Stribergs Station

Mailväxling med kinesisk pressfotograf - på kinesiska

2011-09-27T20:12:00.004+02:00

Foto av Xuesong Kang. Bildstämpeln har jag pluttat dit i Ps.

Jag ska fortsätta att berätta om de sista dagarna i Beijing, men först tänkte jag visa ett fotografi som jag köpte i en liten butik i det stora loppmarknadsområdet PanJiaYuan i utkanten av Beijing.
Butiken innehöll originalfoton av en och samma fotograf, Xuesong Kang, och Karin och jag blev fast länge, länge och bara tittade och bläddrade i fotoarkiven. Så många fantastiska bilder, och de kostade bara en hundring styck.

Fotot av den gamla kvinnan med den pigga och vakna blicken och den lilla hundvalpen, fångade mig så fort jag steg in i butiken, och det var också den bilden jag slutligen valde att köpa.
Att bilden ser ut att vara tagen i en liknande bergsby som den vi just hade besökt gjorde inte saken sämre, och grädden på moset var den lilla valpen av samma typ som de jag hade beundrat så mycket.

När jag kom hem från resan funderade jag på hur jag skulle göra för att få visa den här fina bilden på bloggen.
E-postadressen till fotografen stod i en liten folder som jag hade fått med, så jag skrev ett mail dels på engelska och sen tog jag hjälp av Google Översätt och skrev även på kinesiska - med tecken.

Det dröjde några dagar, sen damp det ner ett mail från herr fotografen - enbart med tecken.
Jag klistrade in tecknen i Google Översätt och simsalabim så förstod jag att han tyckte det var roligt att jag gillade bilden, men samtidigt undrade hur och i vilket syfte jag hade tänkt använda bilden. Hade jag en privat webbsida eller en kommersiell?

Jag skrev och berättade - med tecken.
Jag knåpade också ihop en namnstämpel i Photoshop som jag satte på bild-filen som jag skickade med, så att han skulle förstå att det var seriöst.
Efter lite mailväxling fick jag grönt kort, han gillade särskilt namnstämpeln.
Säga vad man vill om Google Översätt/Translater, men jag tycker det är helt otroligt att jag lyckades kommunicera med herr Kang på hans eget språk!

Xuesong Kang är född i Beijing 1964, och har jobbat som pressfotograf och inte överraskande hämtat hem en rad utmärkelser och priser, bland annat i "The International Photography Exhibition", "Nikon Cup", "Canon Cup".
Det förvånar mig inte ett dugg.

Kina - den tolfte dagens eftermiddag

2011-09-26T21:57:00.004+02:00

Jag brottas fortfarande med mycket jobb och lite ledighet, så jag hinner inte runt hos bloggvänner som jag skulle vilja. Orken tryter liksom, men jag vill ändå göra klart den här reseberättelsen, så det får bli som det blir.

När vi åkte ner från bergsbyn, ner till dalgången, så stannade vi och gick runt i ännu en by med vackra trähus.
Byn låg vid en flod, så för att komma dit var man tvungen att ta sig över en hängbro...

En av bergsbyarnas vackra och självständiga hundar låg och svalkade sig i vattnet på andra sidan, men kände sig besvärad när jag närmade mig, reste sig upp, ruskade på sig och försvann.

Det här är inga hundar som kommer fram för att bli klappade, de har stor integritet.

Jag minns en dubbel 8 film från där jag var liten, kanske sisådär en 3 år gammal. Det är vinter och jag stultar fram i en vit vinteroverall mot en hund jag vill klappa, den flyttar misstänksamt på sig ett par meter i snön, jag stultar efter, den flyttar sig, och så där håller vi på...
Nu som vuxen har jag lärt mig, så jag låter den försvinna utan att besvära den med fler försök till närmanden.
Att tycka väldigt mycket om på avstånd...det får bli min lott i det obefintliga umgänget med dessa underbara hundar.

Byn har helt otroliga trähus. Allt verkar pluggat med träkilar, och jag kan inte se en enda spik.

När jag ser kinesiska fönster, så funderar jag på hur det kommer sig att våra gamla svenska glasverandor, dörrar och fönster har liknande spröjsar?
Jag har googlat lite men hittar inget som befäster min upplevelse av att vi måste ha tagit inspiration härifrån.
Någon som vet?

Två Yao-kvinnor i vackra folkdräkter samspråkar i en gränd och väntar på att sälja textilier till hugade turister.

Husen är helt underbara...

...liksom dörrarna.

Vacker spröjs...

...och ännu mer vacker spröjs.

En typisk representant för bergshundarna glor in i "sitt" hus där det ligger en massa taktegel uppradat på gårdsplanen utanför.

Det byggs överallt, och det är spännande att se hur stommarna till ett hus ser ut.
I de här trakterna finns det fantastiska timmermän, det är ett som är säkert.

Vi sätter oss i bilen igen och Liu kör oss på slingriga serpentinvägar till staden Guilin några timmars färd därifrån.
Under resans gång så ser jag bergshundar som dyker upp och traskar på den lilla, lilla remsan som finns i ytterkanten av de smala bergsvägarna där bilar och lastbilar dundrar förbi i hisnande fart, antingen remsan mellan vägen och bergväggen, eller den som vetter mot stupet.
Mitt ute i ingenting ser vi människor som odlar små tegar, och hundarna är antagligen på väg mellan dem och byarna.

Här slutar Karins och mitt rese-äventyr med vår kinesiske bror Shu, och hans trevliga och generösa vän Liu.
Karin och jag ska övernatta på flygplatshotellet som syns i bakgrunden, för att själva resa till Beijing tidigt morgonen därpå.
Det känns både sorgligt och vemodigt att skiljas åt. Efter att ha kamperat ihop så gott som dygnet runt under två veckor så är det lite som att klippa av en kinesisk navelsträng...om ni förstår hur jag menar.

Tack Shu, tack för en fantastisk och oförglömlig resa!
Tack för att du tog så väl hand om oss, och tack Liu för att du gav av din tid till helt okända människor!
Beijing nästa....!
Fortsättning i nästa post...som kommer att handla om dagarna i Beijing och en stor och spännande loppmarknad.

Kina - den tolfte dagens morgon

2011-09-17T21:00:00.005+02:00

Longji, Guangxi

Nu när hösten har kommit krypande börjar jag så smått få tillbaka blogglusten.

En del av er har antagligen för länge sedan tröttnat på att vänta på en fortsättning på Kina-resan, men en del tålmodiga bloggläsare vill veta vad som hände efter den där elfte dagen då bloggen gick och tvärdog.

Det finns även läsare som undrar vad det egentligen blev av den där ICA-kassen med Nora Pershyttan BK. Höll den, och framför allt - var är den idag? Lever den?

Jag känner mig verkligen glad att det finns de som fortfarande är intresserade, så jag fortsätter där jag slutade, på morgonen den tolfte dagen i Kina då vi vaknade upp i den lilla bergsbyn med de terrasserade risodlingarna som även kallas Drakryggen. När himlen speglas i tegarnas vattensamlingar ser det ut som en jättelik drakrygg med fjäll och allt.

Byn sjuder av liv och det traskar människor med bärkorgar på ryggen överallt i de branta gränderna.

Familjepensionatet vi bodde på

När vi kommer ner i allrummet på morgonen sitter Liu redan till bords och bjuder oss på Mantou, ett slags ångkokade bröd.

När vi ätit klart så reser vi oss för att ta en rundtur i byn, men först säger Shu att han vill visa oss husets gamla kök som de äldre familjemedlemmarna i huset fortfarande använder sig av.
Vi följer med Shu och plötsligt upphör tiden att existera, vi står i ett stort men mörkt rum där två gamla tanter huserar runt en eldstad mitt på golvet.
Från taket svävar en bambuställning med en massa korvar och köttskånkor och jag känner att jag är med om en tidsresa.

Det som hänger på bambuställningen ser gudagott ut, mörat och rökt.

Efter besöket i gammtanternas kök så följer vi med Shu och Liu på en rundvandring i byn.

Sedan 1200-talet har minoritetsfolket Zhuang brukat jorden här uppe bland bergen, och byggt terassodlingar. De har utnyttjat varje kvadratdecimeter, och byggt terrasser för att odla ris.

Här kommer en video som visar först en Zhuang-kvinna som kommer uppför en bergsstig med ett nyskördat bambuskott i näven.
Sen filmar jag två två Yao-kvinnor som har världsrekord i långt hår. De övertalar Karin och mig att betala 15 kronor för att se dem veckla ut allt sitt hår, och vi går motvilligt med på affären.
Så här efteråt är jag glad att jag gjorde det, för håret är helt fascinerande, och Shu samtalar med dem och gör att inget känns mer pinsamt än det behöver.

De här Yao-kvinnorna klipper sitt hår endast två ggr i sitt liv, en gång när de är runt 18 år och den andra gången när de gifter sig. De sparar klippt hår och tillför en lösfläta till den överdådiga frisyren.
Bamburören som folk sitter och roterar i filmen är en maträtt. Bambun fylls med klibbigt ris, sötpotatis, morötter och fläskkött, och roterar ca en halvtimme över öppen eld...
Sen kommer en scen med två busiga unghundar av den typ som var allmänt förekommande i de här bergen. Jag skulle inte ha någonting emot att ha en sån hund.

Överallt där vi går sitter det små tanter och flätar små bastskor...

Shu steppar ut på drakryggen.

Drakryggen.

På olika ställen i byn kan man bli fotograferad i etniska festkläder, och här är en liten flicka som poserar med silverkrona med bergen som fond.

Ännu en tant som gör bast-tofflor...

Överallt bygger man...

...och överallt pratar folk i mobiltelefoner.
Från att aldrig tidigare ha haft telefonlinje, till att ha mobil men internet - vilken otrolig revolution.

Kina - den elfte dagens eftermiddag

2011-06-21T22:24:00.003+02:00

Vi for med Liu vid ratten rakt upp i bergen, två timmars bilresa på sepentinvägar.
I Guangxi finns många minoritetsbefolkningar, och det var till några av de byar vi begav oss i Long Sheng-området.
Från sockertoppsbergen började landskapet mer och mer påminna om hemmavid, om svenska susande granskogar och älvar.

Här försöker Jiáo-kvinnor fånga upp oss redan vid inträdet till reservatet.

Minoritetsbefolkningarna bor i naturreservat, som är skyddade och där man som besökare måste betala inträde till området som sådant. Det kändes genast väldigt turistigt, men vad kan man förvänta sig som turist på 2000-talet?
Som det nu är så är detta en inkomstkälla för människor som verkligen har levt på existensminimum förut. Jag vet inte vilka negativa effekter turismen kan ha, men gissar att det är några stycken.

Byns kvinnor vill bära vår packning, och hur gör man? Vad är rätt eller fel?

Vi betalade naturreservatavgift och när vi kom fram så stod småväxta kvinnor med korgar på ryggen på kö för att bära vårt bagage.
Vi bar själva, men när vi skulle åka hem så mötte vi några bybor som släpade på tunga flygplansväskor åt ett par unga vältränade västerlänningar, packningen lastade på ryggkorgarna.
Jag tror både Karin och jag skämdes, och vi väste åt varandra:
- Kolla, två hallos! (hallos = se tidigare post).

Liu ( som jag tidigare har kallat för Leo - Liu ska det vara), stannade och pratade med barnen i byn.

Från parkeringen var det en lång sträcka att gå innan vi kom fram till byn där vi skulle övernatta. Både Karin och jag ångrade nästan att vi hade axlat våra ryggsäckar. Vi hade kunnat ta med det viktigaste och låtit resten stanna kvar i bilen.

Ett fantastiskt ställe. Trähus så långt ögat nådde, bergssidor med vindlande terassodlingar...

Vi tog in på ett litet familjepensionat, det till vänster.

Här har alla roligt åt teven.
Till vänster sitter Liu, Karin står bredvid och förevigar pensionatungarna som skrattade så det gurglade om det.

Här förevisas familjens nytillskott, iklädd bastanta kläder minsann.

Shu intog pensionatets kök som den självklaraste sak i världen. Han fräste upp rester från dagen innan, och hade även fått tag på åsnekött....

...och de mest mjälla små bambuskott jag någonsin har smakat.

Karin och min förkylning gick i vågor, men här vi bergsbyn kulminerade den nog.

Ljuvligt sköna rum med en vidunderlig utsikt när vi vaknade nästa morgon...

Fingermålar-film

2011-06-20T11:52:00.000+02:00

Jag har varit bortrest hela förra veckan och nu försöker jag komma ifatt med jobbet.
Tyvärr hinner jag varken runt till bloggvänner eller lägga ut någon ny post om Kinaresan på ett tag.

För att det ska hända något på den här sidan lägger jag ut en liten fingermålning så länge.

Ajfån - målningar av Poppan

2011-06-11T00:42:00.004+02:00

Fingermålning i iPhone

Kina - den elfte dagens förmiddag, Xingping

2011-06-08T23:18:00.006+02:00

Gatuförsäljare

Karin och jag vaknar tidigt den elfte dagen i Kina.
För sent för att uppleva matmarknaden som tog slut i gryningen... ungefär samtidigt som vi sträckte på oss i våra hotellsängar och gäspade stort... men i tid för att uppleva stämningen runt omkring i alla fall.

Xingping är en liten stadspärla som ligger vid en krök som floden Li gör på sin färd genom karstlandskapet. Staden är så liten att den är greppbar, och allt är väldigt lantligt.

När jag var i Kina så vande jag mig snabbt vid ljudvolymen, så jag blir förvånad över allt larm och tutande i det här klippet när jag redigerar det nu.

Vi knallar omkring i staden, ner till hamnen som är overkligt vacker.

Med mig på resan har jag en liten handgjord anteckningsbok som den här skickliga bokbindaren förärade mig innan jag gav mig iväg.
Jag hade mycket glädje av den här lilla boken som var så praktisk, liten och kompakt, och hängde med överallt.

Karin och jag viker av uppåt staden igen på en liten tvärgata och kommer till en byggarbetsplats.
I förgrunden ståtar armeringsjärn, men byggnadsställningarna i bakgrunden består helt och hållet av bambu.
Under hela resans gång reflekterar vi ständigt över vilket fantastiskt material bambu är, och hur finurligt kineserna förstår att använda det.

Ungar är sig lika överallt, här är det tokrusning förbi oss och höns och tuppar far förskräckt åt alla håll.

Bilderna från Kina är många, och det är nästan omöjligt att göra ett urval. Jag staplar lite bilder på varandra i det här inlägget, och hoppas att någon orkar titta.

Den här hundtypen har jag nämnt förut i inläggen om Kina, och jag tycker den påminner starkt om den australienska dingon.
Här travar det en tik, som just har nedkommit med valpar, förbi några konststuderanden som sitter och skissar över hela staden den här morgonen.
Jag vet själv hur besvärande det är när någon kikar över axeln när man jobbar, så jag går lite snett lutande och glanar när jag passerar... som jag hoppas diskreeeet ;-)

En gammal man ska hänga upp sina sängkläder för vädring när bambuställningen rasar, men Leo är snabbt framme och hjälper till. Sånt gillar jag.

Den här mannen skalar jättepomelo och lägger ut skalen väldigt systematiskt i solskenet för att torka.
Shu förklarade varför, men just nu är minnet som ett såll. Om Karin ser det här kanske hon har bättre minne än jag?

I Kina tar far- och morföräldrar hand om barnen medan deras föräldrar jobbar. Överallt ser man äldre med småbarn.

Här plåtar jag Leo, han som är hjälpsamheten själv, genom en dörröppning i ett gammalt vackert hus.

Ännu en av alla dessa bambustångsbärare...och ser ni hunden till höger?
Jag blev väldigt imponerad av den här rastypen. Det var inga inställsamma hundar, som främling fick man inte komma i närheten, då reste de sig upp och gick...eller morrade lågt.
Total integritet...och jag vet inte om jag inbillade mig, men de såg väldigt skärpta ut.

Shu går före ner mot floden Li, floden som mjukt omfamnar den här staden.

Några kvinnor tvättar kläder och sämre utsikt kan man ha i en tvättstuga.

Så här går det när man väntar för länge med att skriva ned sina intryck - nu minns jag inte vad Shu berättade...antingen var det snigelägg eller ormägg som sitter som rosa ansamlingar längs
flodstränderna.

Till höger i bild ser ni några pastorala konststuderanden. De har verkligen motiv att måla efter.

Vi går ner på stranden och följer floden en bit.

Några pojkar leker med en flotte...

I videoklippet i början av det här inlägget så kan ni se en kvinna som sitter på stranden med en stor bunke med levande småfisk som sprattlar omkring i vatten och en lika stor bunke med färskfångade småräkor, ungefär lika små som våra tångräkor här i Sverige.

