominum i skallen, och jag började leta på nätet.
Första gången jag hörde stycket var i ett avsnitt av kommissarie Morse på teve. Morse forcerade en dörr på ett boende i en sekt, och där satt en väldigt tjock och olycklig flicka med bullemi och proppade i sig bakelser så grädden stod som fradga runt munnen.
Musiken de spelade var Laudate Dominum av Mozart.
Kontrasten blev så stor, och jag minns att jag tyckte att musiken var så himla välvald till just de bilderna.
I teveinspelningen av Morse sjöng Janis Kelly nästan alla sopranstycken. Tyvärr är hon relativt okänd så det går inte att hitta fler inspelningar med henne än originalmusiken ur teveavsnitten. På YouTube hittade jag inget alls, men jag hittade däremot en Lucia Popp som sjöng riktigt skapligt...om det är Janis Kelly man letar efter.
Usla bilder - men ge musiken en chans, ni som inte har hört den förut!

Lek i Photoshop

Håkans systerson, som jag är stolt moster till, har vuxit upp till en stilig ung man. Jag passade på att ta några porträttbilder på honom under julen, och nu har jag suttit och lekt lite i Photoshop, lagt på filter, ändrat ljus och färger så att det ska passa att lägga in i Tizians renässansmålning av en ung man.
Et Voilà - Christian målad av Tizian och moster!
Klicka gärna på bilden.

Julmys

Vi har firat jul tillsammans med Håkans syster och systerson, nu har gästerna åkt hem och det är så där ekande tomt som alltid när man har haft gäster under en längre tid.

Så här kunde det se ut under julhelgen, här sitter jag och Christian, 17 år, tillsammans med tre stora hundar som alla vill vara i samma soffa. Vi tittar på julklappsfilmen WALL-E, dricker kaffe och knaprar Aladdin.
Håkan och syster Birgitta kretsar omkring oss med kameror i högsta hugg för att få med hela den överfulla soffan på bild.

Rolando Villazon sjunger No puede ser

Så här skrev Gabrielle om gårdagens Placido Domingoinlägg:

Åh, tack! Härligt! Den föreställningen hade jag velat se. Jag har också en speciell kärlek till Rom sen jag bodde där en höst för evigheter sen. Domingo är verkligen en av de stora och han kan fortfarande. Jag hörde honom och Anna Netrebko och Rolando Villazon i Wien i somras. Stilig är han fortfarande också.

Nu har jag suttit och lyssnat på Rolando Villazon på YouTube en bra stund. Jag har aldrig hört honom sjunga förut, men oj vad jag tycker om det. Jag hittade t o m en videoupptagning från Wien från i somras med alla tre sångarna som Gabrielle nämner, men jag valde att lägga ut denna; uselt ljud och jag önskar att jag förstod spanska, men det är rörande att se Villazon och Domingo omfamna varandra - den äldre och den yngre så begåvade tenorer.

Vacker musik så här på juldagen...

1992 gjordes en uppsättning av Puccinis Tosca som spelades in på de autentiska platserna enligt librettot, och som sändes på teve i realtid över hela världen.

Jag minns att jag satt som klistrad framför burken, för Tosca är dels min favoritopera och Domingo är min favorit bland tenorer. Han sjunger med sådan känsla och innerlighet.

Detta är ur sista akten, uppe på Castel Sant'Angelo's tak där Cavaradossi ska avrättas i gryningen.
Cavaradossi ber att få en sista önskan: att skriva ett avskedsbrev till sin älskade È lucevan le stelle (Alla stjärnor som lyste, även kallad Sången till livet).

Var så goda - Placido Domingo och E lucevan le stelle!

Lite vacker musik så här på julaftonkvällen...

John Williams - Concierto de Aranjuez 2nd Movement

24 dec

GOD JUL på er alla barn, önskar Fox!

23 dec

Flera underliga saker händer.
De tokiga tomtarna hade just rest tillbaka
när en flodhäst på skidsemester kommer
farande nerför backen.

God Jul önskar vi från stationen

Jag antar att det är många med mig som kommer att få ont om tid att sitta framför datorn de närmaste dagarna, så jag passar på att önska er alla en riktigt God Jul!