Jag köper en friterad plätte av henne med små inbakade småräkor i, och det här är tveklöst det godaste jag åt i Kina under hela resan. Jag tror jag betalade två kronor styck, och det blev naturligtvis fler.

Det här fick mig återigen att fundera över varför vi inte säljer råa västkusträkor oftare i Sverige, när vi nu sitter på en sådan skatt?

När vi drar oss tillbaka mot staden igen passerar vi de här hundarna.
De ser ut att vara en korsning mellan hundtypen jag har skrivit om tidigare, och Shar pei. Mer åt det här hållet borde Shar pei se ut, tycker jag, istället för de sönderavlade hundarna man ser då och då.

På ett ställe vinglade det omkring små valpar på ostadiga ben, och jag hade lätt kunnat tänka mig att utöka flocken hemma med en sån här ursund och robust hund.

Vart vi än gick var det så vackert så vi knappt trodde våra ögon.

Här torkas medicinalväxter.

Färska vattenkastanjer, kan jag tala om, smakar väldigt annorlunda än de i burk.

Shu berättar att de syrar bambuskott i den här regionen. Man lägger tydligen bambuskotten i risavkok,
och låter det stå tills det självjäser. Gott tycker somliga, vedervärdigt tycker andra - enligt Shu.

Karin och Leo

Lite matta efter att ha knallat omkring i hettan hela förmiddagen vilar vi i hotellfoajén innan det är dags att åka vidare.

Säga vad man vill om ICA, men stryktåliga kassar har de. Den här kassen genomlevde hela resan och packades med det mesta. Allt från matvaror till ombyte av kläder.

I Xingping hade jag kunnat stanna länge, men så var vi på väg igen i Leos bil med ett fantastiskt landskap att följa genom bilfönstren medan bilen lade mil efter mil efter sig.
Fortsättning följer...

Ajfån-Kina

2011-06-05T01:45:00.001+02:00

Jag håller på att knåpa med nästa Kinainlägg, det tar sin tid, men lägger ut en ajfån-skiss så länge.
Skissen föreställer de fantastiska sockertoppsbergen vid floden Li i den lilla staden Xingping, Guangxi.

Ajfån-Gaia

2011-06-03T23:36:00.000+02:00

Fingermålad i appen Brushes på ajfån

Terapi

2011-06-02T23:05:00.003+02:00

Tack för alla snälla kommentarer, det är skönt att få gnälla av sig när allt ter sig lite motigt.

Idag har jag vilat ögat som de var inne och grottade i i går. Det har inte blivit något häng över vita akvarellpapper här inte, men däremot intensivt knappande på ajfånen.
Jag häpnar över alla möjligheter, tidningen Råd & Rön skrev för ett tag sedan att det enda appar inte klarar av är väl att koka kaffe ;-)

Nu har jag luskat ut hur man överför det man gör i Brushes till film. Är det någon som undrar och vill veta är det bara att kontakta mig genom kontaktformuläret under headern. Det var lite pyssel innan allt flöt som det skulle...och det är så makalöst roligt så jag till och med glömmer askmolnet i ögat.
Det här är faktiskt en slags terapi...

Enögd ajfånskiss av Poppan i Brushes

2011-06-01T23:01:00.004+02:00

Poppan tecknad med ajfån

Jag har drabbats av glaskroppsavlossning, vilket inte är det minsta roligt.
Antagligen får jag vänja mig vid att se en spökbild av en slags teckning som inte är min egen varje gång jag sätter mig vid ett vitt papper.
Mitt vänstra öga ser något som påminner om när man häller ner bläck i ett glas vatten, i ultrarapid.
Detta ser jag varje gång jag sätter mig ner vid ritbordet och stirrar ner på det vita akvarellpapperet.
Mönstret flyter omkring, hit och dit, svävar lite och trots att jag vet vilket håll jag tittar kan jag aldrig riktigt komma underfund med hur det rör sig.

Jag har varit hos en snäll ögonläkare på USÖ i Örebro i dag, och även om inget hopp gavs så gavs det mycket vänligt bemötande och en slags trygghet att veta vad man drabbats av.
De sprutade in ngt i ögat som gör att pupillen är vidöppen som en svart tratt, och jag blundar med det ögat hela tiden och köpte solglasögon det första jag gjorde efteråt.

En tröst i denna misär är ajfånen :-D
När Håkan körde hem mig laddade jag ner en rit- och målar-app, och gjorde ikväll en en-ögd skiss på Poppan.
Helt otroligt!
Jag har aldrig varit mycket för att släpa med mig akvarelllådor ut på fältet, och plötsligt har jag allt i ett. Jag kan välja penslar, lager, färger - och allt för trettioåtta spänn!
En hel målarlåda som dessutom går att ringa med.

För att vara en av de första skisserna så känner jag mig rätt nöjd, enögd och allt.

Kväll i Xingping

2011-05-31T22:57:00.004+02:00

Det här är en skiss som föreställer en morgonscen, sedd från vårt hotellrum som vette ut mot huvudgatan i den lilla staden Xingping som ligger vackert belägen i en flodböj av floden Li, Guangxi.

Men nu går jag händelserna i förväg, tillbaka alltså till kvällen då vi kom.
Kissnödiga men uj så nyfikna.

Shu och Leo har hunnit boka hotell och lasta ur bilen, så vi kunde makligt promenera omkring och upptäcka den lilla staden. Jag hoppade upp på en mur och tog den här bilden och tänkte på en viss bloggmadam som samlar på fönster. Det här fönstret är tillägnat henne.

Karin kollar hus och omgivningar medan Shu och Leo leder oss runt i gränderna.

Gulliga engelskspråkiga skyltar. Ankoman som jag är så hade jag inte haft något emot en "Does the pot duck".

...å så springer det en sån där speciell hund över gatan och jag får till en sudddig bild.
Spetstyp, tänker jag, mellanstorlek med rak svans.

Ah, nu blir det äntligen måltid.
Den här kvällen var jag så hungrig så jag hann inte ens tänka tanken att ta en bild på middagen innan tallriken var renskrapad.

Shu och Leo hade bokat rum på det här hotellet som låg vid huvudgatan. Det var bland det bästa hotellet på hela resan och märkligt nog det billigaste.

Det är vårt fönster som lyser.

Bekväma sängar, rent och snyggt, enda incidenten var på morgonen då jag hade en dust med vattenkranen på handfatet. Jag vred på varmvattnet och fick hela kranen i handen, så det var bara att trycka dit handen och försöka stoppa vattenkaskaderna och ropa på Karin som i sin tur ropade på Shu, som i sin tur kallade på hotellägarna.

Vi somnade mätta och belåtna den tionde dagen i Kina.

Floden Li, Guangxi - fortsättning på den tionde dagen i Kina

2011-05-29T22:01:00.009+02:00

Nu tar jag vid där jag slutade när det gäller Kinadagboken. Ni slipper inte ifrån det ännu, det är mycket kvar.

Det är eftermiddag den tionde dagen och vi har startat från Shus hemstad Liuzhou och sitter i Leos bil på väg norrut längs floden Li.
Jag har tjuvstartat lite så bilden ovan föreställer en senare flodfärd under dagen.

Karin och jag sitter i baksätet och vill stiga av överallt, det riktigt rycker i oss för varje risfält med vattenbufflar och jordfräsar vi swischar förbi.
Till slut ber vi att Leo ska stanna och vi trampar lycksaligt ut bland buffelmockorna i dikesrenarna för att se hur de planterar ris ute på fälten.
En del planterar traditionellt, sticker ner handen i vattnet med risplantan och trycker till, men den moderna metoden är att kasta ner plantorna *tjoff tjoff*.
Det går precis lika bra, skonar ryggen, men det blir inte perfekta rader förstår jag av Shu.

Landskapet är bland det vackraste jag har sett.

Osannolika sockertoppsberg i kalksten poppar upp i all oändlighet, och nedanför bergen breder ett platt odlingslandskap ut sig och långgrunda strandbankar kantar floden Li.

Det här säregna karstlandskapet sträcker sig ända ner till Halong Bay i norra Vietnam.

En vattenbuffel som kanske inte vet hur fint han har det runt omkring sig?

Shu handlar lunchmat åt oss.

Vackra reliefkakor.

Bambu - detta sanslöst vackra och ändamålsenliga material.

Vi stannar bilen i staden Yangshou och Shu föreslår att Karin och jag ska ta en flodbåt några timmars färd norrut.

Shu och Leo ska stå på kajen och ta emot oss i den lilla staden Xingping, lovar de, där vi också ska övernatta.

Shu skuttar ut på en flodbåt och förhandlar om priset.

Dagen är långt liden, och vi har inte ätit särskilt mycket. Vid kajen säljs det härliga grönsaker, men inget att ta med sig som proviant på båtturen precis.

En plötslig ingivelse gör att vi grabbar var sin 4-pack öl och tar med oss ombord.

Att få åka båt på den här floden har varit en gemensam dröm under vårvintern, och nu sitter vi plötsligt här.

Videoklippet tar sin början uppströms där det är väldigt turistiskt och fortsätter längre norrut där det blir betydligt lugnare när vi tar våran båt.

Vi är nästan ensamma på floden, vilket kanske beror på att det börjar skymma.

Vi passerar husbåtar...

...kvinnor som hukar vid flodstranden och tvättar.

De karakteristiska flodbåtarna ligger uppdragna lite här och var...

I solnedgången möter vi en båt som är på väg åt andra hållet och överallt blommar det en slags vildväxande klängros på bergssidorna. Det är skumt, och våra kameror har dålig zoom, men det ser ut som det blommar Rosa mulliganii på bergsidorna som vi glider förbi - eller är det bara som jag inbillar mig eftersom jag planterade och älskade en sån ros i torpträdgården i Västergötland en gång i tiden. Den var från Yunnan i Kina, och såg precis ut som de här vita skyarna som vi såg från båten.

Var jag än är i Kina vill jag stoppa fordonet vare sig det rör sig om tåg, bil eller båt och bara kliva av. Stanna.

Solen dalar mer och mer....

...och i strandkanterna vältrar sig vattenbufflar efter en arbetsdag på risfälten.

En hund börjar plötsligt följa med oss en bit efter strandkanten.
Det här är första, men inte sista gången, vi ser den här typen av hund.
I bergen runt omkring ser nästan alla hundar ut så här, en väldigt ursprunglig rastyp verkar det som.

Klockan är snart sju och solen går ner bland sockertopparna, och Karin och jag har i hungern klämt fyra öl var vilket plötsligt gör sig påmint.

När vi lägger till vid bryggan i Xingping är killarna inte där än som tur är.
Jag har aldrig i mitt liv varit så kissnödig, jag kan knappt gå.
Vi kikar in på huvudgatan som är en förlängning av kajen, och jag kan tänka mig hur stirrig jag ser ut.
Ingen toa-skylt så långt ögat når och blåsan håller på att sprängas, men så ser vi en stig upp i den tropiska grönskan och går med stapplande steg en bit in i allt det gröna och kan äntligen sätta oss bland buskarna. Piiiuuuhh.

På ajfån-utflykt till konstnärer och trädpioner i Örebro

2011-05-27T17:28:00.003+02:00

Björn, fångad av ajfånen

Idag åkte jag till Örebro Universitets bildavdelning för att träffa Björn Ring och Peter Ekström. Vi ska nämligen ha en utställning tillsammans i höst, så vi skulle prata ihop oss lite, och även titta på konsthallen.

Det är så lustigt att så här många år senare återknyta kontakten med Björn och Peter, för vi gick samma årskurs på Gerlesborgsskolan i Stockholm när vi var mycket unga.
Vi var också några stycken som delade ateljé under den här tiden, en gammal rivningslägenhet på Inedalsgatan, och i den gruppen ingick jag och Björn.

Björn är numera bildadjunkt på Örebro Universitet och Peter är rektor för Örebro Konstskola.

Peter, registrerad av ajfånen

När jag träffar dem nuförtiden så märker jag att jag fortfarande ser dem som 20-åriga män.
De är sig väldigt lika ;-)

Efter det här trevliga mötet sätter jag mig i bilen för att åka hem igen. Tokig i ajfånen som jag är så sätter jag på navigatorn. Nyhetens behag ni vet...

Rösten dirigerar mig hit och dit i Örebro, och plötsligt tycker ajfånen att jag ska ta in på en liten gata som jag aldrig brukar köra annars.
Ni kan inte tro så glad jag är över slumpen (ajfånen) som tog mig till Lövstagatan i Örebro.
Detta är vad jag fick se utanför ett hyreshus:

Foto: Ajfånen

Blommande trädpioner så långt ögat når!!!
Och ännu vackrare än i Kina till och med. De här trädpionerna måste vara femtio, sextio år gamla.

Och som de doftade!!!

Jag galopperade omkring i duggregnet och tog bilder och stoppade näsan här och där i alla ljuvligheter.

Undrar om det är någon som samlar in fröerna när de har mognat...eh?

Det står tyvärr inga rader av trädpioner och välkomnar mig när jag kommer hem, men däremot en prunkande årsgammal rabatt utanför garaget med de mest ljuvliga tulpaner.
Det är inte det sämsta.

Jag går och tittar på trädpionfröna från Kina som Håkan och jag grävde ner på en skuggig plats i trädgården igår kväll.
Vi har satt ett frö i varje kruka och grävt ner dem till kanten enligt konstens alla regler.
Trädpioner utvecklas tydligen under marken det första året och det är först andra eller tredje året som något kommer att synas över jord.
Ja, så väntar vi bara sisådär en femtio, sextio år så har vi det lika fint som på Lövstagatan sen.

HDR-foto med ajfånen

2011-05-26T23:17:00.011+02:00

HDR-foto föreställande korvmojen på torget i Nora

Nu måste jag bara göra ett avbrott i resedagboken från Kina, och berätta om en fantastiskt liten kamera som man kan ladda ner som app till ajfånen eller liknande mobiler.

15 kronor kostar den.

Ja, som ni förstår har jag fallit för trycket och köpt en ajfån nu när Telia har kampanjpriser.

Ajfån, skriver bloggvännen Ullrika som har ett så personligt och roligt sätt att skriva. Jag anammar det direkt, ajfån får det bli.

Appen heter Pro HDR och är helt fantastisk. HDR (High Dynamic Range) innebär i det här fallet att kameran tar två bilder av samma motiv, en som är extremt underexponerad, och en som åt andra hållet... extremt överexponerad.

Sen sammanfogas de båda bilderna till en, och det man då erhåller är en dynamiskt spännvidd vad gäller ljuset och färgerna som är klart utöver det vanliga.

Allt fastnar på bilden, från det ljusaste till det mörkaste, och resultatet blir väldigt häftigt. Himlarna blir snudd på religiösa och vartenda moln syns.

Igår stod jag nere på torget i Nora när jag plötsligt insåg hur fin den nya korvmojen är.

Den tillför en fläkt från svunna tider, vad är en stad utan korvmoj - jag bara frågar?

Så jag tog en av mina första HDR-bilder...

Liuzhou, den tionde dagen i Kina

2011-05-24T22:30:00.008+02:00

Vi kom fram till Shus hemstad Liuzhou mitt i natten, så därför var det med stora ögon Karin och jag glodde ut från hotellfönstret morgonen därpå.

De mest osannolika sockertoppsberg tornade upp sig tätt inpå staden och alltihop sveptes in av en våt regnfilt.

En gatsopare iklädd regnkläder passerade långt nedanför.

Vi skulle träffa Shus släktingar och äta frukost tillsammans i restaurangen som hörde till hotellet så vi var uppe i ottan, duschade, organiserade svenska presenter i små högar och drog djupt efter andan.

Shus mamma och syster med man bodde bara runt hörnet och brukade tydligen träffas med vänner varje fredag för att äta frukost på det här sättet.

Här sitter vi med Shus mamma (tredje från höger), och Shus syster ( fjärde från höger) och hennes man på hennes högra sida.

De andra fyra männen är gamla barndomskamrater till systerns man, ett väldigt trevligt och glatt gäng som påminde om de skolpojkar de en gång har varit.

Allt var väldigt trevligt.

Karin och jag hade knappt hunnit vakna och in kom den ena maträtten efter den andra.

Det hela var så olikt en svensk frukost som det kan bli.

Jag brukar bara ta en kopp kaffe till att börja med på morgonen, långt senare en macka.

Nu kommer det en massa matbilder, så ni som inte är så intresserade av just det kan ju scrolla fram en bit i berättelsen.

Friterade hönsfossingar fattades inte på det här frukostbordet kan jag tala om.

Inte heller Chee cheong fun, som jag tror att de här läckra slemrullarna heter.

Mycket grönsaker, här kanske någon pak choi eller mangold...

Frasigt friterat och jättegott.

Vackert, eller hur?

Det var så överdådigt och så tidigt på morgonen, så jag tappade helt orienteringen vad det var för rätter som dök upp på bordet. Det var en aldrig sinande ström av tallrikar som bars ut från köket.

Jag klarade inte ens att fokusera...

Efter att ha tagit avsked av Shus familj så packade vi ihop vårt pick och pack på hotellet och möttes av Shus kompis Leo som stod och väntade på oss utanför entrén med sin stora Toyota.

Leo hade erbjudit sig att skjutsa oss de sista dagarna så vi åkte först hem till honom för att hämta det han skulle ha med sig.

Leo bor i höghuset på bilden ovan, och jag frågade genom Shu om jag fick lägga ut bilder från Leos hem på bloggen. Det fick jag. Tack Leo!

Leo bor med sin fru, tonårssdotter och gamla mamma i en stor lägenhet i Liuzhou. Liuzhou som både Karin och jag tyckte såg ut som en mycket trevlig stad med många grönområden och parker.

Leo driver ett tryckeri, och det går bevisligen bra för honom. Han har ett väldigt välordnat liv, och så fort jag kom in i bostaden reflekterade jag över att här bor det estetiskt sinnade personer...

Matsalsdelen med köket i bakgrunden.

Leo gör iordning te...

...och inte vilket te som helst...

Leo är en stensamlare, han älskar vackra stenar.
Jag är också fascinerad av stenar, så jag går runt och tittar på den ena finare och märkligare än den andra.

Både Karin och jag fastnar för en tavla målad av Wu Guanzhong.
Varken Karin eller jag hade hört talas om den här konstnären förut, men så fick vi två stora och tunga konstböcker av Leo. En handlade bara om Wu Guanzhong, och vi blev helt frälsta.
Senare singlade vi slant om konstböckerna, och jag hade turen att få Wu's bok, och jag blir bara mer och mer förtjust ju mer jag bläddrar i boken kan jag tala om.
Wu Guanzhong dog 2010 och är en av de viktigaste kinesiska konstnärerna i modern tid.
Om det var ett original eller en reproduktion som Leo har hemma på väggen har jag inte en aning om.
Jag vågar inte ens tänka tanken att det kanske var ett original.

Sen bär det alltså iväg i Leos bil den här gången utan att behöva bekymra oss om sovplatsbiljetter.

Man ser mycket från en bil som man inte gör från en järnvägsvagn.

På eftermiddagen når vi fram till ett sanslöst vackert landskap som består av sockertoppsberg, floder och risodlingar så långt ögat kan nå.

Fortsättning följer...

Små föremål

2011-05-24T00:06:00.006+02:00

Bloggaren olgakatt som har varit i Kina ett flertal gånger och dessutom är väldigt konstintresserad, skickade mig den här länken där en museiintendent på Metropolitan Museum of Art, Carrie Rebora Barratt, berättar om sin vurm för små föremål.
Olgakatt tänkte på min grodkamé som jag presenterade i ett tidigare inlägg från Kinaresan och som nu finns hos den här bloggaren.

Den amerikanska intendenten gör ett väldigt chosefritt och sympatiskt intryck och jag fattar precis vad hon menar när hon utvecklar sitt intresse för de små föremålen. Jag blir dessutom hopplöst förälskad i den grekiska hästen i klippet.

Litet föremål

Den här lilla tigern hittade jag i en antiklåda som innehöll skräp, falska souvenirer och ett och annat fynd i Xi'an. Den må vara en kopia, jag har inte den blekaste, men den är handsnidad och träslaget är mycket hårt och "tätt". Arbetet är väldigt vackert och den mäter ungefär 5,5 cm på längden.
Jag har försiktigt gjort rent den idag med en gratis-tandborste från ett av de kinesiska hotellen vi bodde på.
Jag upptäckte att det är väldigt svårt att fotografera "små föremål" eftersom skärpedjupet ofta blir så kort, och sen syns alla skavanker som inte ögat förmår att se, så sakerna ser "fulare" ut än vad de är.
Jag önskar att jag kunde presentera en rättvis bild på tigern ansikte, som i mitt tycke är fulländat - men det ser bara konstigt ut på foto så jag avstår.
Men ni ser ju ryggraden, eller hur...!?

En heldag i Xi'an

2011-05-21T23:33:00.010+02:00

Det var egentligen meningen att vi skulle ha åkt till Chengdu och tittat på världens största Buddha, men både Karin och jag ville ta det lite lugnt, så vi stannade i Xi'an en extra dag istället.

Det var skönt att tvätta upp lite kläder och vara på ett och samma hotellrum tre nätter i rad.

Vilsamt.

Ett sånt här hotellrum med dusch och riktig toa på rummet går på ca 100 kr/natten, det är billigt att

resa i Kina.

Det regnade den här dagen, och vi köpte tio-kronorsparaplyer och gav oss iväg till hantverkskvarter som Shu kände till.

Det här var kvarter som jag hade kunnat gått omkring i i dagar, det fanns hur mycket som helst att se. Konstnärsaffärer, hantverksbutiker, ramaffärer och musikinstrument...

Karin och jag drogs som magneter till pensel- och pappersbutikerna.
Här är vi inne i en butik och snavar på en man som står med sin flickvän och skriver kalligrafi på en slags matta som suger åt sig vatten så att det ser ut som tusch.
Efter några minuter försvinner skriften, och man kan öva på nytt.
Om och om igen.
När jag var i 20-årsåldern studerade jag kalligrafi för Tien Lung på Östasiatiska museet och minns hur många skrivmaskinspapper det gick åt för varje tecken man skulle lära sig...ungefär 100 ark med 10 likadana tecken på varje. Magister Lung var väldigt sträng och petig på ett bra sätt.

Den här mattan var ju fantastisk!

Vi köpte varsin alla tre, Karin, Shu och jag.

En liten pojke står och gör sin läxa vid disken, han är oerhört koncentrerad.

Shu är på utkik efter en speciell sorts skulpturer som förr var vanliga i den här provinsen men som nu är svåra att hitta.
Shu hittar en man som har ett förråd med det Shu söker, och vi följer efter honom in i gränderna.

Det är färgstarka saker det handlar om, och själv skulle jag ha gissat på Bolivia eller Mexico som ursprungsländer om jag inte hade vetat något innan.
Det blir affär och Shu köper några fina pjäser till en vän.

Några småflickor springer före oss i gränden när vi återvänder till huvudgatan.

Efter ett tag viker vi in på en gata med ett tak av blommande blåregn, och går in i en liten butik där jag köper en stenstämpel i form av en råtta.
I butiken sitter en ung flicka och övar på Qin, ett instrument med över 3000 år gamla anor i Kina.
Det har silkessträngar som ger det dess vackra klang.

Sen är det äntligen dags för lunch, jag ser fram emot varje mattillfälle.

Vi hamnar i ett hål-i-väggen där de serverar dumplings.

Vi får in ett ångande fat med nygjorda dumplings fyllda med bland annat kinesisk gräslök.
Jättegott.

Kina är kontrasternas land, här står det en munk med gympadojor och kollar sin mobil.
Ett kvarter länge bort ligger en stor affärsgata med luxuösa märkesaffärer som Louis Vuitton och dylikt.

På kvällen är det dags att ta tåget till Shus hemstad Liuzhou i provinsen Guangxi i södra Kina.
Vi har löst tre sovplatsbiljetter (och lyckats få dom), för det här är en lång resa som tar 31 timmar.

Vill ni ha social kontakt med era medresenärer bör ni ha med er ett hantverk!

Karin broderade på sin poncho och alla ville titta. En stund efter att jag tog det här fotot var det trängsel runt Karin, och till och med biljettkontrollanten var med och diskuterade.

Kvinnorna i samma sovutrymme gör tummen upp! De gillar verkligen Karins broderier.

På natten pågår det handel hos grannarna bredvid. En tåganställd har slagit upp en stor väska med okända saker i och folk tittar och väljer i skenet av en ficklampa.

Man får inte sova stående, eller...?

31 timmar är lång tid på ett tåg, men sovbritserna är rätt bekväma och stämningen trevlig.
Vi sover, fixar frukost, köper vatten på stationer vi passerar, pratar, sover en stund, tittar på landskapet som rusar förbi utanför fönstren och mitt i natten det andra dygnet stiger vi av vid stationen i Liuzhou.

Huashan 华山 - det heliga daoistiska berget

2011-05-20T22:55:00.006+02:00

Linbanan var österikisk, det var en starkt bidragande orsak till att jag satte mig i den tillsammans med Karin och Shu.
Hade jag inte gjort det hade jag varit tvungen att trava till fots uppför vindlande stigar och trappor till linbanans slutstation, se bild nedan, och det hade jag ingen som helst lust med.
Hellre svindel än total utmattning har alltid varit mitt motto.

Jag lyckades t o m lirka ut kameran genom takventilen och ta den här lite darriga videosnutten som får inleda den här posten.
Från linbanan kunde jag se människor som travade uppför bergets branta sidor.
Gör man en pilgrimsvandring hit är det antagligen betraktat som fusk om man åker linbana, vilken ångest det än är förknippat med.

Bild från Wikipedia

Shan är ordet för berg på kinesiska. Huashan brukar översättas med "Flowery Mountain" eller "Splendid Mountain".
Båda namnen stämmer in överraskande väl.

Huashan ligger ca 10 mil öster om Xi'an, och är ett av de fem heliga daoistiska bergen i Kina och det finns tempel uppe bland molnen.
Berget har fem toppar, och den högsta toppen mäter 2 160 m ö h.

När man har kommit upp till linbanestationen tar det ytterligare flera timmar att nå den högsta toppen till fots och det finns skyltar och pilar om olika leder man kan ta.

Cecilia Lindqvists intressanta bok "Tecknens rike" är en av mina favoritböcker.
Jag kan inte låta bli att lägga in det mycket finurliga omslaget här, för jag tänkte på det under klättringen den där dagen på Huashan.
Längst upp till vänster ser ni det moderna tecknet för "berg"på kinesiska, shan.
Under, i rött, finns ålderdomligare tecken återgivna, såsom tecken från bronser och sköldpaddsskal.
En evolutionskedja.
Ser ni - fotot på det så typiskt kinesiska berget är exakt en avbild av tecknen...eller tvärtom rättare sagt!

Den här dagen sken solen med full kraft, men jag kan tänka mig att berget är ännu vackrare med lite dimmoln...

Shu poserar på berget.
På räckena runt honom och överallt på berget hänger det tusentals hänglås, och enligt Shu så är de ditsatta av förälskade par . Enligt sägnen så ska kärleken då vara för evigt....medan de som sköter berget knipsar av hänglåsen vart tredje år ungefär - med bultsax. Inga skrupler där inte.

Karin på väg uppför...

...Drakryggen.

Här och där finns det tehus och små matställen.

Det är såna här killar som bär och bär allt som utskänkningsställena behöver.
Bördorna är enorma, och ständigt dessa fjädrande bambuok.

Det blommande berget.

Ett tempel dyker helt plötsligt upp och jag och Karin köper rökelse och tänder, alltmedan en liten klocka klämtar. Jag tänker intensivt på mina döda föräldrar medan jag sticker ner pinnarna i sanden, precis som kvinnan på bilden.

På ett matställe ser jag en nudeldeg som inte är gjord på vete, utan risstärkelse. Det ser ut som man hyvlar här med (hyveln ligger i vattenskålen närmast kameran), men Shu avråder från att äta eftersom det serveras kallt.
Det är en bra regel, att bara äta varm mat för säkerhets skull eftersom vi inte är vana vid bakteriekulturen, men sugen blir jag.

Nedstigningen är oändligt vacker.

Vi passerar ännu ett tempel.

Det här är en panoramabild, så klicka gärna för att se den i stort format.

Efter den här klättringen förstår jag plötsligt kinesiska tuschmålningar på ett helt annat sätt än tidigare.

På kvällen efter krigarna...

2011-05-19T21:16:00.003+02:00

När vi gick till bussen efter att ha besökt terracottakrigarna gick solen långsamt ner och de sista gyllene strålarna träffade den här tegelhögen som av en slump.
Terracottakrigare och handgjort tegel - vilket vackert material det är även i dess enklaste form.

Vi passerade också en stenhuggare/gravör som arbetade i en väldigt speciell stenart.
Den låg i skikt, beige och violettbrun om vartannat, fick mig att tänka på kamé-arbeten.
Stengravören visste att utnyttja det dekorativa i stenen, här håller en liten Buddhafigur på att ta form.

Karin och jag köpte var sin ograverad stenstämpel krönt av ett litet buddhaansikte. Jag blir på gott humör bara jag ser den lilla flinande gubben som ser så otroligt glad ut.

Vi rotade i lådorna och det fanns många motiv att välja bland. De här fina paddorna gav jag bort när jag kom hem. Paddorna är utskurna i det ljusa stenskiktet, det brunvioletta fick bli fond.

När vi väl kom tillbaka till Xi'an igen gick vi ut på stan för att hitta någonting att äta.
Xi'an är en av Kinas fyra stora antika huvudstäder, och hade en ringmur förr i tiden som idag är återuppbyggd. Det är lite Disneykänsla över det hela, men väldigt vackert.

Vi hamnade så småningom på ett muslimskt nudelhak, och här fick jag se något som jag hade drömt om, en kock som skär ner nudelremsor i det kokande vattnet.
Han använde samma deg som till det mer traditionella sättet att dra och vika.
När han hyvlade/skar så placerade han en träkavel i mitten av degen och tryckte till, sen var det bara att tälja.
Vilken fenomenal deg säger jag bara.

Sen provianterade vi till dagen därpå då vi skulle bestiga ett daoistiskt heligt berg, Hua Shan, och när jag skriver bestiga menar jag verkligen det.

Här köper vi muslimsk bröd i en hål-i-väggen-butik.

Mycket gott och alldeles nybakat.

Nästa dag var det Hua Shan som gällde, fortsättning följer...

Krigarna utanför Xi'an

2011-05-18T21:25:00.004+02:00

Våren 1974 skulle några bönder gräva en ny brunn på grund av svår torka i Shaanxiprovinsen. De hittade ingen vattenåder den dagen, däremot en massa keramikkärvor och några lerhuvuden i naturlig storlek. Terracotta-armén var funnen!

Intill fyndplatsen finns idag ett litet modernt radhusområde. Enligt Shu är det hus som erbjöds bönderna som bodde och brukade jorden där det nu är museum. Husen ser väldigt komfortabla ut, och även här sitter det män och spelar kinesiskt schack.

Häst

Eftersom jag är född i hästens år, enligt det kinesiska räknesättet, så känner jag igen tecknet för häst när jag ser det.

Det är en märklig känsla att komma in i den stora hangaren och se terracottakrigarna stå där på rader, alla med personliga drag och frisyrer. Det är ryttare och fotfolk, vagnar och kärror.
Det är som om tiden nere i gångarna har stannat som genom ett trollslag och krigarna blivit fastfrusna i sin rörelse framåt.

Hästarna har stelnat i sina positioner och allt känns overkligt och det är som man tittar ner i en parallellvärld.

Om man visste det magiska ordet, eller den rätta knäppningen med fingrarna, så känns det som man skulle kunna lösa förtrollningen, hela armén skulle vakna upp, ruska av sig 2 000 år gammalt damm och börja röra sig mot porten längst fram.

Jag hade skrivit ett inlägg med historisk bakgrund och information. Det gick upp i rök när Blogger hade sitt strul förra veckan, och jag känner att det är övermäktigt att försöka skriva om det, jag har inte tiden som krävs.

Nu väljer jag att lägga ut bilder istället.

Krigarna var en gång i tiden målade i starka färger, liksom antikens marmorstatyer.

Den hangarliknande byggnad man kommer in i är fantastiskt fint utformad. Ljuset silar stillsamt ner på alla krigarna från ett bågformat tak och ger ett mjukt och vackert intryck utan hårda skuggor.

Spjuten och lansarna har ruttnat bort för länge sedan, nävarna är tomma men kvar är krigarna med sina vackra hästar.

Det är långt ifrån alla krigare som har grävts fram. Stora delar är fortfarande outgrävda.

Arkeologer jobbar i en del av hangaren med att foga ihop krigare. De står snällt på kö med nummerlapp i lernäven och väntar på sin tur.

Shu berättar att arkeologerna tar fingeravtryck på lerbitarna för att kunna foga ihop bitar som har samma upphovsman, det måste ju ha varit ett stort antal keramiker och skulptörer på plats på den tiden det begav sig.

Arkeologer med museivakt.

Alla krigare har individuellt utmejslade anletsdrag och frisyrer. Jag tror det är det som gör att man blir så fruktansvärt gripen.

Frisyrerna är också personligt utformade, men en enda bågskytte skiljer sig från alla de andra.

Han är den ende som har sin hårknut till vänster, alla de andra har den till höger.

Förklara det den som kan?

Krigarna framför den port som vetter mot öster och som alla är vända mot i väntan på den stora dagen då alla ska bli levande igen.