Fotot är från förra året, här tar vi inte in granen förrän kvällen innan julaftonen. En regel vi inte ruckar på.

22 dec

Det är lite rörigt hos Mussan idag.

Dagens Poppan-skiss...

21 dec

Tillökning i grisfamiljen.

Musmys

Den här förträffliga och stilsäkra bloggaren lägger upp en miniserie med musbilder med anledning av att vissa fur persons gästar stationen för tillfället.

Margaretha (em) har en sån känsla för bilder och speciellt äldre illustrationer, de riktiga klassikerna. Jag tänker följa miniserien andäktigt. Älskar möss på bild, men inte i verkligheten inne i mitt eget kök.

En konstig hund vid namn V Lund

Nu måste ni bara gå in här och titta på vad en begåvad kille plitade ihop när han gick i nian. Helt genialt i mitt tycke!
Jag kan just undra vad han sysslar med idag?

Var är min toffla?

Så var det dags igen.

Igår mötte jag upp våran återkommande jul- och nyårshund i Örebro, Gaias bror Ebro.
Ebro bor i Stockholm och där smäller det fyrverkerier vill jag lova så här års. I veckor.
Tyvärr är Ebro fruktansvärt rädd för smällare, han skakar som ett asplöv, klättrar på väggarna, hyperventilerar och får panik.

Här i Striberg är det för det mesta lugnt och tyst, det smäller egentligen bara på nyårsaftonen, så Ebro brukar få komma och bo hos oss en månad varje år.
Här har han det lugnt och skönt och här har han pälstjejerna. Det blev ett kärt återseende igår, alla tre fick glädjefnatt av att se varandra igen och det blev mycket rejsande i trädgården.

Ebro och Gaia är så lika varandra både till utseendet och sättet så jag blir alldeles rörd. Han är lika välkommen varje år och det känns som en ynnest att ha fått lära känna honom så väl. Håkan kallar Ebro för E-bror.

E-bror har en ovana som vi lätt glömmer bort mellan varven tills det är dags igen. Han bär omkring skor och tofflor, en och en. Ska man sätta på sig skorna, eller tofflorna så finns det bara en av paret. Stationen är stor, så det blir att leta på två våningsplan.
Ibland ger jag upp och tar på mig några andra skor än de jag tänkt, vilka som helst, som det finns två av.

Fotot är från förra året. Visst är de söta när de står och spanar alla tre? Ebro längst till höger.

Dagens Poppan-skiss...

20 dec

I en helt annan del av världen
sitter storviltfotografen Malte Fox vid vattenhålet
och får närkontakt med familjen Z.

Vapenvila

Det här ursöta julkortet landade på stationen idag, avsänt från illustratören Cecilia på Fox.

Vad säger man när man som jag ligger i krig med mössen? Är det så här de har det innanför köksskåpen medan jag ligger på knä utanför, gillrar fällor och gnisslar tänder? Firar de första advent? Tredje, fjärde?

Tankarna blir många, och jag tror att jag kommer att plocka bort alla fällor åtminstone under julhelgen så att de får äta sin lilla kaka ifred...och halva innehållet i vår soppåse.

Dumplings från Texas

Cecilia från Houston har lagt in några recept och beskrivningar på dumplings bland kommentarerna till inlägget om Shumai.
Jag lyfter fram det för det är så kul att få förslag på nya fyllningar och lite köksknep.

Så här skriver Cecilia:

Jag har lagat dumplings hemma hos mina Taiwanesiska vänner. De brukar ha "dumpling parties" där värden står för ingredienserna och gästerna för arbetskraften! Pyssel och knåp tillsammans innan man äntligen får äta. Man kan variera lite som man vill, men ditt recept låter väldigt gott! Fläskfärs och ingefära är en bra kombination. Vi gjorde även varianter med räkor och diverse kål. Vi använde tjockare deg (ocksa köpt) och kokade knytena. Själv gillar jag allra bäst att steka dem (stek en minut eller så för att få stekyta, slå sedan på lite god kycklingbuljong och efterstek under lock). Nar jag gör dem hemma så gör jag ett helt gäng och styckfryser dem ostekta. Snabbmat nästa gång!