Den första kejsaren av Qin

2011-05-17T20:22:00.001+02:00

Innan jag gräver upp "mina" terracotta-krigare (som flaxade ut i cyberrymden och försvann för några dagar sedan) måste jag nog skriva helt kort om kejsar Qin Shi Huangdi som ligger bakom terracotta-armén, Kinesiska muren och mycket annat.

221 f. Kr. lyckades lyckades denne man, som då var känd som kung Zheng av Qinriket, lägga under sig sex av sina krigiska grannländer och ena alla sju till ett enda som fick namn efter hans eget rike.

Han tog titeln Qin Shi Huangdi, som betyder "förste kejsaren av Qin"
Tidigare hade det bara funnits konunga-titlar så han blev alltså känd som "Förste kejsaren".
Han är också känd för att ha varit en oerhört grym och blodtörstig regent, men han genomförde en massa bra och anmärkningsvärda reformer och byggnadsverk.

Det var Kejsar Qin som sammanfogade och förlängde förvarsmurarna mot norr till det som kallas Kinesiska muren, han byggde vägar och bevattningssystem och han moderniserade och standardiserade skriftspråket så att det kunde läsas och förstås över hela Kina.
Även penning- och mätsystem gjordes enhetliga och han instiftade en gemensam lag att användas över hela landet.

Allt detta redan på 200-talet f. Kr.

Lilla sigillskriften till höger och den reguljära till vänster

Tecknen ovan betyder Lilla sigillskriften.

Det standardiserade skriftspråket kejsar Qin införde kallas Lilla sigillskriften, innan dess hade tecken förekommit i en mängd olika varianter. Nu infördes alltså en enda officiell form för de vanligaste 3 000 tecknen.

Lilla sigillskriften är mycket vacker men lite stel och formell, därför utvecklades den i sin tur till först en lite friare form, li shu (kallad den officiella stilen), sedan till det som har fungerat som normalskrift sedan slutet av Handynastin fram till våra dagar, kai shu (kallad den reguljära skriften).

Lilla sigillskriften betraktas alltså som mycket vacker och det är den som med förkärlek används i namnstämplar än idag. Se tidigare blogginlägg om stenstämplar här.

Kejsar Qin hade bestämt att när han dog skulle hans grav vaktas av en gigantisk terracotta-armé i naturlig storlek (de är faktiskt lite större). Det lär ha gått åt hundratusentals slavarbetare för att förverkliga allt detta.
Enligt tron fanns det krig även på andra sidan graven, så Kejsar Qin lämnade inget åt slumpen.
Han skulle bli en lika stor härskare även i nästa liv.

År 210 f. Kr. dog kejsar Qin och begravdes med sin terracotta-armé som bestod av generaler och kavallerister, fotsoldater och hästdragna vagnar i oändliga rader, allesammans vända österut mot hans egen gravkulle som än idag är orörd.

På reskompisen Karins blogg kan ni se ett fint litet bildspel om vägen till Xi'an och terracotta-armén.

Ännu en skiss...

2011-05-14T23:18:00.001+02:00

Det är så roligt att teckna människor från resan. Här är en till som bär med bambuok och som antagligen tillverkar kvastar.

Skiss på daoistisk kvinna i Kina

2011-05-14T17:43:00.002+02:00

Daoistisk kvinna på pilgrimsvandring i Huashan-bergen

Den här kvinnan var klädd i daoistisk klädedräkt, svart och mörkblått, och hade en väldigt speciell huvudbonad. Den var styv och sköt ut där bak och mitt uppe på kullen fanns ett hål där kvinnans långa hår var utdraget och uppsamlat på en pinne. Väldigt effektfullt och vackert.

Daoism (eller taoism som vi svenskar är vana att kalla det) är en av Kinas tre traditionella religioner/filosofier. De andra två är konfucianismen och buddhismen.

Enligt det system som kallas pinyin (拼音 eller pīnyīn; ordagrant "stava ljud") och som infördes i Kina 1958 så uttalas det dao, inte tao.

Dao betyder "väg", och det svenska namnet tao tillhör ett äldre transkriberingssystem. Pinyin är det moderna systemet och det som används idag.

Enligt pinyin heter det alltså Beijing och inte Peking (som hör till samma gamla transkriberingssystem som ordet taoism)...har jag just lärt mig genom att googla. Shu sa nämligen dao hela tiden, och jag blev aldrig klok på skillnaden mellan dao och tao.
Nu vet jag, och även ni.

Uppmuntrande sång från Hua Shan

2011-05-13T23:10:00.004+02:00

Den här sången vill jag tillägna mina bloggvänner och bloggläsare.
Jag höll på att tappa lusten att blogga alldeles idag, men nu är jag tillbaka på banan igen..tror jag.
Hela inlägget om terracottaarmén gick upp i rök, men pionerna hittade hem igen, som en liten brevduva.

Alltså - en liten bergssång från Hua Shan, ett av de fem heliga taoistiska bergen i Kina.
Mannen som sjunger så fint är en bärare som servar tehusen, hotellet och templen högre upp i Hua Shan, Det Blommande Berget.
Han sjöng så vackert..och de vackra handrörelserna...
Jag hade lärt mig några artighetsfraser innan jag reste, det var en stor tillgång socialt sett, men åh vad jag önskade att jag hade kunnat samtala med den här mannen på riktigt.

Näe - nu lägger jag ner!

2011-05-13T18:57:00.000+02:00

Bloogger har strulat de senaste dagarna. Jag har inte kommit åt min blogg, inte kunnat skriva kommentarer hos andra och heller inte kommit åt att svara på de jag själv har fått tidigare...

Nu verkar Blogger funka igen, men då är hela mitt förra inlägg om pioner borta.
Även det nästan helt klara inlägget om terracotta-armén har gått samma väg.
Puts väck, försvunnet, skvalpar omkring ute i cyberrymden utan att hitta hem.

Nu har jag helt tappat lusten för det här och ägnar mig åt annat en tid så får jag se om lusten kommer tillbaka eller ej.

Pioner överallt - femte dagen i Kina

2011-05-12T16:13:00.000+02:00

Vem älskar inte pioner?

Pionerna kommer ursprungligen från Kina och är Kinas nationalblomma alla kategorier.
Den är en symbol för lycka och välgång och har odlats sedan Tangdynastin, 618-907.
I Kina anses Luoyang vara pionens verkliga hemstad, kineser vallfärdar hit för att bevista den årliga pionfestivalen som infaller i april varje vår.
Det är vädrets makter och pionerna själva som bestämmer festivalens bästa tid.

Karin sniffar och fotograferar vid den röda pilen

Nu pratar vi inte om pioner som vi svenskar är vana vid, utan om buskpioner. Små träd/buskar med stora gigantiska blommor som tar andan ur en och väcker habegär och längtan efter bättre odlingszon hemma .
I mitten av april blommar pioner i hela Luoyang, men vi var tyvärr där några dagar för tidigt. Knopparna var stora som små kålhuvuden, och sprickfärdiga, men det var bara några buskar som blommade - men de blommade desto överdådigare.

Blommade gjorde också de kinesiska körsbärsträden.

Längst bort i pionparken vi besökte fanns det några växthus, roligt att se hur såna ser ut i Kina.

Ett matställe i parken. Jag är väldigt svag för den grönturkosa färgen till höger som man så ofta hittar i varmare länder.
När Håkan renoverade några gamla Grythyttemöbler för några år sedan målade vi dom i just den här färgen.

Pioner är ett omtyckt motiv för konstnärer, så naturligtvis fanns det pionmålare i parken.

Jag köpte fröer till tio olika sorters buskpioner från Luoyang som en mycket trädgårdsintresserad vän ska få.

Fotat från taxifönster

Att ta en middagslur på ett motorvägsräcke ser varken särskilt bekvämt eller säkert ut.

En vacker men ack så liten bur.

Överallt säljs det frukt, bär och grönsaker.

Att äta i Kina är lika spännande varje gång - vad ska det bli den här gången?
Jag beställde och fick in den här tallriken med härligt knaperstekta räkor med stark kryddning.
Shu visade att man åt dem med skal och allt - jättegott, men jag lämnade huvudena.

På eftermiddagen var det dags att ta tåget till Xi'an. Vi hade försökt få tag i sovplatsbiljetter utan att lyckas, det fanns bara en kvar så den köpte vi och kompletterade med två sittplatser och hoppades på det bästa.

Efter lite krångel med en nitisk konduktör fick vi sitta alla tre i sovvagnen, och det var spännande att titta på landskapet som flimrade förbi. Förra resan hade vi åkt genom ett oändligt slättlandskap i tio timmar, men nu började det bli kuperat och väldigt vackert.
Jag ville stiga av på många platser vi passerade...

Solen började gå ner och färgerna blev så där vackert mättade.

Karin broderar på sin fina poncho och det växer fram både buddhor och pioner.

Sent på kvällen är vi så framme i mytomspunna Xi'an....så mycket folk. Så...annorlunda.

Alla människor stod inte där och väntade på att vi skulle dyka upp, utan de köar utanför stationen om ni trodde något annat ;-)

Mina kinesiska filter-glasögon

2011-05-10T22:20:00.003+02:00

Kina är ett mycket modernare land än jag hade väntat mig. Det ultramodernaste samsas med det gamla Kina - allt på en gång.
Eftersom jag har vurmat för Asien sen jag var liten satte jag på mig mina romantiska filter-glasögon när jag var där.
Jag hade inte den ringaste lust, vilket jag kan ångra lite i efterhand, att fotografera det moderna Kina. Det såg ju ut som Milano, Tokyo, Nävjårk eller vad som helst. Nä, det var det gamla romantiska Kina jag höll utkik efter.
Håll detta i minnet när ni tittar på de här bilderna från tågluffresan i Kina - de speglar bara den del av verkligheten som jag ville se.

Skissen ovan föreställer en sån vy - en tidig morgon tittade jag ut från hotellfönstret i Xingping och såg den lilla staden vakna till liv. Torgmarknaden var i full gång sedan flera timmar, och det bars och det kånkades och folk satt på huk längs gatan och tittade på.
Hon till vänster var på väg till marknaden med färska mandariner och han med kärran hade antagligen sålt sitt redan.

Longmen-grottorna utanför Luoyang, fortsättning på fjärde dagen.

2011-05-10T12:45:00.005+02:00

De branta flodbankarna längs Yi-floden började skulpteras på sent 400-tal då Toba-Wei-dynastin flyttat sin huvudstad till Luoyang.

Det buddhistiska skulpterandet fortsatte även sedan dynastin Toba-Wei störtats år 532 och pågick långt in i Song-dynastin på 1100-talet. Framför allt under den kvinnliga kejsaren Wu Zetian (slutet av 600-talet) utfördes de mest kända skulpturerna i den stora nisch som kallas Fengxiansi-grottan. Det sägs t ex att den 17 meter höga Buddhans anletsdrag har inspirerats av Wu Zetians egna. Jag undrar om Buddhans drygt två meter långa öron även de är inspirerade av kejsarinnan?

Kan ni tänka er 2 345 grottor och nischer och mer än 100 000 buddhistiska skulpturer?

Nedan kan ni se en 360° panoramafilm som jag hittade på nätet. På den får man en bra föreställning om hur mäktig den här platsen är i verkligheten. Pekaren är tyvärr lite svårstyrd...

Longmen Grottoes 1280 Cave 1 in Henan

Trycket var enormt, som ett enda stort lämmeltåg trängdes vi i trappor och gångar på bergssidan och det blixtrades och viftades med systemkameror och mobiler.

Ändå - när jag vände mig om och följde den högra väktarens blick ut mot floden, så kunde jag tänka bort larmet och alla människor. Vilken fantastisk plats det här måste vara tidiga mornar innan besökarna släpps in och solens första strålar träffar de här magnifika stenskulpturerna.

Grottorna blev inte bara skadade av rödgardister under kulturrevolutionen, de plundrades också under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet av västerländska samlare och delar av den här skulpturens huvud (se nedan) befinner sig t ex på ett museum i Boston, USA, idag.

Bredvid finns ett inplastat gammalt foto på hur skulpturen såg ut innan den blev utsatt för samlarvandalerna.

Sånt här är verkligen upprörande, och stulna kulturskatter borde lämnas tillbaka till ursprungsländerna.
Museer världen över vimlar av just tjuvgods.

Det fanns allt från jättebuddhor till mini, mini.

En liten levande Buddha

Småpojkar är ofta rakade med en sparad tofs i pannan och en i nacken. Väldigt charmig frisyr.

Vem kan låta bli att le åt en sån här unge?

Bilden ovan är tagen framåt kvällskvisten från andra sidan floden. Rakt ovanför den lilla båten kan ni se Stor-Buddha, hans väktare och bodhisattvorna.

Tillbaka i Luoyang igen så åt vi ångkokade bröd, sk bao med god fyllning. Eftersom det är rätt ovanligt med ugnar i Kina så har bröd ångkokats under tusentals år och serveras på en rad olika sätt.

Doppas i en skål med vinäger och chili.

Fjärde dagen i Kina

2011-05-09T18:04:00.004+02:00

Det ser inte skitigt ut, men tro mig - det var det!

Ordentligt trötta började vi leta efter hotell runt stationen i Luoyang mitt i natten. En inkastare släpade med oss till ett som såg ut som ett grekiskt casino (hur nu ett sånt ser ut?) men där fanns det inget enkelrum till Shu, så vi fortsatte runt hörnet på egen hand.

Nästa hotell var verkligen sunkigt. Vi travade med en tjej som skulle visa rummen, och den muggiga korridoren stank urin. Utanför varje rumsdörr stod det en plastpotta med urin och en massa fimpar i. Fräscht.
Rummet såg inte roligare ut det, och på väggarna tävlade möglet med tapeterna om plats. Möglet ledde stort.
Vi tvekade och jag hoppades i mitt stilla sinne att vi skulle fortsätta leta hotell men då sa tjejen, som visade rummet och såg våra miner, att det minsann fanns ett bättre rum en trappa upp.
Hå hå ja ja, en trappa upp fanns det i alla fall inga pottor i korridoren och inget mögel på väggarna. En svag urindoft letade sig upp från första våningen. Vi tog rummet mot bättre vetande.
Gemensam toa och dusch i korridoren. Inga handdukar ingick vilket fick en förklaring när man såg lakanen. Här tvättades det inte i onödan.
Jag gick håglöst ut för att tvätta av mig och borsta tänderna.

Det gemensamma tvättrummet där tandborstningen skulle ske. Tvättmaskinen tror jag bara står där för syns skull.

Det sk tvättrummet var ursnuskigt, och jag ville knappt nudda något, än mindre sätta ifrån mig något. Det var en prestation att göra sina toalettbestyr kan jag tala om.
Jag kikade in i det fruktansvärt skitiga duschutrymmet, blundade och rös, och gick tillbaka till rummet och kollade på de trasiga lakanen.
De hade väl varit vita från början men uppvisade nu alla schatteringar av kulören grå, mörkast längst upp.
Vi släckte och jag låg i mörkret och försökte föreställa mig hur morgonduschen skulle gå till.
Jag ville inte nudda något i duschen därute, inte golvet, inte väggarna...och var skulle jag hänga mina kläder medan jag duschade? Etc etc.

Jag ville helt enkelt inte vara där.

Till slut viskade jag rakt ut i mörkret:

- Kaaaarin, är du vaken?

Det var hon, och på stört bestämde vi oss för att fly fältet. Det var med lättnad jag studsade upp från den sängen!
Vi kilade ut på gatan och runt hörnet till det första hotellet.
Jodå, de hade ett dubbelrum ledigt.
Tillbaka till lopphotellet, ner med grejerna i ryggorna, messade Shu att vi bytte hotell och iväg till hotellet som såg ut som ett grekiskt casino.

Det var underbart att få krypa ner i rena lakan i ett någorlunda rent rum och veta att man utan problem skulle kunna duscha nästa morgon...ja, om man bortser från en sådan baggis att någon tidigare gäst hade klivit rakt genom badkaret (plastfiber antagligen).
Inga problem, tyckte vi, det gick ju att balansera på den halvan som var kvar, vi är inte den som är den - och prisavdrag fick vi också!
Vad mer kan man begära?

Är det inte likt ett grekiskt casino så säg?

På morgonen kom Shu över och blev helt fascinerad över vårt badkar, speciellt i kombination med hotellets pampiga fasad.
- Det är som med människor, en del är tjusiga på utsidan men har "halva badkar" på insidan, filosoferade Shu.

Sen gick vi ut på stan.
Luoyang ligger i provinsen Henan, och är en av Kinas fyra gamla huvudstäder. Genom historiens gång har Kina haft många huvudstäder men det är speciellt fyra som har dominerat.
Till de fyra stora räknas förutom Luoyang... Beijing, Xi'an och Nanjing.
Shu berättade att när man säger Luoyang tänker en kines på pioner, och säger man pioner tänker en kines på Louyang.
Pioner har odlats i Kina i 1500 år och i Louyang hålls en årlig pionfestival varje april dit kineser vallfärdar.
Pionen var kejsarinnan Wu Zeitans favoritblomma, och överallt i Louyang smyckas det med enorma pionknippen gjorda av papper och tyg. För att vara konstgjorda är de väldigt vackra.
Det finns flera stora parkområden där det odlas olika variationer av buskpioner, och pionfestivalen pågår i dem alla. Det här är alla pionälskares Mecca.

Men först ska vi besöka Longmen-grottorna, Drakportens grottor som ligger strax utanför staden längs floden Yi som är en biflod till den mäktiga Gula floden.

På väg till busshållplatsen passerar vi några av de otaliga kineser som fördriver dagarna med att spela kinesiskt schack. De finns var man än kommer i Kina.

Shu berättar att i Kina har man väldigt låg pensionsålder, ca 55 för män och 50 för kvinnor, lite beroende på vilken typ av arbete man haft.
Det är många som inte har någon pension alls, t ex bönder, men de med pension har det rätt bra. De andra stackarna sliter tills de stupar.
Det här förklarar alla schackspelare hur som helst. Jag önskar att vi hade samma pensionsålder i Sverige - det vore nånting! Bara jobba när man hade lust.

Sen shoppar vi lite på väg till Longmen-grottorna. Karin köper en jättefin liten kinesisk dräkt till barnbarnet Nando, och jag köper ett vackert penselställ konstfullt snidat i trä.

Vi äter lunch på stället som visades på video i förra inlägget.

Hittar lediga platser på gården där vi får lite svalka samtidigt som vi hugger in på de härliga nudelportionerna.

Läckra nudlar med mycket grönsaker

Ja, nu kanske det kommer i en konstig ordningsföljd för er som är lite klökmagade, men jag bara måste berätta om de små blöjlösa barnen i Kina.

I Kina är det inte hundbajs man måste se upp med, utan små kluttar av bebisbajs.
Nästan alla småbarn har byxor med glipa. Barnen hukar när det tränger på, brallorna åker isär och så är det fritt fram för nr 1 och nr 2.
En sen kväll i Luoyang satt jag och Karin och tittade på en liten flicka som krystade rejält mitt på ett torg och som förtjust inspekterade resultatet. Efter varje korv hoppade hon vigt en bit bort och la en där också...osv. Ett riktigt proffs.

Nä, nu orkar jag inte ända fram till grottorna, fortsättning följer en annan dag...

Kina en bit i taget...

2011-05-08T21:55:00.003+02:00

Reskamraten Karin och jag har så mycket digitalt material med oss hem så det är svårt att gallra. För min egen skull känns det kul att lägga ut den här dagboken på bloggen, minnet sviker så snabbt annars.

Den fjärde dagen i Kina var så full av intryck, så jag fortsätter att beta av dagen i små filmer innan jag ger mig på att berätta i ord.

Jag är en person som älskar världsmusik och opera. Om någon kan tala om för mig vad instrumentet som den blinde mannen spelar på heter, skulle jag bli tacksam!
Shu vet det förstås, men det tar ett tag innan jag kan fråga honom.
När jag googlat så ser det ut som en erhu, men den är tvåsträngad.
Hur som helst så tyckte jag att den blinde mannen spelade så vackert. Sån här musik tycker jag verkligen mycket om. Tänk bort allt skräpljud runt omkring och försök lyssna bara på den blinde!

Vad blir det sen om inte en matvideo ;-)

Stenstämplar

2011-05-06T23:20:00.020+02:00

När vi kom till Luoyang så passerade vi en man som karvade stenstämplar för hand. Eftersom både Karin och jag hade uttryckt att vi ville ha såna så tyckte Shu att det var ok eftersom mannen gjorde dom för hand och inte med maskin som börjar bli mer och mer vanligt i Kina.

Videoklippet är från när vi hämtar vår beställning, och Shu granskar varenda stämpel som stämpelkarvaren trycker ut - noggrant - och kommer med synpunkter. Shu kan det här, han är kalligraf och konstnär.

Utan en sigillstämpel är inte en kinesisk kalligrafi eller tuschmålning komplett. Ibland står stämpeln för namnet på konstnären eller stämningen han befinner sig i när han/hon målar.

En klassisk sigillstämpel är karvad för hand och är unik. Sigillstämplar görs i sten, trä, ben. Görs den för hand kan den aldrig bli lik en annan med samma tecken. Det är därför sigillstämplar fortfarande används i viktiga affärer där man ska underteckna ett kontrakt t ex. Om man sätter sin sigillstämpel mitt emellan ett kontrakt och dess kopia, så har båda parter ett äkthetsintyg som inte är lätt att förfalska. Så vet jag att det är i Japan, jag kan tänka mig att det är samma i Kina.

Stämpelfärgen ligger mellan orange och röd, vermilion, som utvinns från cinnober.
Den är ofta blandad med olja och pappersfibrer till en klet och ligger ofta i små porslinsbehållare. Det finns olika kvaliteter, allt från billigaste billiga till dyraste dyra.

Yang står för himmel, det ljusa och luftiga.
Yin står för jorden, det mörka och fuktiga. Den fjärde stämpeln från vänster och den längst till höger på första bilden är yin-stämplar, resten är yang.

Både Karin och jag köpte fina stålverktyg i en hantverksbutik i Xi'an för vi blev så sugna på att karva våra egna stenar. Idiotiskt nog så packade vi ner verktygen i våra kabinväskor bägge två, så dom lyste rött i tullen - tullen i Beijing som helt enkelt konfiskerade dem som potentiella vapen.
Surt, sa räven - men vi har stämplarna med oss hem i alla fall.

Läs mer om kinesisk stämpelkonst här.
Den lilla röda stämpeln på min blogg (i adressfönstret) är en japansk stenstämpel som jag fick när jag var där. Den använder jag sen dess som mitt bomärke, och ett tips när man stämplar är att lägga åtskilliga papper under papperet man ska stämpla. Jag brukar slå upp telefonkatalogen och använda den som underlag.

Tredje dagen i Kina

2011-05-06T00:06:00.004+02:00

Tredje dagen skulle vi bese sommarpalatset, men det kände jag att jag kunde stå över, jag var så himla trött och förkyld. En lång sovmorgon hägrade och att komma ifatt tidsmässigt.
Jag ser fram emot Karins bilder därifrån, för vackert var det helt klart - det har jag förstått.

Jag njöt av den lugna morgonen, vandrade iväg till hålet i väggen i hutongen bredvid och köpte frukostbröd. Utan Shu vid min sida fick jag naturligtvis bröd med en sötsliskig fyllning i mitten, men det gick ner det med.

Tog några morgondumplings och ägg på det här haket, det smakade jättebra. Det fattades bara kaffe, så hade det varit fulländat.

Det är alltid lika intressant att vakna i en främmande stad och gå ut på gatorna och se allt liv starta. Det är lukter och ljud - man är mitt i smeten och bara insuper.

Burfåglarna hängs ut i solen...

Jag skrev ju ett helt inlägg om toaletter tidigare - och så här ser en hutongtoalett ut från utsidan.

Sen gick jag tillbaka till det trevliga hotellet, tvättade upp lite underkläder som jag hängde ut på takterassen, passade på att dricka grönt te och läsa Anna Gavalda i solen. Underbart.

Karin och Shu kom tillbaka från sommarpalatset och sen var det dags att ta tåget till Luoyang - utan att ha vare sig sov- eller sittplatser.
Men ICA-kassen med Nora Perhyttans BK hade vi i alla fall.

Det var nu jag fick snudd på panik.
Vi skulle resa 10 timmar och hade bara ståplatser, och ståplatser i Kina går inte att jämföra med ståplatser i Sverige.
Det fanns ingen som helst plats, vi stod som packade sillar - så där som man har upplevt i Tokyos tunnelbana.
Sen skulle det folk fram och tillbaka med bagage, och man jämkade och flyttade på fossingarna och ryggan och det tog liksom aldrig slut.
Karin är en van globetrotter, men jag kände hur paniken växte. 10 timmar på det här sättet...med redan trötta fötter - jag skulle inte överleva. Jag ville bara lägga mig ner och dö. Svimma. Inte vara med längre.

Shu försvann för att reka, och 40 minuter senare så dök guldbrodern upp igen och hade hittat en restaurangvagn som vi tydligen kunde sitta i.
Vi lämnade ryggorna och började baxa och tränga oss framåt - fem vagnar - tills vi nådde restaurangvagnen. Det stod t o m folk på toaletterna, typ fem stycken i varje, med öppen dörr.
Restaurangvagnen var som rena magin - den framstog som Shangri - La.
Vi slog oss ner vid ett bord och sen ockuperade vi platserna och beställde lunch, middag och även te-sittningarna.
Det var sagolikt att få vila rumpan och benen, och för att fördriva tiden så spelade vi tärning.
Karin tog fram de små tärningarna som vi hade fått av bloggvännen Lisette när vi hade Spel- och Dobbelhelg här i Striberg tidigare i år.
Karin kunde reglerna och lärde upp Shu och mig.

- Aha, tre ettor!

Alla var trötta men ändå på gott humör. Vid bordet bredvid satt det fyra karlar och när en av dem drog upp en burk öl så stod det som en fontän ur burken, och bordsgrannen blev helt genomblöt innan han med burken lyckades vända strålen mot fönstret.
Alla bara skrattade, han som blev genomblöt också. Han skrattade nästan mest.

Shu och Karin mitt i natten på perrongen i Luoyang. Äntligen framme!

Toaletter i Kina

2011-05-05T13:00:00.006+02:00

Jag hade väl inga större förväntningar på toaletterna i Kina, men det blev ändå en del överraskningar.
För det första finns det aldrig något toalettpapper, det får man hålla med själv.
Hål-i-golvet-toaletter har man ju varit med om förr, men att huka tillsammans med andra kvinnor utan någon mellanvägg - det var något helt nytt.
Den här toan fanns på en rastplats utanför Xi'an.

Egentligen är det ju ingen större skillnad mot våra svenska utedass med flera fjöl på rad.

Ofta är det bås med dörr som gäller, men som kinaresenär bör man vara beredd på den här formen av gemensamma toalettbestyr.
I början känns det lite avigt, men är det rent och snyggt som på den här toan kommer man över blygheten rätt snabbt.

Kineser är fena på att sitta på huk. Överallt på gator och torg ser man kineser som slår sig ner i den här ställningen - inte för att göra sina naturbehov utan för att prata i mobilen, vila lite, umgås, röka en cigarett, vänta på bussen.
De sitter på huk helt utan ansträngning och jag avundas dem denna ställning som de har övat in sedan koltåldern. Det ser väldigt vilsamt ut, och är det säkert också.
Själv stog jag halvhukande på den här typen av toaletter eftersom jag visste att jag aldrig skulle klara att ta mig upp igen utan att ta tag i något om jag satt på kina-vis. Att ta tag i något på en sån här toalett lockar inte särskilt, så jag höll mig till halvhukandet.

Saker som är nästan ett måste att ha med sig i Kina:
1. Pappersnäsdukar. Lätta att ha med sig i fickan och bra som toapapper.
2. Babyvåtservetter när man ska göra nr 2.
3. Apotekets bakteriedödande handgel. Saknas på bilden, men är också skönt att ha med sig.

Har man dom här sakerna klarar man sig bra.
En enda gång hamnade jag på en mardrömstoalett, och det var konstigt nog på en stor och modern järnvägsstation i staden Luoyang.
Hade jag inte varit så fruktansvärt nödig hade jag vänt på fläcken, men utsikten att kissa på mig på ett överfullt tåg kan tvinga en människa till mycket.
Här fanns det bås men inga dörrar. Fullt med kvinnor trängde sig ut och in ur båsen och i varje hål-i-golvet-toa låg det stora högar av nr 2 i olika färgnyanser. Kinesiskorna verkade inte bry sig särkilt, utan skyndade sig att göra sitt och promenera välklädda därifrån.
Vad vet jag - kanske vattenspolningen var ur funktion den dagen, men avsaknaden av dörrar i båsen kändes konstigt på en så stor station.

Andra dagen i Kina - himmelska nudlar och fotblåsor

2011-05-04T17:11:00.014+02:00

Shu och Karin är hur pigga som helst och tycker att kl 8 på morgonen är en lämplig tid att sammanstråla och åka till kinesiska muren, som är dagens utflykt.
Det tycker inte jag.

Kl 10 (gudskelov) träffas vi och Shu tar med oss till ett hål i väggen där de säljer friterat bröd av vete.
Eftersom vi är med Shu får vi goda salta brödbullar, och vi köper även med oss lite som matsäck att ha på muren om magarna skulle börja knorra.

Att köpa bröd om man inte kan kinesiska är ett vågspel, eftersom det överallt även finns väldigt söta saker som ser precis ut som de salta.

Vid 11-tiden anländer vi till Norra Stationen.
Det visar sig att tåget som ska gå till Badaling alldeles strax, redan är fullsatt. Man måste ha sittplatsbiljetter för att komma med så det köper vi till nästa tåg som går vid 13-tiden.
Vilket bra system, tänker jag. Då är man garanterad en sittplats och slipper stå. Så välordnat minsann.

Runt stationsområdet byggs det. Höghusen som ser ut som sockertoppsbergen i södra Kina tycker jag är lite fräcka.
Vi har två timmar att slå ihjäl och på andra sidan motorvägen sticker det upp gamla trivsamma tegelhustak.
Som ankungar vaggar vi efter Shu som agerar ankmamma och tar oss rakt genom trafikkaoset över till andra sidan.
De trevliga hustaken visar sig höra till ännu ett hutongområde som ska rivas. De flesta invånare har redan flyttat och bara några enstaka bor kvar ett tag till.

I bakgrunden sticker de moderna husen upp som en jungfrulig landskapshorisont.

Vi vandrar runt lite och stannar framför en stor inplastad skylt som visar en massa hundraser.
Shu pekar och översätter åt oss att hundar över 35 cm i mankhöjd är förbjudet att ha i de här kvarteren. Bilderna visar några lämpliga raser som regeln passar in på.

Plötsligt dyker det upp en liten fyrbent krabat som blir lite uppbragd, minst sagt, av all plötslig uppmärksamhet.

Mitt bland rivningstomterna står vi plötsligt utanför en restaurang, ett genuint nudelhak.
Jag älskar syltor, så jag föreslår att vi går in och tar en öl.
Sagt och gjort, vi går in och det är då Shu upptäcker att det är ett nudelställe där det tillverkas färska nudlar för hand.
Överallt sitter det folk och slurpar från djupa tallrikar som är bräddfyllda med ångande nudlar.

Vi bestämmer oss för att äta lunch, och Shu frågar om jag inte vill titta in i köket och se på nudeltillverkning.

OM jag vill!

Shu lotsar mig genom prång och små skrubbar tills vi kommer ut i en tillbyggnad på baksidan.
Det är trångt och varmt som i en bastu och precis när jag dyker upp sinar nudelbeställningarna.
Nudelmästaren gör generöst en omgång nudlar bara för att jag ska få filma men sen kommer det plötsligt in kunder och beställningarna börjar hagla igen.
Jag tror att jag står i vägen för en kock, men han skuffar bara fram mig till en bättre position, närmare nudelmästaren. Det är då kameran vänds mot taket och nästan tappas i kokvattnet.
Alla är så snälla och vill så väl.

Varje gång nudelmästaren viker degen så dubblerar han antalet nudeltrådar och gör dem samtidigt tunnare. Viker han 6 gånger blir det alltså 64 långa nudlar som han sedan slänger i det kokande vattnet.
Viker han en sjunde gång blir antalet 128, och nudlarna blir tunnare och tunnare.

Nudelhaket drivs av folk som har flyttat in från norra Kina där vetenudlar är en specialitet.

Behöver jag säga att jag aldrig har ätit godare nudlar?

Klicka på bilden!

Mätta och belåtna tar vi tåget till Badaling och börjar äntra den kinesiska muren. Bilden ovan är en panoramabild som alltså är hopsatt av flera stycken bilder som jag har tagit. Klicka för att se den större!

Ja, hur väljer man ut några bilder av alla de hundratals som man har av det här fantastiska byggnadsverket?
Det får bli en bild på Shu och muren i vackert kvällsljus...

...och den här för att visa hur ruskigt brant det var på sina ställen.
Skorna jag köpte innan jag for, och som verkade så bekväma att gå i, började kännas som rena tortyrinstrumenten.
Jag började få rejält skoskav på vänstra lilltån som ibland kändes som om den helt sonika skulle ramla av.
Långa stunder var det så hänförande vackert uppe på muren så jag glömde bort tån som tur var.