Vi viker våra degknyten rakt över liksom for att få halvmånar, kniper ihop sömmen (innan man viker över blöter man innerkanten med lite vatten så att den ska hålla ihop) och ställer sedan knytena så att sömmen är mitt ovanpå.


Ideskiss kan jag ge:
1. fläskfärs, salladslök eller purjolök, lite fisksås, ingefära, vitlök, kanske en skvätt mörk sojasås, lite finhackad kål, tex savojkål (min chef tar salladskål som jag inte är så fortjust i)
2. räkor (hackade), en aning fläskfärs, någon sorts lök, ingefära etc.
3. Som ovan men med tofu

Som ni ser behöver man inte hålla på med veckade kanter på rundlarna, utan det går att vika på mitten rätt och slätt.
Tror att jag ska prova fyllning nr 1 nästa gång. Det vattnas redan i munnen.

Instruktionsvideo

Jag hittade den här videosnutten som visar själva vikningen av gyosaknyten.

Väldigt instruktiv, fast varför han ska hålla på och kladda med fyllningen med händerna förstår jag inte. Själv använder jag en tesked så att fingrana är rena när jag ska fukta degen.

19 dec

King Kong blir utskrattad i FOXDJUNGELN.

Dagens Poppan-skiss...

Att tillaga gyoza - med två dreglande hundar bredvid

Oj, oj, här blev det rusch ikväll. Besök hos mamma, laga gyoza, vika och pilla och sen mitt i alltihop - Bonde söker fru, puhu.

Kvällens post handlar alltså om gyoza, en blandning av stekta och ångkokade dumplings. Jag har lärt mig att laga till den av min japanske vän, och han hävdar att det är en kinesisk rätt till ursprunget, men han tillagar den japanskt och efter eget huvud.


Jag höftar när jag lagar mat så det här är en bild av vad jag använde mig av ikväll. Jag la till mer lök efter att ha smakat på smeten. Hur du än gör så blir det här kalasgott, jag lovar!
Skalade svenska räkor, gul lök, vitlök, morötter, champinjoner, bambuskott (ungefär 200 g) och ca 300 g köttfärs. De runda plattorna till höger är de köpta degplattorna. Om du har svårt att få tag i köpeplattor så lägger jag till ett recept på deg som du kan göra själv allra sist i den här posten.

Kör lök, vitlök, morötter, räkor, bambuskott, champinjoner i en matberedare lite grovt sådär. Förr stod jag och hackade för hand och det tog en halv dag.
Bryn alltihop i lite olja. Betoning på lite.
Låt svalna och blanda sedan ner den råa köttfärsen.


Är ni fortfarande med? Lägg en degplatta på ena handen och lägg ungefär en tsk av smeten i mitten. Fukta kanterna runt om med vatten, och vik sedan ihop knytet på mitten, som en halvmåne.


Nu blir det svårt att förklara, men låt ena halvmånen vara som den är, vecka sedan den sidan du har emot dig och kläm till efterhand. Börja från ena änden.


Så här ser ett färdigt gyozaknyte ut.


- Tappa en, tappa en, tappa en, tappa....snälla...


Hetta upp en stekpanna med lite olja i, lägg ner alla knytena med den veckade kanten upp, och stek dem gyllenbruna på undersidan.


Ok, matte, vi hajjar!


När de har stekt klart så öser man ca 1 1/2 dl vatten eller buljong över dom, sedan locket på och och låter dom ångkoka tills vätskan har dunstat. Ca 3-4 min.


Som den till höger ska de se ut när de är klara. Fyllningen har krympt av värmen, och degen har liksom skrynklat sig mjukt runt sitt innehåll.


När de är färdiga så lägger man på en tallrik över stekpannan och vänder allt upp-och-ner, då ligger gyozan perfekt serverad på stört!


Ja, sen ska det vara dippsås. Till den ursprungliga versionen severar man mörk vinäger blandad med soya.
Jag tycker Kojis sås är mycket godare, och till den behöver du japansk soya, sake (fast jag tar en skvätt vitt vin) och lite citronsaft som du blandar ihop. Sen om du har tillgång till wasabi, japansk pepparrot, så är det hur gott som helst att blanda i dippsåsen. Annars går det bra utan.