På bussen tillbaka till Beijing började jag hallucinera om all fotmassage jag hade sett i kvarteren vi bodde. Tänk vad det skulle vara skönt!

Pilen visar den outslitliga ICA-kassen med Nora Pershyttan BK

När vi kom tillbaka till gamla stan igen så gick vi till ett biljettkontor för att boka tågbiljetter till Luoyang dit vi skulle resa dagen därpå.
Luoyang ligger i provinsen Henan, en tågresa på ca 10 timmar. Shu hade planerat att vi skulle ta sovvagn och åka på natten men det visade sig att alla sovvagnsbiljetterna var slutsålda.
Jaha, sittplatser då?
Nähä, de var också slut.
Shu sa att det skulle ordna sig bara vi kom på tåget, så vi slog till och köpte tre ståplatsbiljetter till dagen därpå.
Det där med tåg som bara hade sittplatser var tydligen en utopi.

Sent på kvällen blev det Pekinganka, men jag var så trött så jag hade kunnat stoppa i mig vad som helst - då fattar ni!!!

Sen skulle vi gå och lägga oss, men jag ville prompt ut och titta efter fotmassage. Det hägrade verkligen.

Shu hade sett ett ställe som han tyckte såg tillförlitligt ut, för som han sa så fanns det en hel del charlataner i branschen.

Shu är verkligen en guldkille. Mitt i natten tog han med mig in i en gränd där det lyste från en öppen dörr. Utanför i gränden satt det några biffiga typer på små pallar och rökte och småpratade medan de väntade på kunder.

Shu förhörde sig noga och så bestämdes det att jag skulle ta ett massagepaket för nacke, axlar, rygg och fötter.

Allt detta underbara skulle gå på 50 kr för 70 minuter.

Hulk med starka och väldigt snälla händer

Först fick jag sitta med fossingarna i ett kar med hett vatten, med tillsatser av kinesiska mediciner som gjorde att vattnet blev som gul gelé.
Så fick jag sitta medan den vänlige hulken började massera nacke, axlar, rygg och armar. Herredumilde så skönt det var!!!
Vilka nypor den mannen hade! Det kändes som rena drömmen att han skulle hålla på så i hela 70 minuter. Vore jag stenrik skulle jag ha anställt honom på fläcken.

När armarna kändes som de levde ett eget liv, lätta som fjädrar, var det dags för mina stackars fötter.

När jag satte på mig skorna igen kändes det som om jag hade fått sprillans nya fötter. Jag svävade ut i gränden och så bra slutade den andra dagen i Beijing.

En jetlaggad första dag i Beijing

2011-05-03T16:08:00.006+02:00

Terminal 3

Det allra första intrycket av Kina är Terminal 3 på den gigantiska flygplatsen utanför Beijing, Beijing Capital.
Det är nog den snyggaste flygplatsterminal jag har sett, som en stor drake ligger den där och lurar i soldiset och ger inget intryck av att vara världens näst största flygplatsbyggnad (över en miljon kvadratmeter). Fjällen på taken är ljusinsläpp och inuti får jag nästan en sakral känsla - det är så väldigt vackert.

Hela härligheten är ritat av en brittisk arkitekt, Norman Foster, och blev klart 2008.
Kl 7 på morgonen lokal tid kommer vi till Beijing, och Shu möter oss i ankomsthallen.
Det blir ett kärt återseende. Shu brukar kalla Karin och mig för sina svenska systrar, vilket automatiskt gör honom till vår kinesiske bror :-)
Shu har bokat hotell åt oss i gamla stan, Qianmen, vilket visar sig vara fantastiskt trevliga hutongkvarter. Hutongerna i Beijing rivs allteftersom för att ge plats åt det moderna Beijing.
Kineserna gör samma misstag som vi gjorde i Sverige under 60- och 70-talen, då vi rev hela stadskärnor för att ge plats åt Epa- och Domusvaruhus.

Qianmen Dazhalan West Street

Hotellet vi bodde på kan vi verkligen rekommendera. Det heter Wanch Hotel (fax: 010-63151088) och vi betalade ca 240 kr för ett dubbelrum med tv, dusch och toa på rummet.
När vi checkade in frågade flickan i receptionen hur många hallos Shu hade med sig. Kineserna kallar oss västerlänningar för hallos vilket snart fick sin förklaring när varannan kines på gatan passade på att öva det enda ord de oftast kunde på engelska; hello...fast de uttalar det hallo!

En snabb dusch på rummet sen var det pang på rödbetan, dvs Beijing.
Shu visade oss runt i kvarteren och vi åt dumplings som de fingerfärdiga kvinnorna i det förra inlägget flinkt vek ihop. Jättegoda med en fyllning av fläskfärs och kinesisk gräslök.

Penselmakare Lei He Ping i sin butik

Karin och jag drogs som magneter till en penselbutik där en mycket yrkesstolt penselmakare Lei He Ping förevisade sina egentillverkade penslar i alla de storlekar och hårtyper.
Till denna butik återvände vi på hemresan och handlade. Jag handlade t ex den här penseln med hår av.....ja, kan ni gissa? Någon? Som en ledtråd kan jag berätta att i höstas hade jag haft material nog för att tota ihop en alldeles egen pensel om jag hade gått in för det!

Vad är penseln gjord av för hår?

Eftersom det egentligen var mitt i natten enligt kroppens inre klocka hade jag egentligen velat sova några timmar, men det var bara att hänga på till Himmelstemplet.
Den stora parken som omgav templen kryllade av medelålders människor som svängde sina lurviga. En del dansade i grupp, en del i par och en del ensamma, men alla hade lika kul verkade det som.

Jag blev glad bara av att se på, och efter att ha varit i Beijing bara några timmar så kunde jag konstatera att kineser verkar vara ett lättsamt folk att få kontakt med. Vi fick många leenden när blickar möttes, och log jag mot någon fick jag genast ett stort leende tillbaka av gammal som ung.
Karin och jag var något av turistattraktioner i oss själva, det var många kineser som vill bli fotograferade tillsammans med en hallo.

Här sitter en fotograf och framkallar sin analoga film i ett litet mobilt labb. Det kändes skönt att ha digitalkamera själv, puhu!

Shu

I parken fanns möjligheter att välja kejserlig stass för några yuan, för att sedan bli plåtad. Karin kunde inte stå emot, trots värmen, och blev klädd i siden och guld (nåja, det såg ut som guld i alla fall)...

...och blev så här tjusig med mandarinhatt och allt. Den lite sammanbitna minen får nog tillskrivas temperaturen inne i dräkten.

Efter Himmelstemplet åkte vi buss till Den Förbjudna Staden. Vi passerade ett stort område där det byggs hus i gammal stil men man önskar att de rustade upp de gamla kvarteren och lät folk bo kvar istället. Det här blir snyggt - men dött.

Den förbjudna staden var som jag hade föreställt mig, fast ännu större. Det är verkligen ett jättelikt område med en massa palats, hus och gårdar.
Det är fascinerande att tänka sig att under 500 år fick ingen vanlig människa träda in i den kejserliga staden.
Den siste kejsaren Puyi lämnade sin tron år 1912 vilket blev slutet för staden som kejsarpalats.
Åh vad jag skulle vilja se om Bertoluccis storfilm från -87, som just handlade om den sista kejsaren.

Karin plåtar

Barn med "stjärtglipor" i byxorna åker kana

Man började bygga den förbjudna staden 1406. Det tog 14 år och krävdes 200 000 arbetare innan allt stod klart. Jorden som blev över efter att man hade grävt vallgravar las på hög utanför den norra delen och blev till en stor kulle som kallas Jingshan.
Dit älgade vi naturligtvis upp och skådade staden från ovan.

Shu och Karin

Vi kom sent tillbaka till hotellet och tog godnatt av Shu. Efter att ha svettats i fel slags kläder hela dagen var jag sugen på en öl och vi smet ut i hutongerna och hittade en trevlig liten uteservering, vilket inte är så vanligt i Kina.
Det var himmelskt att få en kall öl och några nygrillade spett att snaska på medan vi insöp gatulivet och fattade att vi faktiskt var där - på riktigt.

Självutlösare och ärtpåse

Beijing: Första dagen

2011-05-01T22:20:00.003+02:00

Jag är fortfarande så såsig i huvudet så jag klarar inte av att skriva något vettigt, så jag väntar till morfindimmorna lättar.
Istället har jag klippt ihop två små videosnuttar från första dagen. De talar liksom för sig själva.
Den första filmade jag hälften genom ett skyltfönster, resten inifrån restaurangen i Qianmen, gamla stan i Beijing.
Kvinnorna som gjorde dumplings hade en sån suverän teknik, både på kavlandet och på själva vikningen. Ett rejält handtryck - det är det som gäller om man ska vika många.

Sent på kvällen passerade vi en av nattmarknaderna. Mycket är väl för turisterna skulle jag tro, alla insekter och skorpioner...

Tillbaka från Kina

2011-04-30T18:30:00.007+02:00

Två småpojkar på floden Li, Xingping i provinsen Guangxi

I förrgår kväll kom jag hem till stationen igen efter att ha tågluffat i Kina två veckor tillsammans med kollegan Karin och vår gemensamme kinesiske vän Shu.
Det har varit en fantastisk resa, och tack vare Shu har vi fått se så många olika sidor av Kina som är få förunnat på så kort tid.

Karin och jag hade planerat att vi alla tre skulle delta i 31st World Wide Sketch Crawl som gick av stapeln den 16 april, men av olika anledningar bidde det tyvärr ingenting av med det. Ibland planerar man mer än man mäktar med.

Jag drog på mig en influensa under resans gång, så just nu slurpar jag receptbelagd morfinhostmedicin och känner mig allmänt utslagen och lite dimmig.
När jag har piggat på mig lite, och den läbbiga bronkithostan har gett med sig, så kommer jag att lägga ut lite resebilder och även försöka läsa ikapp hos bloggvännerna så klart.
Tills dess så får ni allihop ha en trevlig Valborg!

Min rygga färdigpackad inför resan hem i onsdags, Qianmen, Beijing

Ett rese-kamerastativ

2011-04-06T22:48:00.004+02:00

Jag fick ett suveränt tips för en tid sedan av proffsfilmaren Bertil som bor i Nora. Han berättade hur man med enkla medel kan skapa ett resestativ till kameran, genom att helt enkelt sy en tygpåse och fylla med torra ärtor (eller ngt liknande).
Sen är det bara att placera kameran på påsen, rikta in den och filma/plåta.
Jag tyckte tipset lät jättebra, så nu har jag sytt upp några ärtpåsar...

...och testat. Det funkar hur bra som helst, man kan rikta kameran som man vill. Jag vet inte hur många ggr jag har rest utan stativ och pallat upp kameran med små stenar, kottar eller anteckningsblock för att rikta upp den.

Mina textila stativ är lite rymliga, så jag har provat att vika dem dubbelt och sedan sätta kameran på påsen. Funkar perfekt :-)

Stativen blev 17 x 20 cm och fylldes med 200 g torra ärtor.

Fint i hallen

2011-04-06T00:37:00.002+02:00

Nu har blogger fått fnatt, nu har jag fått tillbaka den gamla redigeraren hux flux.
Har kollat i inställningar, och den nya är förprickad. Ja ja, det gäller att komma ihåg hur jag gjorde när jag måste använda den gamla.

Hur som helst - så här fint har vi fått det i hallen.
I vintras när vi hade bloggträff på stationen hade Lisette tänkt sig att släpa den här tunga gamla väggtelefonen på tåget för att ge oss. Som tur var så avstod hon från det, den väger bly.
Nu när vi var nere och hälsade på i helgen hämtade vi upp presenten, och igår kväll kom den upp på väggen bredvid biljettluckan.
Det blev lite mejlande innan den kom på plats, för veven låg gömd inuti så Håkan skruvade isär den och så blev den komplett.
Vi har putsat den så den blänker och den gör sig så himla bra bredvid biljettluckan.
Enligt Gösta har den suttit i en banvaktsstuga på en privat järnvägslinje mellan Stenstorp och Hjo.
Bara en sån sak.

Påminner den inte om någon?

En far anropar sin son...

Och så här bra mår de hårt beskurna chiliplantorna som jag drog upp från frön förra vintern. Frön som jag hade fått från chiligurun Mian.

En ny favorit - Adele

2011-04-04T20:33:00.001+02:00

Håkans favorit:

Fågelhelg

2011-04-04T12:10:00.005+02:00

Vi har som tradition sedan några år tillbaka att åka ner och titta på trandansen vid Hornborgasjön tillsammans med vännerna Claes och Kerstin från Hova.

Det är verkligen ett utmärkt sätt att känna in våren.

Vännerna Eva och Diana trängde ihop sig med sina fem hundar och hängde också med i en lätt immig bil.

I lördags fanns det 14 400 tranor på plats, för att inte tala om alla sångsvanar, änder och gäss. Det kacklades och det snattrades.

I år liksom förra året blev vi personligt guidade av Mian och Jan, och det kan jag tala om är en lyx. De vet det mesta om tranor och så får man kika i deras tubkikare vilket är en höjdare, man kommer så nära så att det till och med går att urskilja vilken färg tranorna har på pupillerna.
I år upptäckte vi flera unga tranor som inte hade fått den karakteristiska teckningen på huvudet ännu, de såg bara lite "smutsiga" ut på huvudet.
För varje gång lär vi oss något nytt.

Efter trandansen tog Mian och Jan med oss till deras fågelmatning ute i skogen där de har som specialitet att handmata småfåglar, mest talltitor och svartmesar.
Tvärt emot vad jag trodde så kunde vi kliva in hela gänget i gläntan, och vi behövde inte ens vara tysta.

Mian gick omkring och visslade på hennes och Jans små kamrater och vi fick nötter att hålla i händerna.
Så här års har pippisarna annat för sig än att hamstra mat, det ska vänslas och det ska byggas bo, men efter sisådär en kvart så började det i alla fall schvurra av lätta vingslag bland träden och på bilden står jag och Claes och håller hoppfullt ut händerna.
Håkan, som tog bilden, lyckades få med den lilla talltitan med nöt i munnen som sitter på min hand.

Det är svårt att beskriva känslan som fyllde mig när jag hörde vingslagen och kände de små fossingarna på handen. Eller...egentligen är det lätt. Det finns bara ett ord. Lycka.

Efter denna magiska upplevelse blev vi, liksom förra året, bjudna på lunch hos bloggvännen Lisette och hennes Gösta.

De bor i en gammal byskola mitt i det vackra västgötska kulturlandskapet. Här är det vackert både inne och ute.

Lisette och Gösta hade bullat upp med en underbart god soppa och hembakat bröd. Det kändes varmt på alla plan.

På fotot ovan ser det ut som det är årsmöte i DRSK( De Rutiga Skjortornas Klubb), jag hade också rutig skjorta ;-)
Håkan och jag fick med oss en jättefin present som jag ska visa vid ett senare tillfälle då den har monterats bredvid biljettluckan på stationen.

Sen var det dags för färd mot Hova och ytterligare en härlig måltid hos Claes och Kerstin på kvällen.

På söndagen gick vi bort och kikade på Claes nyinköpta verkstad som ursprungligen är ett gammalt hönseri. Claes kallar sin nya verkstad för Ateljén och Kerstin kallar den Claes Dagis.

Hit ska Napoleon (Svenska Voffsårkesterns turnébil) få komma senare i vår, han vet ännu inte vilken tur han har.

Poppan tycker att Claes Peugeot 301 från 1935 kommer att få fint sällskap snart.

Här står Poppan och Kerstin och spanar på svartmesar, eller det är egentligen bara Kerstin som gör det. Poppan spanar efter katter. Så klart.

När vi kommer hem till snöiga Striberg igen på söndagkvällen är vi bjudna ner till Bi och Bo för att fira min födelsedag, vilket sker i keramikverkstaden.
Där blir vi bjudna på champagne och lite tilltugg av Bosse, medan Bi sätter sig och drejar blomkrukor åt mig. Jag får bestämma precis hur jag vill ha dom, men jag vill ha likadana som Bi har själv. De är de finaste blomkrukor jag vet.

Att se Bi dreja är lika roligt varje gång.

Tre stora vackra krukor i olika höjd blev det, med fat till. Faten ska få små fötter, när de torkat lite, så att krukorna inte står direkt på fönsterbrädet, och det lilla avståndet från bräda till kruka och fat gör jättemycket för synintrycket.
Krukorna blir vackert terracottafärgade när de bränns.

Vilken helg!

På spaning...

2011-03-24T16:00:00.000+01:00

Den här är en trailer för filmen som kommer att visas i vårt garage senare i vår! Håll utkik!

Hängande korre dokumenterad

2011-03-22T21:22:00.001+01:00

Det var nog en lyckträff med förra filmen, den här blev både oskarp och lite tjatig...men han är så söt, korren.
Jag skyller på kaffebrist, skitiga fönster och att det låg en gammal kamera på köksbordet. Man tager vad man haver.

Lavinhundar

2011-03-21T21:20:00.001+01:00

I helgen har vi haft besök av Eva och hennes kompis Diana som jag också känner sedan tidigare. Eva har tre hundar och Diana två.
Håkan och jag har två, vilket innebar sju hundar samtidigt på stationen.

Sju underbara hundar.

Sju hundar som samsas så bra så man tror att man befinner sig i en Walt Disneyfilm ;-)

Så här såg det ut i morse.

Jo jo.

Vart tog han vägen?

2011-03-18T12:02:00.001+01:00

Vart tog han vägen - han som hängde här alldeles nyss? Jag känner lukten, han måste vara här någonstans...tänker Poppan.

Han kanske gömmer sig inne i det lilla huset...tänker Gaia.

Bara några minuter tidigare har den här lilla gynnaren tuggat solrosfrön i godan ro.

Jag väntade med att släppa ut pälstjejerna och iakttog istället ekorren från köksfönstret. Han verkade helt omedveten om min närvaro och det var verkligen intressant att se hur han bar sig åt när han kalasade på fröna.

Först kilade han ner och satte sig på stolpen, en baktass greppar sittpinnen för fåglarna och den andra naglar han fast på stolpen.

Han svänger elegant upp kroppen och börjar ta för sig...

... sen kommer det överraskande - han hänger kvar med bakbenen, släpper kroppen rakt ner och jag ser hur käkarna mal... smask, smask.
Sen häver han sig upp med överkroppen igen, hämtar mer och släpper sig raklång med huv'et neråt som en stor lurvig fladdermus och smaskar och smaskar... så där håller han på ända tills jag öppnar fönstret och han pilar iväg över snön, ut genom staketet och in i vedtraven på andra sidan banvallen.
Det är då jag släpper ut jaktpatrullen som är taggade till tusen. Doften av ekorre ligger tung över trädgården och de jagar konsternerade omkring med stirrig blick.

Kroki-söndag i Striberg

2011-03-14T21:48:00.003+01:00

I söndags samlades vi, 15 personer, och gjorde lerskisser efter levande modell under ledning av Bi.
Hur kul som helst, men fullständigt utmattande.

Nytt ankbröstprojekt

2011-03-12T15:43:00.001+01:00

Stationen har en matblogg som heter stationsspis och som jag skapade för bespara mina vanliga bloggläsare alla konstiga recept.
Jag gör lite reklam för matbloggen eftersom jag tror att många blev intresserade av det lufttorkade ankbröstet som blev så lyckat.
Jag har ett nytt ankbröstprojekt på gång, och det hittar ni i det här inlägget som uppdateras när något nytt har hänt på tutte-fronten.

När något nytt händer på matbloggen kan ni som är intresserade se det i rutan till höger i marginalen, rutan under teckningarna av pälstjejerna.

Småviltsjakt som inte uppskattas

2011-03-10T11:33:00.000+01:00

Den här krabaten lever verkligen farligt. Han brukar uppsöka fågelbordet och har han otur sammanfaller besöken med att jag släpper ut pälstjejerna.
Då blir det ett fasligt liv, och han räddar sig upp i syrenen som står alldeles intill.

Tyvärr fattar han inte att han är trygg där, utan siktar på nästa träd, en hägg, men den står så långt ifrån så han klarar aldrig språnget utan faller ner i snön mitt emellan träden. Hittills har han alltid lyckats rädda sig upp i häggen med några centimeters marginal, hundkäftarna är så nära så nära.
Jag försöker verkligen hålla utkik efter honom innan jag släpper ut pälstjejerna, men det är inte alltid så lätt att få syn på honom förrän det är för sent.

Han är i alla fall inte lättskrämd, för han kommer ideligen tillbaka.

NoraNatt-fönster och några varningsskyltar

2011-03-08T22:56:00.011+01:00

Jag har en samling av "Varning för hunden"-skyltar från olika delar av världen, och under NoraNatt så ställde jag ut några av dem i ett skyltfönster bland en massa annat hundrelaterat.

Varför man samlar på sig såna skyltar har jag inget som helst svar på.

Jag har en ungersk skylt, som skulle passa Helen som hand i handske, eftersom hon har Bob, en ungersk rasta-vovve.

Harapós kutya betyder bitande hund. Det låter elakt och respektingivande men skylten ser bara jättesnäll ut.

Den här vackra röda emaljskylten kommer från Portugal.

Emaljskylten nedan är från Frankrike och betyder ungefär: Dum och elak hund.

...å så en italiensk. Där drämmer de till med en neapolitansk mastiff med machohalsband fodrat med grävlingshår eller något liknande.

Och en liten japansk plastskylt som inte skrämmer någon...om man inte vet vad det står på skylten vill säga. Inte för att jag gör det...

Den här tallriksbilden måste ni bara klicka på, och beundra den lilla skotten som röker som en borstbindare (arma yrkeskår).

Tallriken kommer från den legendariska Pariskrogen från gamla hallarna, det gamla medeltida marknadsområdet mitt i centrala Paris som revs i början av 70-talet.

Jag har fått tallriken av min vän och kollega Jessica som tror att någon släkting fick med sig asietten under 50-talet eller så, kanske tidigare.

I bilden nedan syns både hunden Alice och Maggan som pärlplattor, det var ju några som ville se dem lite i närbild. De är nyss uppackade och ska färdas vidare.

Anktutte - en vecka senare

2011-03-07T21:08:00.004+01:00

En del kanske minns anktutten som jag saltade och sedan smorde in med kryddor för att sedan lufttorka, upphängd i källaren för en vecka sedan?
Jag har som en orolig hönsmamma tittat till den varje dag och kollat efter tecken på osund nedbrytning, mögelangrepp eller annat mög, men den har hela tiden sett frisk och sund ut. Lite skrumpen kanske, men sund.

Igår var det dags att hämta upp den.
Jag avlägsnade kryddsmeten, putsade och skar bort fettsidan med bävan. Den såg mycket lovande ut.
Jag luktade på den...luktade finfint.

Titta vilken fin färg och konsistens den har fått efter bara en veckas hängning!

Jag skar så tunna skivor jag förmådde och häpnade över hur många det blev av en enda liten tutte.

Bi och Bo kom hit och så begick vi anktuttpremiären tillsammans, och vi tyckte allihop att det var en höjdare. En mycket fin sälta, en underbar konsistens på köttet, den fina anksmaken...ja, det var så gott.

Vi fick varsin sån här tallrik.

Det tyckte Gaia och Poppan också...att det var gott. De fick bitarna som blev över när jag finputsade tutten.
Det här kommer vi att göra om...redan om några dagar skulle jag tro ;-)
Jag ska googla efter fler recept på Duck Bresaola. Skulle gärna använda bara grovt havssalt, färsk rosmarin och timjan nästa gång, har sett såna recept.

Ja, så nu vet ni - vi lever fortfarande och vi rapar förnöjt.

NoraNatt

2011-03-05T22:27:00.012+01:00

För första gången medverkar jag i NoraNatt - ett kulturbloss i vintermörkret.
Naturligtvis väljer jag att göra en installation i Hund & Katt-affärens vackra skyltfönster - på temat hund.

Vem dyker upp i mörkret om inte Katarina med sin lilla mopsvalp Ming.

Blå pil: för en tid sedan skrev min kollega Karin om Kaipas kläder som hon hade sett på en mässa, och jag skrev i en kommentar att jag kände en person som har en vadmalsrock som Kaipa har sytt, och att jag tyckte den var bland det finaste jag har sett i kappväg.
Ikväll dök Katarina upp i rocken, och den är sååå fin. Ärmar och detaljer är skodda med fint skinn som ser ut som älg eller ren.

Röd pil: ett pärlat hundporträtt av en känd bloggtik som gillar tomater - någon?

Grön pil: mopsvalpen Ming.

Bloggvännen Annika skriver i en kommentar i föregående inlägget:

Och så, *host*, skulle jag vilja se lite hundbilder...

Ok Annika, det här är speciellt för dig:

Vad är egentligen tusch?

2011-03-03T22:46:00.014+01:00

Jag fortsätter att gräva i mitt diabildsarkiv.
Under min fem veckor långa Japanresa så ordnade min japanske vän Koji ett besök i en tuschfabrik.
Tusch har tillverkats enligt kinesiska metoder i Japan sedan 700-talet, och fabriken var nästan en resa tillbaks till det århundradet.

Tyvärr saknar jag en bild av det det viktigaste, den ofullbordade förbränningen.
Jag minns att jag visades ett rum där det stod långa rader av keramiska urnor med rundade lock. Locken satt lite på sniskan så det skedde en ofullbordad förbränning av det som glödde inne i urnorna.
När jag var där så brann olika trädslag, och eftersom locken med avsikt inte låg på ordentligt bildades en massa sot på insidan av de kupade locken.
Ungefär en gång i timmen gick en person och lyfte på locken, borstade av sotet med en mycket fin borste på en liten skyffel som sedan skopades ned i säckar i ena hörnet av rummet. Det stod många säckar med olika namn på, beroende på vilket träslag sotet härrörde från. Sotet skulle hamna i rätt säck.

Sen blandades olika sot till olika slags ändamål, tuschmåleri...kalligrafi...etc. Sotet blandas med animaliskt lim till en deg som sedan knådas mycket omständligt.

Mannen på bilderna knådar och väger varje degklump av tuschet, för att sedan pressa in det i olika träformar, liknande våra ostformar.

Här väger han tuschmassan, efter att ha knådat.

Tuschformar av trä med utskurna reliefer, i form av drakar och tecken.

Sedan hängs tuschstängerna i långa bastflätor för att torka, vilket kan ta upp till ett år i anspråk, jag minns inte riktigt. Det tog rätt lång tid i alla fall. Här står ägaren till fabriken och visar torkflätorna.

När sedan tuschstängerna har torkat ska de hyvlas. Mellan de olika trädelarna i gjutformarna har det bildats oregelbundna kanter som ska bort. På varje stång blir det 12 små kanter som ska hyvlas jämna.

Sedan ska tuschstången dekoreras - för hand. De upphöjda relieftecknen målas med guld.

Innan tuschstängerna läggs i en liten träask så smular man över torkade blommor från Borneo det sista man gör innan man stänger locket. Det är meningen att kunden, när han/hon öppnar asken och ska riva tuschet, ska komma i stämning genom väldoften och skapa alldeles särskilt vackra kalligrafier eller tuschmålningar.

Mina askar doftar himmelskt än idag.

Bilden ovan föreställer en 91-årig tuschmålare och kalligraf, en släkting till min japanske vän, och som jag fick väldigt bra kontakt med trots att vi inte kunde språka med varandra med ord. Den här gamle mannen gjorde ett djupt intryck, och han finns med mig i tankarna än i dag.

Vissa personer är det en ynnest att ha fått träffa.

Detta är lite av det jag kom hem med från Japan.
Längst ner en rivsten för tusch (jag ska återkomma i det ämnet) , några olika japanska handgjorda tuschstänger av mycket hög kvalitet (från fabriken ovan) , några penslar och en yatate till höger - Japans variant av reservoirpenna innan vi ens hade tänkt tanken här i väst.

Anktutte i snöre

2011-02-26T22:29:00.002+01:00

På bokrean så köpte jag den här lilla oansenliga kokboken med mjuka pärmar. När jag bläddrade igenom den när jag kom hem så blev jag jätteglad över att hitta massor av saker som jag blev genuint intresserad av.
Torkad anktutte var det första som föll mig på läppen, så jag hastade ner till frysen och grävde fram en tutte som fick tina över natten.

I dag har jag saltat in den med grovt havssalt (utan jod) och sedan låtit den ligga i en plastpåse i kylskåpet i 7 timmar för goa in sig med allt saltet.

Sen var det dags att mixa ihop en smet av hackad vitlök, chipotle (tog från sommarens chiliskörd istället) och tomatpuré. Detta skulle smetas över anktutten, som sedan skulle hängas upp på en sval, mörk och torr plats...efter lite funderande så enades Håkan och jag om en plats i källaren.

I en vecka ska den hänga där för att sedan skäras i tunna tunna skivor. Det ska verkligen bli spännande att se vad det blir av det här.
Och framför allt - hoppas att vi kommer ihåg att vi har en tutte hängande där om ca en vecka och inte om ett år. Hua!

Ghaddafi siktas i Venezuela

2011-02-23T21:16:00.006+01:00

Enligt rykten på nätet så har Ghaddafi siktats i Venezuela, av alla ställen!?
Ingen vet om det är sant eller inte.
Denna fruktansvärda man med sitt storhetsvansinne och sina blodiga händer, han som hellre skulle döda sina landsmän, "råttorna", än lämna sin post - han har smitit iväg utomlands vad det verkar.
Blir man förvånad?
Nä.

Eller så är han kvar i Libyen och ska ha kål på sitt folk.

Det är så intressant hur en person påverkar en genom hur han/hon ser ut på bild, och jag har suttit och bild-googlat på Ghaddafi en stund...

Här ser han verkligen skrämmande ut, lika skrämmande och fnoskig som i sitt tal till "folket".
Otäckt var själva talet och otäck var även stunden efter talet då man fick se sonen och någon hög militär skynda fram och kyssa honom, vördnadsfullt, och han viftade undan dem som spyflugor.

Här ser han ut som om han medverkar i "Tomten är far till alla barnen". Gemytlig var ordet. Lite proggig så där.

Och här hälsar han på Hugo Chávez, snyggt klädd enligt mig. Ghaddafi alltså, inte Chávez som bara ser ut som alla andra maktgubbar.

Här vet jag inte vem han är på statsbesök hos, men enligt mitt tycke är han en av väldens bäst klädda män. Han till höger ser verkligen beige ut i jämförelse.

Ännu en bild med en snyggt klädd fd rockstjärna, förlåt, beduin.

Här är han i sitt esse, hur många medaljer kan man rimligtvis ha? Gravitationslagen säger antagligen ifrån om han försöker resa sig upp.

Jag håller tummarna för Libyens folk, alla dessa modiga fantastiska människor som ger sitt liv, att de ska bli kvitt denna fruktansvärda despot och brodersmördare.

Le Moulin du Verger

2011-02-20T22:43:00.009+01:00

Ungefär vid samma tid som min Japanresa besökte jag ett franskt pappersbruk i Angoulême.

Angoulême har varit ett centra för papperstillverkning ända sedan 1300-talet, mycket beroende på att staden har ett jämt flöde av kallt vatten vilket är nödvändigt för papperframställning.

Floden Touvre som flyter förbi Angoulême har nämligen underjordiska källor vilket gör det här till en idealisk plats för pappersframställning.

Jag googlade idag och fann att papperskvarnen jag besökte, Le Moulin du Verger, glädjande nog fortfarande är i drift och dessutom har en mycket fin hemsida. Även om ni inte förstår franska så rekommenderar jag att ni klickar runt en stund.

Moulin betyder kvarn på svenska och den här papperskvarnen har anor ända sedan 1539.

Det är kul att se att den drivs av samma entusiast som när jag var där, Monsieur Jacques Brejoux.

Det är något väldigt trevligt med entusiaster.

Det fina visitkortet

Här guskar Jacques Brejoux fram ett papper som innehåller växter från trakten.

Visst känner man sig lite förflyttad till medeltiden när man tittar på den här bilden av hans unga medhjälpare? Det är lika vått, murrigt och fuktigt som i det japanska pappersbruket i de tidigare inläggen.

Ljuset silar dovt ner och det blänker av väta och fukt.

Enorma kar med lump-pappersmassa.

Se så fint papper det blir med alla örter.

Efter att papperet har pressats mellan filtar hängs det i rader på en speciell torkvind.

Jacques Brejoux synar ett av sina pappersark och berättar generöst om tillverkningen och verksamheten.
Kvarnen gör verkligt fina papper, och jag köpte på mig buntar av olika sorter som jag snålar med än i dag.
Det är en underbar känsla varje gång jag tar fram ett ark, t ex det med olika sorters grässtrån, lägger på ritbordet och skriver till en vän.
När jag bloggar det här är det helt fel belysning, men jag ska fotografera några olika slags papper och lägga ut senare.

Japansk papperstillverkning - del 2

2011-02-19T23:30:00.011+01:00

Kozo-bark och roten av en tororo-aoi

Det känns lite pirrigt att försöka leva upp till förväntningarna efter förra inlägget, jag har ju bara nosat på det här som sagt.

I alla fall så fotograferade jag några saker som jag tog med mig hem från Shikoku.
Till vänster ser ni en knippa innerbark från kozo, och till höger den fantastiska roten från tororo-aoi som är en slags hibiskus (Hibiscus Manihot L.).
Ur roten utvinner man alltså neri som är en slags klibbig växtsaft som man blandar i pappersmassan. Den gör att fibrerna flyter självständigt och inte sjunker till botten och att papperen kan staplas blöta på varandra när de är färdiga, inga mellanlägg behövs.