Jag köper alltid färdig deg, men detta recept på gyozadeg har jag hittat på nätet, antagligen funkar det bra till shumai också, som jag la ut recept på i förrgår:

250 gr (ca 4 dl vetemjöl)+1 1/4 dl vatten, knåda samman och lägg i plastpåse och låt vila i en halvtimme.
Knåda degen igen på mjölat bakbord och forma till en rulle, ca 2 cm i genomskärning. Skär den i 20 jämnstora bitar.
Kavla ut varje del till en rund platta 6 cm i diameter

Ja, sen så började Bonden söker fru och det blev japansk middag framför teven. Jag känner mig helt matt!

Håkan var snäll och ställde upp som fotograf (hade han inte gjort det så hade jag glufsat i mig alltihop själv ;-)).

Mitt emot mitt ritbord...

...sitter det här papperet upptejpat på väggen, som en påminnelse.



Uppmuntrad av dumplingskommentarerna i förrgår så tog jag upp ett paket med Gyoza-degplattor ur frysen imorse.
Ikväll ska jag laga gyoza och Håkan får plåta.
Det är nämligen så att till gyoza behöver man inte några bambukorgar eller annat krångligt, det räcker alldeles utmärkt med en vanlig stekpanna med lock.
Jag tänker också lägga ut recept på degen till er som har långt till asiatiska mataffärer.

18 dec

Gubben har många vänner, skriver Fox-Jessica

Dagens Poppan-skiss...

Hur lång tid kan det ta!

Nu har jag fått två kommentarer som har skickats så att jag kan se dom i min mail men de dyker inte upp på bloggen. Är det någon som vet hur länge det kan ta för små vilsekomna kommentarer att hamna där de ska?
Den med mest fördröjning är skickad för två timmar sedan.

Nu ska jag bänka mig framför teven och titta på "Bonde söker fru" och ojja mig över hur fel de väljer ;-)

Dagens Poppan-skiss...

17 dec

Lilians vackra collie har tagit ett par dagars ledigt från
slottsjobbet. En picknick i bergen piggar upp.

Shumai - bland det godaste jag vet!

På 80-talet reste jag runt i Japan under fem veckor och kom att älska japansk mat. Shumai är små ångkokade knyten, som egentligen härstammar från Kina, men jag lärde mig att göra den japanska varianten av min ena resekamrat Koji.

Ibland kan jag få ett sånt sug efter shumai, så jag har alltid wonton-plattor i frysen för säkerhets skull. Av alla shumai jag har smakat så är Kojis recept det läckraste.

För ett halvår sedan blev jag av några vänner och gäster tillfrågad hur jag gjorde dom, så när det var dags nästa gång så bad jag Håkan plåta.
Det är lite pilljobb att göra shumai, men det är inte det minsta svårt.

Du behöver:
Ett pkt wontondegplattor (de finns i frysdisken i de flesta asiatiska mataffärer), några stjälkar bladselleri,1 purjolök, ca 5 champinjoner eller motsvarande,
3 hg fläskfärs, ingefära,1 äggula, japansk soya, sesamolja, salt, vitpeppar,1 nypa socker, ev 1 msk vitt vin.

Kör alla grönsaker i en matberedare, men bara grovt.
Stek grönsakshacket i lite olja i en wok eller stekpanna. Salta och peppra(vitpeppar). När hacket steks på slutstadiet, tillsätt lite sesamolja.
Låt grönsakshacket svalna, blanda ihop det med den råa fläskfärsen och tillsätt riven ingefära (ca 1 dm om man har den i tub), salt, vitpeppar, 1 nypa socker, 1 tsk japansk soya, 1 äggula, 1 msk vitt vin (kan uteslutas).
Placera 1 tsk av smeten på mitten av ett wontonblad, tryck ihop resten av bladet runt fyllningen med fingertopparna och tryck till.
Vill man vara lite tjusig så kan man placera en grön ärta eller en liten broccolibukett i varje degöppning.
Ångkoka degknytena i 10 - 15 min .Servera med en doppsås gjord av japansk soya och en skvätt vitt vin. Ät och njut!