Det är rötterna från förstaårsväxten av tororo-aoi (säger man så?) som används. Rötterna läggs i blöt ett dygn för att sedan stötas. Alltihop placeras i en bomullssäck som sedan får droppa av för att utvinna neri, jag tror det är en sån säck som syns till vänster om den rara pappersarbeterskan.

Om jag minns rätt så heter ramen keta som syns på bilden. I den ligger en löstagbar bambumatta som kallas för su. Man doppar hela rasket i pappersmassan och skakar ramen fram och tillbaka i invecklade turer så att fibrerna hamnar i rätt riktning och jämt fördelade över hela ramen.
Det krävs stor hantverksskicklighet och är en fröjd att se.
Tyvärr är antagligen jobbet lågavlönat och det kan inte vara roligt att stå med armarna i iskallt vatten dagen lång. Snörena ni ser som är bundna vid ketan sitter fast i bambuspön i taket och gör att tyngden avlastas. Alltid något.

Här guskas det.

Skiss av pappersarbeterskan här ovanför, tecknad med bambusticka och tusch

Pappersbruket jag besökte hade bara några stycken anställda, kanske fyra. Här lyfts ketan upp ur badet med pappersmassan...

handtagen fälls upp och den löstagbara bambumattan, su, lyfts över huvudet...

för att sedan placeras på högen av blöta pappersark. Kvinnan drar sedan av bambumattan igen, och det nygjorda arket toppar högen, är ni med?
Det är i det här stadiet som vi i väst skulle komma inspringande med trehundra stora filtark för att lägga mellan varje pappersark.

Sen kånkar man över hela bingen med blöta ark till nästa "station", dvs torken.
Hela högen med hundratals blöta ark placeras på en lutande träskiva och så river man av ark efter ark och placerar på en roterande trekantig värmehäll av järn.

Här är jag igen med tungan rätt i mun men vad hjälper det?
Hur jag än bar mig åt så fick jag fibertussar i händerna istället för pappersark men tydligen lyckades jag nån gång verkar det som att döma av fotot.

Ett sant proffs i arbete.

Här nedan ser ni hela konstruktionen med bambuspön i taket som fjädrar upp tyngden medan pappersarbeterskan jobbar med ramen i pappersbadet.

Lägger till några bonusbilder. Såna här små knattar med skoluniformer mötte jag överallt i Japan.

Jag kan ge mig den på att den här killen hade en egen snickarboa, eller vad tror ni!?

På kvällarna kunde jag krypa ner så här fint och drömma om alla överväldigande intryck.

Japansk papperstillverkning - washi

2011-02-18T23:33:00.015+01:00

Skiss av pappersarbetare, Shikoku

När jag var några och tjugo hamnade jag på ön Shikoku, den minsta av Japans fyra huvudöar. Jag tror man kan jämföra Shikoku med Västergötland, ett landskap som har stått lite stilla och som turisterna antingen rundar eller swischar förbi utan att ta någon större notis.
De veta icke vad de går miste om.

Hur som helst så tog jag ett stort banklån för att ha råd att följa med mina två vänner, Koji och Leif, på en fem veckors lång resa runt hela Japan.
Jag är ingen expert på papperstillverkning, så ta det jag skriver med en nypa salt. Jag nosade bara i utkanten av en värld som verkar oändlig.

Sedan gammalt har Shikoku varit hemvist för små pappersbruk. För att göra handgjort papper krävs ett ständigt flöde av rent vatten, och det finns det gott om på Shikoku.

Eftersom jag reste med bl a en japansk konstnär fick jag uppleva allt som jag hade drömt om.
Koji hjälpte mig så att jag t ex fick vistas några dagar hos familjen Ikeda som drev ett litet familjeföretag uppe bland bergen i närheten av samhället Takaoka på ön Shikoku.
Pappersbruken är traditionellt småskaliga i Japan, men tyvärr dör de undan ett efter ett medan de stora pappersfabrikerna tar över.

På bilder ovan så står paret Ikeda vid sin lilla innerträdgård. Till vänster står en liten mullbärsbuske av en sort som man brukar för tillverkning av papper.

Papperet började tillverkas av kineserna och kom till Japan på 600-talet, och först 600 år senare fattade vi västerlänningar poängen och hängde på. Än i dag blir man mållös över skillnaderna hur man gör papper i öst och väst. Vi är fortfarande så otroligt bonniga när det kommer till teknik och snits.

Råmaterialet är alltså mullbärsplantan vars bark man tar vara på. Det är den innersta vita barken som man bereder pappersfibrerna av, och detta papper har en fantastiskt tålighet jämfört med det västerländska.

Man kan vika ett japanskt papper nästan hur många gånger som helst utan att det går sönder, och när det brann förr i världen så hivade man helt sonika ner hela biblioteket i brunnen. Efteråt var det bara att fiska upp och torka - det blev som nytt igen.

Man nyttjar tre olika slags plantor, ganpi som inte kan odlas utan växer vilt.

På bilden ovan så visar Herr Ikeda hur ganpin växer på bergsluttningarna runt pappersbruket.

Kozo är den vanligaste plantan inom papperstillverkningen, och den odlas stort.

Sen har vi mitsumata-plantan och den syns till vänster i bilden som visar paret Ikedas innerträdgård, plantan med de ljusgula blommorna.

Det som skiljer det österländska sättet från vårt, det är i mitt tycke det fantastiska limmet som man blandar i pappersmassan i Japan.

I väst så lägger man varje ark mellan filtar, och sedan ska hela härligheten in i en press. Det är oerhört omständligt och fodrar mycket material och doningar.

I Asien så blandar man ett slags lim, neri, som man utvinner från en rot, tororo-aoi, i pappersmassan.

Detta gör att man kan lägga nygjorda blöta fjärilstunna pappersark på varandra utan att de klibbar ihop.

Bilden nedan föreställer mig när jag försöker torka de här fjärilstunna papperen på en trekantig uppvärmd järnhäll. Det var inga problem vad jag minns med att borsta ut arken, men att få tag i ett och dra loss det från den blöta högen som syns i bakgrunden - det ni!!!

Jag tog så försiktigt som jag bara kunde men fick bara en blöt fibertuss i näven varje gång, så de papper jag hade torkat kändes igen genom att det fattades en bit på varje ark.

En stor bit.

Snabbskiss av en kvinna som torkar pappersark, Shikoku

Fortsättning följer...

Jag gör ett första försök med sumi-e...

2011-02-17T21:40:00.018+01:00

När jag hade jobbat klart igår så letade jag efter en sak i mina arkivlådor, och upptäckte till min glädje att jag hade kvar ett japanskt handgjort papper ( det heter washi på japanska ) från min resa dit för så många år sedan sedan.
Jag hade förmånen att få jobba några dagar på ett litet pappersbruk på ön Shikoku, och vara med om hela pappersprocessen så just det här papperet har jag varit delaktig i (mest genom att ha sönder det, men det är en annan historia som jag ska berätta om sen ).

Så fort jag får tid ska jag scanna in en del av de diabilder som jag tog, och lägga ut här på bloggen.
Det var en otroligt intressant och häftig upplevelse att förstå hur man gör handgjort papper, tusch (sumi), penslar, speciellt som jag har det som yrke att hela dagarna hantera just papper, tusch och penslar.
Innan resan till Japan visste jag faktiskt inte vilka material eller materiel jag jobbade med.

När jag hittade papperet igår så rev jag av en bit och letade fram en tuschstång (som heter sumi på japanska ) som jag en gång köpte från tuschfabriken som jag besökte i Japan, och så rev jag lite på min kinesiska rivsten (som jag kommer att skriva mer om i ett annat inlägg).

Jag har en sån respekt för tuschmålare, så jag har inte ens provat förrän igår kväll då jag fick ett rejält ryck. Det bidde en slags häger/strandpipare och jag känner mig nöjd och förtjust även om pippin blev baktung och skulle hamna i plurret med ryggen först om det hade varit verklighet.

Den stora röda stenstämpeln till höger har jag fått från vännen Shu, och den ljudar mitt namn. Den lilla fick jag av mina japanska vänner (tecknet betyder fårkvinnan ) och den har jag haft som bomärke under alla år.

Obloggat...

2011-02-16T22:46:00.002+01:00

Jag ska inte tjata mer om hur mycket jobb jag har, jag vänder på det - gissa hur mycket obloggat jag har som skaver och pockar på uppmärksamhet!?

På min blogglista står tuschtillverkning i Japan, papperstillverkning och penseldito i samma land (allt från en studieresa för länge sedan), beskrivning av två stationsbloggar och lite av varje som intresserar mig.
Innan jag kan sätta igång med allt det måste jag bara blogga om två skojiga och givande besök av bloggvänner här på stationen.

Jag börjar bakifrån, med det senaste besöket i januari.

Vi var ett gäng bloggare som i nådens år 2009 slog oss samman och gick en stengodskurs hos min granne och vän här i byn, keramikern Bi.
Nu tyckte vi det var dags att träffas igen.
Som förevändning så drog vi till med temat "spel och dobbel", nåt måste man ju skylla på, och Lisette som är en riktig räv på spansk domino skulle lära ut detta ädla spel.
Karin skulle stå för brädspelets mysterier och vi andra, Kesu, Mian och jag skulle se och lära.
Sen skulle vi drabba samman runt spelen...

Första kvällen bjöd jag och Håkan på dim sum och vi bara pratade...

Andra kvällen lagade gästerna mat (snacka om teamwork!), och vi bara pratade och pratade...

Sen blev det söndag och det var plötsligt dags att bryta upp, DÅ först kom vi igång med dominospelet.

En timme innan bussen gick så satte vi igång, och hade Lisette haft mer tid på sig så hade hon gjort spelrävar av oss allihop som den utmärkta pedagog hon är.

I augusti fick vi besök av Petra och Aileén. Aileén är en grekisk hittehund som är väldigt lik Poppy, fast med mer päls - och andra stämband.

- Va, ser jag i syne, undrar Poppan?

Petra föll för stationshundarna, och jag föll som en fura för Aileén - vilken hund!!! Snygg, smart och med integritet och dessutom utrustad med en sanslös pipa.

Här tiggs det i stationsköket kan jag tala om, om ni inte redan märker det...

Den här helgen föddes den legendariska Svenska Voffsårkestern på riktigt. Petra skapade snabbt en Facebooksida för fansen och så var vi igång...

Innan de åkte hem till Tyresö igen så inspekterade Aileén turnébilen...

Cabin Fever

2011-02-12T18:51:00.000+01:00

Den här helgen jobbar jag som vanligt, men tar en paus då och då och försöker förstå mig på iMovie i min nya dator.
Jag döpte filmsnutten till cabin fever efter att ha läst ett mail jag fick tidigare idag från min vän Annie som bor i Texas.
Jag hade skrivit och berättat om snökaoset här i Sverige, och att Bi och jag ställde in vår morgonpromenad igår pga av all snö och blåst.
Då svarade Annie så här:

No walk with Bi? Oh, it must feel strange to everybody, especially our sweet fur girls. They must feel restless with Cabin Fever as we call it.

Here is Middle Texas (what they call Central West Texas) we get only a few inches of snow, sometimes. We can get ice storms, but not often. So when we get them, our towns are not equipped to deal with them because the homes are so far apart and there are so many miles of iced roads. Schools closed 4 days last week and one day this week from the ice. We have been going down to 11 Celsius.

Kinesisk flöjtvirtuos

2011-02-12T12:51:00.000+01:00

Usel bildkvalité m e n vilken musik!!!

Grattis gunnar i vaplan!

2011-02-11T22:09:00.000+01:00

1:a pris till gunnar i vaplan

Jag bad er att associera och gissa vem jag tyckte att jag påminde om i självporträttet i föregående post.
Det är ju oerhört personligt vad man läser in i en bild, men jag slogs själv av hur lik kungen jag såg ut i teckning nr 2. Samma leende, samma blick - vad man nu kan dra för slutsatser av det...

Och vem gissade först på kungen?
Jo, det var gunnar i vaplan som skrev:

Våran Kung, de e vad jag tycker och tror.

Ja, sen rådde det lite delade meningar om vem jag liknade.
De allra flesta tyckte som Gunnar, att jag var lik knugen på det ena eller andra sättet, men andra tyckte att jag liknade:
-Prinsessan på ärten
-Prins Groda
-Glader (Walt Disney)
-Sune Mangs
-Fionas pappa i Shrek
-Gösta Knutsson (pappa till Pelle Svanslös)
-Fiona i Shrek
-Prinsessan Christina, fru Magnusson (där var jag tvungen att bildgoogla)
-Lisettes moster som hette Margit
-Elton John föreslår en läsare som mejlar, och tillägger att han räds att inte vara välkommen på stationen efter den röstningen.
- Claes Malmberg, föreslår bloggmadamen från landet Halland entusiastiskt via sin mobil från väntrummet innan hon ska in och röntgas.

Tack, tack för alla förslag och för alla fniss jag har fått idag!
Gunnar i vaplan vinner en originalillustration utförd av den konungaliknande blogginehaverskan.
Jag föreslår den här bilden som är gjord till Råd & Rön, men vill du Gunnar ha en annan bild är det bara att hojta till.
Du kan hur som helst höra av dig till mig om din adress via kontaktformuläret som finns längst upp alldeles under headern.

Pälstjejerna regisserade av Håkan...

2011-02-10T21:22:00.004+01:00

...och jag roar mig med att teckna av mig själv i Photo Booth, ett program anslutet till Macs webbkamera.

Först blir det så här, med de nya glasögonen,...

...sen blir det så här och vem liknar jag då?
Jag tycker likheten är slående, det är inte till min fördel om jag säger så, så jag är nyfiken om det är någon mer än jag som ser samma sak.
Först "rätta" svar vinner en originalillustration ur någon av alla arkivlådorna här på stationen.

Att längta...

2011-02-10T00:06:00.002+01:00

Att öppna dörren en sommarmorgon i juni och titta rakt ner i några funkiablad som bär morgonens daggdroppar som små kvicksilverkulor i bladvecken - det kan jag längta efter så här års.
SMHI spår ytterligare 15 cm snö de närmaste dagarna, och det känns osannolikt att funkian och de andra växterna ruvar där nere i den frusna jorden någonstans.

Vi har fått fiber draget till huset vilket inte har varit helt problemfritt. Telia känns lika upplyftande att ha att göra med som en gammal Sovjetstat.
Enligt Telia skulle vi haft fiber inkopplat första december i fjol, men det har dragit ut på tiden och först nu funkar alltihop.

Och inte hinner jag runt hos alla bloggvännerna, jag hinner egentligen inte särskilt mycket alls om jag ska vara ärlig.

Men jag hinner längta, och det tror jag inte att jag är ensam om...

Glömsk matte

2011-02-01T11:59:00.001+01:00

Tack för grattismejlet Petra och byrackorna, hälsar Poppy Love!
Utan er hade jag inte fått fira...matte hade glömt bort min dag, hon bara jobbar och är hur tråkig som helst.

Lägesrapport från både en station och från en E-bror

2011-01-12T22:03:00.002+01:00

Vi på stationen mår bra efter alla helger, trots att vi känner oss smått insnöade.
Just nu har jag så mycket jobb så jag måste prioritera arbetet framför bloggandet.
Eftersom jag tror på tvåvägskommunikation så känns det risigt att bara blogga själv om jag inte hinner runt till bloggvännerna så bloggandet får anstå en tid.

Jag måste bara berätta att Ebro och Peo också mår bra. Tänk att det bara är ett år sedan Peo kom hit och hämtade Ebro, Gaias bror som behövde omplaceras från sitt hem i Stockholm.

Så här skriver Peo, Ebros nya husse sedan ett år tillbaka, i ett mejl i dag:

Hej alla på Stationen!
Den 7 januari var det ett år sedan jag var och hälsade på hos er. Tänk vad tiden går fort!
Allt funkar jätte-, jättebra med Ebro.
Sänder några suddiga bilder på Ebro, mig och hästen!
Man ser i alla fall hur Ebro tycker det är roligt att springa med, han har verkligen bra ork.
Hoppas bilderna blir bättre nästa gång!

Kan det bli bättre bilder än så här undrar jag?
En lycklig lösspringande hund som följer sin husse och sin hästkompis Toppen i ett fantastiskt landskap...ahhh, jag blir alldeles varm inombords. Tänk att det blev så bra.

På kvällen dim summar jag och gör Har Gow, räkdumplings. Stärkelsedegen är så otroligt rolig att jobba med, känns som man skulle kunna göra vad som helst, så formbar är den.
Jag testar att göra ett podencohuvud av en liten snutt som blir över, och kolla - det gick!